post

AOH tar en paus…

När tiden inte räcker till…

God morgon alla följare! Pga av tidsbrist och ökad arbetsbelastning så kommer Allt Om HIF sättas på paus igen! 2017 var ett fantastiskt år då sidans populäritet var högre än någonsin tidigare. Det visar att intresset och kärleken till klubben, från er följare, är stor! Behåll den känslan så ska vi tillsammans lyfta HIF tillbaka där de hör hemma!

Tack för alla uppmuntrande ord och alla inspel under senaste året – det värmer!

Ha ett fint fotbollsår så ses vi på Olympia😀

/Martin

post

Liverstam vänder hem

Ännu en mittback är klar inför 2018. Det handlar om den förre HIFaren, Fredrik Liverstam, som återvänder till klubben efter åtta år.

Fredrik Liverstam är född i Helsingborg och har Rydebäcks IF som moderförening. Säsongerna 2009 och 2010 stod han för sammanlagt sex allsvenska matcher i den rödblåa tröjan innan han lämnade klubben för Landskrona BoIS. Under de fem senaste säsongerna har 29-åringen representerat HIF:s premiärmotståndare Halmstads BK där han under den senaste säsongen stått för 20 serieframträdanden, samtliga från start. Nu är han klar för 2+1 år i HIF.

post

De rö’a hjärtat (Del 2)

Författaren Per Erik Tell har för Allt om HIF skrivit en novell om premiären mot Djurgårdens IF i Allsvenskan 1968, det förfärliga året för 50 år sedan, då HIF förra gången föll ur Allsvenskan. Här kommer slutet på novellen.

I Djurgården gjorde Lill-Lappen Hellström comeback efter att ha varit borta i tre år. Tre år! Han hade varit ledbands- och korsbandsskadad om vartannat och i Helsingborgs Dagblad hade jag läst inför matchen att hans comeback var efterlängtad men att han inte visste om han kunde hålla tempot. Men han ångade på under hela matchen och skapade en del farligheter tillsammans med en lång kille längst fram som hette Sven Lindman och så hade de en rälig landskronapåg i backlinjen, Claes Cronqvist, som rensade undan framför målvakten utan benskydd och med nedrullade strumpor. Willy Gummesson kände jag igen från i fjol, liksom den rödhårige Conny Grankvist.

Djurgården spelade tufft, smällarna på smalbenen hördes ibland ända bort till oss. Vi visste att de kallades järnkaminerna. De var råa. Vad vi inte visste förrän HD-sporten nagelfors dagen efter var att HIF fick slå tolv frisparkar för ruff. Djurgården femton.

HIF hade klara problem. Antingen var det ett enda skrajset småduttande med bollen, eller så spelade Nils-Erik Persson bort sig på mittfältet, eller också pangade man upp bollen och då plockades HIF:s fyrmannakedja ned av djurgårdarna. Bosse Johansson försökte väl men varken Kenneth Berg eller Matts Johansson fick ut något av spelet. Inte ens långe Arne Friberg kände vi igen. Han och Hasse Selander från Wrangelsgatan var matchotränade. Hasse bröt armen på höstsäsongen i fjol och det hade tagit tid att läka.

Anders Linderoth hade värvats från Stattena. Han sprang och sprang i debuten.

Arne Friberg drog på ett skott. I nätgaveln.

Sedan gjorde Djurgården 2-0 och då var det inte roligt längre. Det var han den där Dan igen. När det blev halvtid gick vi och köpte korv. Lillebror tog en till. Han hade fortfarande senap på kinden efter den första.

I andra halvlek kollade Beben noga på Djurgårdens målvakt, Ronney Pettersson. När han trodde att vi inte såg så testslickade han försiktigt på järnräcket. Pettersson var landslagsman och hans specialitet var att boxa ut bollen när inläggen singlade in mot Arne Friberg.

Pettersson var först och störst varje gång.

Han var en väl etablerad målvakt, både i Djurgården och i landslaget, trots att han inte varit självskriven som ersättare till legendaren Arne Arvidsson när denne slutade i DIF. Många förståsigpåare tyckte att Ronney Pettersson var klumpig och fumlig, men han fick chansen och för två år sedan när DIF tagit guldet hade Pettersson varit en bidragande orsak och han debuterade i landslaget samma år mot Jugoslavien på Malmö stadion. Det blev 1-1. Ronney Pettersson och Sven-Gunnar Larsson i Örebro delade jobbet i blågult.

Det blev 2-0 till stockholmarna på Olympia. Samma resultat som i fjol. Vi grämde oss när vi traskade ut genom grindarna för att leta efter våra cyklar. Lillebror tiggde en femtioöring av en rödnäsa till en tröstekorv.

Klockan på Olympia var inte ens fem när vi cyklade hem mot Tågaborg igen.

Dan Brzokoupil spelade under sin karriär för Djurgårdens IF, Landskrona BoIS och Hammarby IF i Allsvenskan. Han var med och vann Svenska cupen 1972 med Landskrona BoIS Foto: HD.se

Vi var dystra en bit in på Kopparmöllegatan. Sedan försökte Totte uttala namnet på tvåmålsskytten Dan Brzokoupil och vi skrattade allihop. Lillebror slog vad två femöres Riff att djurgårdaren skulle vinna skytteligan i år. Totte och jag höll emot. Jag trodde på Arne Friberg och Totte trodde på Dag Szepanski i MFF som vann i fjol. Beben som fortfarande hade en barncykel pinnade på några meter bakom, nös igen och höll på att cykla rakt in i en parkerad Opel Olympia. Totte sade att det var tur att matchen var slut annars kanske Djurgården hade gjort 3-0 när Beben nös igen. Och då kanske Dan Brzokoupil skulle vinna skytteligan och Lillebror bli fyra Riff rikare.

Lillebror, som ju satt två Riff på djurgårdaren, reste sig på hojen och vände sig om mot Beben, som trampade på som en besatt för att hinna i kapp oss efter tillbudet, och ropade hotfullt:

– Nys din jävel!

Beben hade nyst färdigt.

Dan Brzokoupil gjorde bara de här två målen under hela säsongen. Friberg gjorde tio och Szepanski åtta mål.

Ove Eklund i nykomlingarna Åtvidaberg gjorde däremot 16 mål och vann skytteligan. I sista matchen gjorde han fem. Motståndare var Helsingborgs IF som på grund av den förnedrande förlusten med 6-1 tappade sin allsvenska plats, ett mål mindre än AIK, och degraderades till division II södra.

Året efter kom IK Atleten från Borstahusen till Olympia. Samma år skulle jag bli tonåring. Det var svårt med ett rött hjärta.

 

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

Det rö’a hjärtat (del 1)

Exklusivt för Allt Om HIF publicerar vi författaren Per Erik Tells novell “Det rö’a hjärtat” i två delar.

Över norra ståplatsläktaren spelade solen längs den långa banderollen, spänd tvärs över hela bortaläktaren. För varandra, våra drömmar och vårt lag. I Djurgårdens färger.

På sektion 37 i sydost, på andra sidan planen, tändes bengalerna i hemmalagets färger; röda och blå molndimmor svepte in både Olympia och Stenbocksgatan i ett töcken. Stämningen steg.

Efter 14 minuter gjorde Prijovic mål för bortalaget. Fem minuter senare hade Accam kvitterat för Helsingborgs IF.

Publikens puls var på väg uppåt.

Tjugo minuter senare rev fansen banderollen, vältrade sig över avspärrningarna och möttes av kravallutrustad polis med hund.

Domaren Stefan Johannesson blåste av och spelarna skyndade ut. Pappor och mammor samlade ihop barnen och gav sig iväg från festen som förvandlats till ett pöbelartat upplopp.

Tatuerade djurgårdsfans med bar överkropp rev loss det som gick att riva loss och ölburkarna haglade in på gräset samtidigt som de skanderade:

– Mördare! Mördare! Mördare!

Det var den 30 mars 2014 och premiären i fotbollsallsvenskan hade förvandlats från längtan och förväntan till en mardröm i något som liknade en krigszon. Någon timme före avspark hade en 42-årig djurgårdssupporter mist livet, ett stenkast från fotbollsplanen.

Han höll på fel lag.

Säsongen inleddes med en tragedi för en stockholmsfamilj. För hemmalaget blev det en sportslig katastrof.

Det blev ett tufft år för mitt rö’a hjärta.

Långt bak fanns minnen från ett annat tufft fotbollsår som inleddes med en allsvensk premiär mot Djurgårdens IF på Olympia.

Det var den 15 april 1968, knappt två veckor efter mordet på Martin Luther King i Memphis. Flimrande TV-bilder från en svartvit värld förmedlades rakt in i vardagsrummet. Vår verklighet var lika lyckligt grön som fotbollsplanen och levande rödblå som idolerna i HIF.

Beben hade vuxit en bra bit sedan höstavslutningen på Olympia i fjol då vi firade lilla silvret. Nu kunde han stå på marken med full utsikt mot målet över järnräcket utan att behöva förnedra sig till att snoka upp en plats utan reklamskyltar för att kunna glana genom stängslet. Alternativet som han stundtals praktiserat i fjol, att hänga och klänga på räcket, dra i våra tröjor, hojta och leva guling, var också bara ett minne.

Det hoppades i alla fall Totte, Lillebror och jag.

Därför var vi alla mycket till freds med hans fysiska utveckling. Det hade varit jobbigt i fjol att höra hans ständiga gnäll då han inte ens såg Rolf Nilsson, målvakten. Kunde Beben bara se keepern var han nöjd. Vi också för den delen, och det var kanske därför vi som vanligt hade intagit våra platser bakom det norra målet, sedan vi elegant slunkit genom vändkorset vid Idrottens Hus och pilat mellan gubbarna i hatt och rock till våra platser, nästan mitt bakom målvakten som skymtade genom nätmaskorna. Det var härifrån vi hade den allra bästa uppsikten över målet.

Rolf Nilsson, en gång känd som Allsvenskans äldsta spelare, hann med att vinna Silver med HIF 1967. Annars var det i BoIS han hade sitt hjärta Foto: HD.se

Vi skulle kunna se alla fullträffarna nästan i detalj. Trots att det var trångt längs järnräcket brukade vi alltid kunna puffa oss in mellan gubbarna och räcket. Det var aldrig någon som bråkade när vi smet mellan benen på dem.

Allsvenskans vårpremiär befolkades oftast av ett rödnäst och småmysande gubbakollektiv i keps och långa rockar med rejält tilltagna innerfickor. Det var heller inte överdrivet kallt fast det bara var i mitten av april.

Nästan precis när avsparken gick började Lillebror mumla något otydligt om korv med bröd och smet iväg.

Sidlottningen placerade hemmamålvakten som nu hette Jan Hallberg hos oss.

Beben hade näsan strax över järnräcket och vi sade till honom att inte slicka på räcket för då skulle tungan fastna. Han trodde på oss fast vi skrattade åt honom och sade att det bara var på vintern som tungorna fastnade på järnräcken.

I samma ögonblick som Beben nös och en stor snorblaga landade på räcket, några gubbar backade förskräckta undan, och Beben skrek i himmelens höjd att nu skulle hans näsa fastna på räcket, blåste domaren en skarp signal. Våra blickar lämnade ögonblickligen snoret på räcket och vi stirrade mot målet. Det stod 0-1.

Gubbarna runt oss rörde sig ängsligt, trampade med fötterna som en orolig elefanthjord, hummade och nickade och såg frågande på varandra. Allt fokus hade varit på Bebens snorblaga. Alla på norra ståplats såg den, ingen hade sett målet.

Det var allsvenskans snabbaste mål.

Djurgården hade stått för premiärmotståndet även i fjol. Då hade järnkaminerna från Stockholm vunnit med 2-0. Sedan hade de slutligen kommit tvåa i Allsvenskan, och tagit hem stora silvret. HIF kom trea och fick nöja sig med lilla silvret. Detta var definitivt en toppmatch mellan två medaljaspiranter.

Jan Hallberg gjorde sin första match. Rolf Nilsson stod alla matcher i fjol, utom en, men nu hade han lagt kepsen på hyllan och Bo Remminger som hoppat in en match för Rolf Nilsson hade flyttat hem igen till Högaborg.

Jan Hallberg var en av HIF:s tre debutanter den här matchen och kunde ha fått en bättre start på sin karriär. Vi visste inte ett skit om Jan Hallberg och vi hade ingen aning om hur det hade gått till när bollen hade hamnat i mål. Men vi såg hur de blårandiga djurgårdarna sprang runt och kramade om varandra och hur de rödblå hängde med huvudena. 1-0 efter fem minuters spel var ett lika obehagligt som obestridligt faktum. Dessutom var det någon som hette något obegripligt som inte ens speakern på Olympia lyckades uttala. Jag hörde gubbarna bläddra i programbladet och försöka sig på att uttala målskyttens namn. Dan Brskpl, lät det som.

En av rödnäsorna sade till Beben att han fick ge fan i att nysa för han störde målvakten. Sedan skrattade alla gubbarna.

Nu gällde det för HIF att komma tillbaka in i matchen.

Även om jag inte hade en aning om hur målet hade gått till så var jag övertygad om att 36-åringen Rolf Nilsson skulle ha tagit bollen. Rolf Nilsson var kanske inte Kalle Svensson, men Jan Hallberg var heller inte Rolf Nilsson.

Hade nu också den stabile gamle Rolf Nilsson ersatts av en sopa så var det ju kört.

Fortsättning följer…

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

Veckans kortisar…

En målvakt som gör karriär i USA. Vem lämnar? Nyårssaluten och bortfallet på andra sidan sundet!

Ludvig Rhodin i målet för University of Mary Foto: UOM

Minns ni Ludvig Rhodin? Den 22-årige målvakten tillhörde Akademin under några säsonger (2011-2014) innan flyttlasset, via Höganäs och Hittarp,  gick till USA och University of Mary (i Bismarck North Dakota). Den förra säsongen var Rhodins bästa och han startade samtliga, av sitt lags matcher, med ett snitt på 2.18 insläppta mål vilket var ett av seriens bästa resultat. Givetvis har en del andra universitet fått upp ögonen för ynglingen som nu gjort klart med Montana State University inför sitt sista år i USA. Hos ”Yellowjackets” kommer han att fightas med Javier Hernandez om förstaplatsen mellan stolparna.  Var flyttlasset bär sen eller om Rhodin istället väljer att satsa på en civil karriär återstår att se…

***************

Felix Bindelöv lämnade för spel med Division 1-nykomlingarna Karslund och, enligt PeO Ljung, är även Jonathan Larsson på väg bort. Samtidigt är han tydlig med att de behövs en mittback samt en yttermittfältare. Den sistnämnde skall fylla hålet efter Surprise som, tidigare i veckan, gjort klart med Cape Town City. Dessutom står Calle Thulin och Mathias Almeida Sundell närmst på tur att kliva in i A-truppen. AOH har träffat de båda talangerna och bla pratat om deras förväntningar inför den kommande säsongen. Intervjuerna hittar ni om ni klickar på respektive spelares namn.

***************

Alexander Engholm A-lagsdebuterade förra säsongen men är nu överårig i U19 och provtränar med Ängelholm Foto: HIF.se

Även U19- truppen är på väg att spikas och där står det klart att en del spelare inte får något förnyat förtroende under den kommande säsongen. Dragos Farcas Lohan, Alexander Engholm, Niklas Svensson, Ilija Jurisic mfl har, eller kommer, att lämna HIF. Men självklart finns där en del intressanta namn kvar såsom Max Anderberg, Max Mårtensson och Pelle Rosenlind . Det skall bli oerhört intressant att följa vårt U19-lag som dessutom är det enda laget, i föreningen, som får spela Allsvenskt redan denna säsongen…

***************

I dag drar Nyårssaluten igång och för HIFs del så kliver man in i turneringen, mot Vallåkra, om någon timme. Segraren möter Allerum klockan 11.10 på lördag. Som regerande mästare (slog Hittarp med 3-1) så skall det bli intressant att se om HIF kan behålla sin titel. Som vanligt ställer man upp med ett ungt lag men några nuvarande, och potentiella, A-lagsspelare finns ändå i truppen som är enligt följande: Ilija Jurisic, Charlie Weberg, Jonathan Larsson,  Max Anderberg, Calle Thulin, Pelle Rosenlind, Max Svensson, Max Mårtensson och Mattias Almeida Sundell

***************

Adam Eriksson verkar vara i god form efter vinteruppehållet Foto: Bildbyrån

I veckan drog träningen igång efter nyårsfirandet. Det saknas fortfarande en del spelare men, överlag, talar rapporterna om bra tempo och skön stämning på planen. I går genomförde men en jojo-test och, inte helt oväntat, så var det tre defensiva spelare som hade bäst uthållighet. Nyförvärvet från Elfsborg, Anders Randrup, klev av som trea medan Alexander Anchinioti-Jönsson nådde en hedrande andraplats. Förstaplatsen tog Adam Eriksson vilken känns lovande efter hans, mindre, löpstarka säsong 2017. Det lär alltså bli åka av på vänsterkanten detta året…

I väntan på tröjnummerna så har HD kunnat avslöja att Abubakari snor åt sig Surprise nr 14 och att (vår blivande skyttekung) Bjarnason fått igenom nr 99. Islänningen hade förresten all anledning att njuta lite extra denna veckan efter beskedet att han är uttagen till det Islänska landslagets Januariturne i Asien. Här blir det dubbelmöte med Indonesien och det skall bli kul att se vad skyttekungen går för mot internationellt motstånd…

***************

En annan spelare som är ute på Januariturne, fast med Sverige, är Jordan Larsson. Övergången till Peking känns väl ändå helt ok. Ett värre scenario hade ju, trots allt, varit Malmö och i Norrköping kan 20-åringen säkerligen få en del speltid då man har för avsikt att spela med tre anfallare detta året. Sen hade jag, som Pekingsupporter, kanske regerat på uttalande att han ”så fort som möjligt” vill ut i Europa igen. Tror nog att Jordan mått bra av 1-2 säsonger till inom svensk fotboll för att bevisa för sig själv, och omgivningen, att man håller på de större arenorna. Det är ju ingen lysande cv som unge herr Larsson skrapat ihop efter knappt ett år i Holländska andradivisionen. Men givetvis gratulerar vi till klubbvalet och önskar honom lycka till

***************

Den 20 September slog FC Helsingör ut Hvidovre i den danska cupen. Lucas Ohlander och Alexander Fioretos spelade hela matchen, William Kvist blev inbytt och gjorde ett av straffmålen. Måns Herrmann satt kvar på bänken. En hel drös ex-HIFare som slagit sig in det danska Superliga-klubben. Drygt tre månader senare så är bara ingen kvar i truppen.

Fioretos hamnade i frysboxen och lämnade, i jakt på en ny klubb,  redan i slutet på Oktober. Strax innan jul meddelade William Kvist att han inte får förlängt och i veckan stod det även klart att Måns Herrmann och Lucas Ohlanders Helsingörsresa är ett avslutat kapitel. Så mycket för ”mini-HIF” på andra sidan sundet…

*************

Till sist konstaterar vi att Robin Simovic nu står utan kontrakt. Första året blev det 11 mål för Nagoya Grampus och när laget nu tog klivet upp i J-League noterades, den förre HIFaren, för 21 strutar. Någon förlängning med Nagoya är dock inte aktuell men det kan ändå bli så att Simovic stannar i Japan där bla Omiya Ardija visat intresse för svensken.

post

HIF har något stort på gång

Vi har vänt blad och lagt ett ”tråkigt” 2017 bakom oss och står med öppna armar inför 2018. Klubbens målsättning, inför den kommande säsongen, är glasklar – HIF skall tillbaka till Allsvenskan.

Vi var många som lämnade Jacob Hansens Hus med en rätt behaglig känsla i kroppen. Dels visade uppslutningen, på medlemsmötet, att HIF fortfarande har en stor supporterskara bakom sig och att klubbens framtid berör många. Givetvis kändes det extra bra när såväl Krister Azelius som Mats-Ola Schulze och PeO Ljung klev upp samtidigt och deklarerade att kommande säsong så är det tydliga målet att klubben skall tillbaka till högsta serien.

Man har ju dessutom fått ett år på sig att bygga en stabil grund för HIF och inför 2018 tycker jag att där finns många intressanta spår som tyder på att klubben, definitivt, är på rätt väg. Även om det är på planen allt skall avgöras…

Sedan sista matchen, mot Öster, har det hänt en del i spelartruppen. Resterna av Henrik Larssons lagbygge har klivit ut från Olympia och Stoffe/PeO har haft en rättvis möjlighet att fylla på med sina egna önskemål. Surprise, Lange, Christensen, Ljung och Gyimah är bara några av dem som gjort sitt sista framträdande i den röda tröjan. Moro, Bjarnason, Abubakari och Randrup är definitivt inga dåliga ersättare utan här tycker jag definitivt att man fyllt på med mer kvalitet inför säsongens tuffa utmaning. Abubakari håller redan en för hög klass i förhållande till serietillhörighet. Moro är ett spännande löfte. Randrup gjorde 19 matcher i Elfsborg förra säsongen och Bjarnason skall bli intressant att följa med tanke på hans målproduktion på Island. Förhoppningsvis håller han en högre nivå än Tarmen eller Sörum…

För att inte tala om att ännu fler talanger får chansen att visa upp sig under 2018. Med facit i hand så är det alltid spännanded att se vad våra ynglingar kan göra och sett till 2017 så var ju både Max Svensson, och inte minst, Alex Timossi riktiga lyckträffar som imponerade stort när de väl fick chansen.

På tränarsidan så har man gjort några riktiga kanonvärvningar som får en att drömma sig tillbaka till svunna tider. Reine Almqvist och Sven Andersson ger oss ytterligare en dimension och vad de båda herrarna går för vet vi sedan deras tidigare sejourer i klubben. Dessutom har man förstärkt upp teamet med en idrottspsykolog, Joakim Ingrell, vilket ska bli mycket spännande att följa. Det kändes som att vi slarvade bort många poäng under förra säsongen av ren rädsla att förlora på bekostnad av vilja att vinna. Här lär förhoppningsvis Ingrell, med sin bakgrund bli en viktig pjäs. På fyssidan väljer man att gå fullt ut med en extern lösning i form av Arena Fysio. Det innebär ju tyvärr att Christer Olsson får lämna föreningen men i den nya konstellationen finns en del kända ansikte sedan tidigare då bla Martin Berg ingår i Arena Fysio.

På det ekonomiska planet gör nu HIF två viktiga, och kanske avgörande, satsningar för att bygga upp en bättre ekonomi. Dels tar man själv över driften för Sportbaren vilket bör innebära, att med rätt personer, så kan stället bli en guldgruva och man slipper betala pengar till utomstående aktör. Det skapar ju även ännu mer ”vi” känsla när man nu vet att baren sköts, helt och hållet, av klubben och förhoppningen är nu att så många supportrar som möjligt förlägger sin uppladdning på Olympia istället för något hak nere på stan. Ur ren säkerhetsynpunkt är det givetvis också en bättre lösning då man slipper massa oro nere på stan i samband med matcherna. Här men jag givetvis inte att alla supportrar missköter sig eller ställer till bekymmer men med tanke på de polisiära insatserna i samband med högriskmatcher så blir säker de invånare som är totalt ointresserade av fotboll betydligt lugnare i själen vilken bör spilla över som en positiv effekt för klubben.

Den andra delen är klubbens merchandise dvs souvenirsortiment som nu plockas över i egen ägo. Här finns en rejäl peng att vinna och kan klubben nu själv foga över sitt sortiment osv så lär det locka till bra ruljangs i klubbshoppen och via nätet. Just denna delen har varit rätt usel de senaste åren men, med rätt hand, och med Alexander Ström i spetsen så kan det säkert bli en del överraskningar under den kommande säsongen. Förhoppningsvis blir klubben mer lyhörd för efterfrågan och ledtiderna blir kortare.

Foto: Bjarki Tordarson

Sist, men inte minst, bör man hylla HIFs engagemang i samhället. En viktig del i att vinna tillbaka Helsingborgarnas hjärta och få invånarna att åter se positivt på klubben är de aktiviteter som klubben nu dragit igång. ”Fotboll för alla med Alvaro Santos” är ett projekt med målsättning att få fler pojkar och flickor att röra på sig. Att få fler ungdomar att ta del av föreningslivet samt få fler av deras föräldrar att hänga på som ideella resurser. Här väljer man att lägga projektet ”mobilt” och kan därmed röra sig i flera olika stadsdelar under året. Givetvis är det inte enbart fokus på fotbollsbiten utan även andra viktiga saker som tex läxläsning osv. Att man samtidigt, i olika medier, lyfter de område man befinner sig i känns som ett genidrag. Sen skall vi ju inte glömma bort de pågående engagemangen som klubben är inblandade i som tex Ung Aktiv 9 där HIF jobbar med niondeklasserna där  ungdomar söker sin identitet som mest. De som ligger i riskzonen för att komma in i gängbildningar, grupperingar som kan skapa negativa företeelser på staden och även i anslutning till arrangemang. Projektet är kostnadsfritt för skolorna och ger er en unik möjlighet att på ett enkelt sätt engagera eleverna i samhällsdebatten och genom Ung Aktiv 9 få eleverna att tänka till om sitt val.

Med drygt 80 dagar kvar till premiären så är det få säsonger som känts lika spännande som inför 2018. Nu väntar dock ett träningsläger i Spanien, kick-on,  cupspel och, inte minst, Nyårssaluten de kommande veckorna så har man svårt att hålla sig till den 30:e Mars på Örjansvall så lär man garanterat kunna  minska sin abstinens även innan dess. Sen väntar vi ju alla med spänning på ytterligare nyförvärv….

Med förhoppning om ett härligt fotbollsår

Vi ses på Olympia

post

Säsongen i bilder SEPTEMBER

Darijan Bojanic återvände från sin låneperiod i Östersund och våra tränare hade ambitionen att låta Bojanic bli det “kreativa navet” under hösten Foto:Bildbyrån

Max Svensson var en av alla ynglingar som klubben släppte fram under 2017 Foto: Bildbyrån

Edwin Gyimah försvarar sig så gott det gick mot Dalkurd. Till slut tog HIF en viss revansch efter vårens utskåpning och nådde 2-2 på Olympia Foto: Bildbyrån

I den 78:e minuten gjorde Dalkurd 1-2 och hemmalaget såg ut att tappa ytterligare poäng i jakten på en kvalplats Foto: Bildbyrån

Matchen, mot Dalkurd, var Pär Hanssons 200:e seriematch i den röda tröjan. En övertidskvittering, av Oke Akpoveta, innebar 2-2 och delad pott Foto: Bildbyrån

Klubbens ställningstagande “För lika värde” blev omdiskuterat i supporterkretsar då många menade att det var ett politiskt ställningstagande. Här ser ni delar av A-laget i sommarens Pridetåg Foto: Bildbyrån

Lumala Abdu efter 1-1 på Grimsta IP Foto: Bildbyrån

Peter Larsson var tillbaka efter sin avstängning och var en bidragande faktor till att laget nådde oavgjort mot serieledande BP Foto: Bildbyrån

Alex Timossi Foto: Bildbyrån

Det var “vinna eller försvinna” som gällde för HIF, i den svåra bortamatchen, mot BP. Efter 1-1 kunde PeO Ljung konstatera att kollegan Mellberg låg några steg för i jakten på en Allsvensk plats Foto: Bildbyrån

Adam Eriksson Foto: Bildbyrån

Alexander Anchinioti-Jönsson i hemmamötet med Varberg Foto: Bildbyrån

Oke Akpoveta grämer sig över en missad målchans mot Varberg den 19 September i år Foto: Bildbyrån

Mot Varberg (2-0) gjorde Darijan Bojanic en av sina bättre insatser sedan återkomsten till klubben Foto: Bildbyrån

Surprise avgjorde, på egen hand, hemmamötet mot Varberg. Slutresultatet skrevs till 2-0 och Sydafrikanen stod för bägge målen Foto: Bildbyrån

Underhållaren, Nic Schröder, var en av knappt 6000 som hejade fram laget i mötet med Varberg Foto: Bildbyrån

Laget avslutade September genom att sno en poäng (0-0) i hemmamötet med Falkenberg Foto: Bildbyrån

Med fem poäng upp till kvalplats så var det tre poäng som gällde. En av årets sämsta insatser innebar dock delad pott på Olympia och Trelleborg skapade sig ett drömläge att sno kvalplatsen. Foto: Bildbyrån

Johan Persson Foto: Bildbyrån

Foto: Bildbyrån

post

Jordan Larsson flyttar hem

Jordan Larsson återvänder till Allsvenskan och spel med IFK Norrköping

Jordan Larsson har den här säsongen gjort fyra mål på 13 ligamatcher för NEC efter att ha fått chansen när laget varit hårt skadedrabbat. Nu är dock Arnaut Groeneveld och Mohamed Rayhi på väg tillbaka vilket riskerade att minska Jordan Larssons speltid igen.

Önskemålet, från den förre HIFarens sida, har då varit att få lämna klubben och nu står det klart att så blir fallet. Tidigare har det talats om att klubbarna inte kunde enas om prislappen men nu återvänder alltså anfallaren till Allsvenskan med IFK Norrköping som ny klubbadress.

Jordan startade sin fotbollskarriär i Barcelona under Henrik Larssons tid i klubben. Vid återkomsten till Sverige så blev det i Högaborgs BK han fortsatte sin karriär. A-lagsdebuten,  i division 2, kom 2012, och Jordan  gjorde fem mål under sin debutsäsong. Den 24 juli 2014 skrev han på för HIF och där skulle han komma att stanna till klubben rasade ur Allsvenskan och holländska NEC Nijmegen värvade honom.

Den 27 juli 2014 gjorde han sin allsvenska debut, för HIF, i en 1–1-match mot Örebro SK, då han byttes in i den 73:e minuten mot Mattias Lindström. Larssons första allsvenska mål kom i matchen mot Åtvidaberg 6 juni 2015, en vecka före sin 18:e födelsedag. Totalt blev det 65 matcher och 18 mål under perioden i HIF.