“Det må så vara att vi förlorar idag och kanske gör vi det med flera mål. I slutändan är jag ändå stolt över att jag inte är som dem. Det är just därför som matchen betyder allt och samtidigt ingenting”  

“Men hur kan du tycka det, är du helt dum i huvudet eller!?”. Hans ord slår emot mig och nästan slänger upp mig mot väggen inuti det lilla rast-rummet på vårt gymnasium. Att få sin intelligens ifrågasatt på det viset hörde som tur var till ovanligheterna då jag av mina vänner alltid uppfattades som ambitiös. Men just i den där stunden, under den där rasten rämnade muren tillfälligt. Allt som krävdes var att jag uttryckte en form av stöd och sympati för de supportrar som väljer att ropa, häckla och håna de ljusklädda kättarna drygt 60 km söderut. Kanske gjorde jag det för att jag själv varit en av de som häcklat, kanske gjorde jag det för att jag tror att mina medmänniskor är såpass rationella att de kan stå 90 minuter på en arena och håna utan att låta sådana aktioner gå över till våldshandlingar. Eller så gjorde jag det för att jag kanske är just det som jag anklagades för… Helt jävla dum i huvudet. Fotbollen har i slutändan betytt alldeles för mycket för mig för att det ska anses vara inom rimlighetens ramar. Saker blandas ihop med varandra och slutligen byter vintern mentalt namn till försäsong och mitt humör är för beroende av hur laget spelar för tillfället. Kretsen runtom mig förstår ingenting och jag klandrar dem inte eftersom att du måste uppleva känslan av tillhörighet för att göra just det, Förstå. Själva stått där på en betongklump och sudda ut begreppet ligistbeteende i 90 minuter bara för att det sker i kärlekens tecken.

Men mitt i allt finns det en Antikrist som slår rakt emot fotbollens lära av kärlek och tillhörighet. De slår så hårt att jag inte ens kommer nämna de vid namn. De finns där i periferin av kärleken. Smutsar ner och befläckar den såpass mycket att den ibland går över och snuddar på ren avsky mot antagonisterna. Avsky mot vad de står för, deras kultur och värderingar. Deras legoknektar som springer runt omgång efter omgång med ljudet av en kassaapparat som öppnas i huvudet. Deras “fans” som i framgångens fartblindhet plankar upp på tåget utan varken biljett eller kärlek. Jag tål dem bara inte. Det är just där som matchens betydelse höjs till någonting annat. Det är ont mot gott, helgonen mot Lucifer, ljuset mot mörkret.

1906022 Helsingborgs supportrar med ett tifo under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Helsingborg och Malmö FF den 2 juni 2019 i Helsingborg.
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / 92303

Det må så vara att vi förlorar idag och kanske gör vi det med flera mål. I slutändan är jag ändå stolt över att jag inte är som dem. Det är just därför som matchen betyder allt och samtidigt ingenting. För även om vi förlorar idag får vi aldrig förlora oss själva och vad vi står för.  Säga en sak och göra en annan, Om vi bara följer detta lag när vi upplever framgång. För då är vi precis lika usla och omoraliska. Om en sådan dag skulle komma är den värre än alla ekonomiska kriser, tappade poäng på tilläggstid och nedflyttningar på samma gång. Den dagen slutar det vara kul längre. För en kollektiv, klubbmässig moralisk konkurs kommer alltid vara värre än en ekonomisk sådan. Då finns det inte längre något som skiljer oss från dem. Färgerna kan flyta samman, bli likadana och Klubbmärket kan förlora sin innebörd och mening. Tills den dagen kommer jag fortfarande stå där och fråga mig själv om jag är från vettet och om min vän hade rätt den där gången. Men både du och jag vet innerst inne att så inte är fallet. Varje dag är du jag och jag är du. Och vi är inte dumma i huvudet. Vi är bara hopplöst förälskade.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: