Fotboll stannar aldrig upp för porträttbilder.

För att få vara med om fotbollens kärna, då måste du själv också investera dina känslor.

Bara då kan du få vara med om den emotionella bana som sporten fotboll erbjuder.

Precis som spelarna gör.

Som när de springer in på gräset och låter deras hjärta vara kommandobrygga till deras aktioner, samtidigt som spelet böljar runt omkring dem.

På gräset rör sig spelet i hög fart.

Smärtan när spelet handlar om så mycket känslor kan inge fruktan hos vem som helst.

Men kan också vara tillfredsställande och direkt överväldigande när du får stå där och känna segerns sötma.

Fotboll stannar aldrig upp för att kunna ge dig en bättre bild eller fotografi.

Det vill ingen av oss ändå, eftersom att det är farten och känslorna i spelet som gör möjligheterna oändliga…

***

Det har funnits en hel del tvivel i och runt Helsingborgs IF de senaste 5 åren. En del kommer säkert till egna förklaringar om varför så är fallet. Men många landar nog i en viss kvalmatch på Olympia 2016. HIF hade satt sig i den situationen själva men en kvalmatchs känslor är så diametralt olik det som HIF i många år handlat om. Stolthet, färgrikhet och med en slags ytligt prakt över den konst som man ägnar sig åt. Fotboll. Istället var den matchen fylld av ängslighet och en slags känslomässig apati som grundade sig i en besvikelse. Sådant är farligt för fotbollen. Sådant är farligt för en så stor och stolt klubb som Helsingborgs IF.

Mycket har sagts och skrivits om Helsingborgs IF Anno 2021. Bland det som har kommit till ytan mest, inte minst av mig är att den här årgången saknade karaktärer. Sådana som brinner. Sådana som får dig att spärra på ögonen. Sådana som visar känslor, är färgrika och stolta över dem själva. Men när det så hela skulle avgöras. När det hela sattes på sin spets så fanns dem helt plötsligt i överflöd. Brandur Hendriksson visade en offensiv flärd och framåtlutad attityd. Kalle Joelsson visade prov på egen intern karaktär genom att vända ett tveksamt ingripande vid 1-1, till att ändå stå för en så viktig räddning mot slutet att den bör talas om mer. Men också även Vladislav Kreida, han som verkat förpassats till fotbollens elefantkyrkogård men sedan återvänt med döden i blicken, en blick som visade både Jörgen Lennartsson och Samuel Kroon vad hans hjärta egentligen brinner för. Fotboll.

Samtidigt finns det två karaktärer som jag nog aldrig riktigt kommer glömma från kvällen igår. Den ene heter Casper Widell, 18 år. Jag räknade till ett felpass på 90 minuter. I övrigt var pojkspolingen briljant. Därför finns det numera inga kanske eller frågetecken rörande Casper Widell, för igår tände så Helsingborgs IF ytterligare en ung stjärna. Hur klart och hur mycket den stjärnan i framtiden tindrar på himlen väljer han helt och hållet själv men jag själv tror att den kommer lysa väldigt starkt. Den andre heter Wilhelm Loeper. Hans stjärna har förvisso redan tänts men hans ikon-status i Helsingborgs IF är bara i sin begynnande fas. Inte bara genom sitt mål men också genom sin attityd, vilja och glöd. Det kommer bli svårt att glömma kvällen i December när han sprang sig sönder och samman. Men varför skulle jag vilja glömma det?

Det finns människor som inte förstår sig på fotboll. Som säger att det bara är ett spel. Som tittar på farten, men som inte ser eller begriper de bakomliggande känslorna. Men varför får man som människa inte bli galen i saker och ting? Kanske behöver dessa människor en Tisdag i Halmstad för att någonsin kunna förstå det konceptet. Kanske behöver de se en hel läktare sudda ut det som är människors naturliga barriär till varandra och förlora sig själva till en hel kollektiv enhet? Kanske behöver de se den gemensamma glädje och eufori som uppstår när samma människor får se föreningen de tillägnat livet äntligen få uppleva framgång och lycka igen? Eller så behöver de kanske bara se den lilla killen som själaglad får hoppa på pappans axlar nere vid spelaringången för att se sina hjältar fira tillsammans med honom och pappan? Kanske är det bara då, när man känner både sitt egna och andras hjärtan klappa. När man hör det mänskliga ljudet som vi gjorde där tillsammans i Decembernatten. Kanske är det bara då som man förstår.

***

Nej, Fotbollen stannar inte upp för att ge dig en bättre bild eller fotografi. För det är just i farten och känslorna som underhållningen finns. Så när nu Casper Widell och Wilhelm Loeper med flera stått för utropstecken i flertal. Då är det dags för HIF att ge sig ut på en ny spännande resa som så även den kommer bli underhållande. Men om den spännande resan får någon annan skriva. Om den förberedande träningen får någon annan observera och rapportera. Om den talangen som imponerar får någon annan beskriva och notera. Och den krönikan får någon annan skriva. För när Wilhelm Loeper med flera stått för utropstecken. Då sätter jag istället punkt. Inte bara för säsongen 2021, utan också för det som var mina alster här på AOH.

Tack!

 

 

Föregående inlägg HIF är i allsvenskan efter en bragdseger med 3-1 mot Halmstad….
Nästa inlägg Drömmen slog in

8 svar på ”Thörn: Slutet gott. Allting nått.

  1. Tack Anthony för denna tiden!
    Alltid läsvärda och intressanta texter.

  2. Tack så mycket för det fantastiska arbete du har gjort för dig själv, för klubben och framförallt för oss supportrar. Det har varit guld att få ta del av. Lycka till i framtiden och hoppas att du kan komma in med en gästkrönika eller två när suget kommer tillbaka framåt vårkanten.

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta: