Tack för att ni orkat läsa mina rader under årens lopp

Allvarligt talat så var jag inte säker på om jag hade drömt om vad som hände på Örjans vall i går kväll, när jag vaknade i morse.  Jag knep mig i armen och insåg att det nog var sant när de refererade om HIF:s avancemang till allsvenskan på morgon-nyheterna i TV.

Vi stannar upp på olika platåer i livet med jämna mellanrum, och funderar på vad vi har gjort, varför vi har gjort det vi har gjort, hur vi har gjort det vi har gjort, och om vi kunde ha gjort det ännu bättre. Nu när jag avslutar flera års ideellt arbete som skribent på AlltomHif, står jag på en av de här platåerna. Det är aldrig lätt att sätta ord på starka känslor som kärlek, förtvivlan, sorg, ilska eller uppgivenhet. Riktigt starka känslomässiga upplevelser finns det heller inte tillräckligt med ord för att beskriva. Jag har blivit pappa till tre barn, morfar till två pågar och farfar till två töser. Det är känslostormar som är större än allt annat, och där orden inte räcker till.

Men sen jag föddes har jag känt en enormt stark kärlek till sporten fotboll. Min mamma berättade att pappa lade en boll i min babysäng på Helsingborgs BB, när jag var nyfödd i juni 1956. Då blev det också på den vägen. När jag föddes bodde vi på Harlyckegatan på Gamla Elineberg, i det sista huset på gatan som låg 50 meter från Harlyckans IP, en av landets naturskönaste idrottsplatser eller fotbollsarenor. På Harlyckan har alltid Högaborgs BK haft sitt hem. En fotbollsförening som i alla tider har haft som ledstjärna att ge barn och ungdomar från socioekonomiskt svaga familjer och invandrarfamiljer, chansen att få spela fotboll till minimala omkostnader. Det viktigaste har varit att ge dessa killar och tjejer som ofta levde under jobbiga sociala villkor i samhället, möjlighet till gemenskap, kamratskap, självförtroende och framtidstro.

930513 Fotboll, Allsvenskan, Malmö FF- Helsingborg: Henrik Larsson, Helsingborg
© Bildbyrån – 16788

Med den grundsynen har också Högaborgs BK vid sidan av Malmö FF, Helsingborgs IF, IFK Göteborg och Östers IF, fostrat flest landslagsmän av alla svenska klubbar. Rätt stort av en liten kvartersförening som aldrig på seniornivå spelat högre än i   division 2. Spelare och tränare som Henrik ”Henke” Larsson, Jordan Larsson, Daniel Nannskog, Mats ”Masse” Magnusson, Abe och Imad Khalili, Joakim ”Jocke” Persson, Jens Gustafsson, Patrik Sundström, Martin och Markus Olsson och Mostafa Zeidan m fl, har börjat sina karriärer i Högaborgs pojklag på Harlyckans IP.

Nu undrar ni varför jag skriver om Högaborgs BK, innan jag skriver om HIF. Men svaret är enkelt. HIF:s framgångar i nutid bygger mycket på HBK:s fostrande verksamhet av ungdomar. När HIF kom tillbaka till allsvenskan 1993, efter 25 års ökenvandring i lägre serier, var det mest tack vare två spelare som vuxit upp i Högaborg, nämligen landslagsmännen Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson. Den förstnämnde som jag hade haft som knattespelare i mitt första pojklag under mina tio år som ungdomsledare i HBK. Efter återkomsten har HIF varit bäst i Sverige med allsvenska guld, cupguld och guld i supercupen, samt spel internationellt. De senaste åren har klubben tyvärr blivit ett jo-jo-lag mellan allsvenskan och superettan. Men efter gårdagens uppflyttning hoppas vi alla att HIF etablerar sig i allsvenskan.

Min kärlek till Högaborgs BK är djup, min kärlek till HIF är stor, och min kärlek till fotbollen går inte att beskriva i ord. Nu när jag står på den platå där jag har samlat på mig 58 års kärlek till sporten som knattespelare, ungdomsledare, supporter, styrelse-ledamot och skribent, minns jag med glädjetårar de finter som Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson snurrade upp mig med på Harlyckans IP, de resor jag gjorde med min gamla Zundapp till Höganäs, Borstahusen, Åstorp och Gunnarstorp för att stödja HIF under ökenvandringen, de insatser våra HBK-fostrade spelare har gjort för HIF genom årens lopp, och de firanden av uppflyttning och allsvenska guld jag har haft glädjen att få uppleva tack vare min kärlek till Högaborg, till HIF och till fotbollen.

Idag avslutar jag min bana som skribent för Alltomhif, men min kärlek till fotbollen tar jag med mig i graven. Tack för den här tiden och tack för att ni orkat läsa mina rader under årens lopp.

 

 

Föregående inlägg Thörn: Slutet gott. Allting nått.
Nästa inlägg Segerns sötma

2 reaktioner på ”Drömmen slog in

  1. Tack för ditt engagemang Mats! Själv spelade jag med Jocke P på Harlyckan så jag känner igen mig i din beskrivning!

  2. Tusen tack för alla fina artiklar om HIF i med och motgångar.
    Det har alltid varit mycket intressant att läsa dem.
    Lycka till som morfar och farfar och jag hoppas få bjuda dig på en lunch på Olympia när vi ses!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: