“Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.

Att inte våga är att förlora sig själv”

Sören Kierkegaard

 

Det har skrivits många berättelser om Rasmus Jönsson genom åren. Den första var den om hur han som 18-åring tog platsen bredvid Henrik Larsson. Lite senare kom den om hur han en gång trollband en hel nordvästskånsk stad när han gjorde hattrick på Råsunda. Sen kom den om hur han lämnade Helsingborg som en del av ett HIF under tidigt 10-tal som vi nog aldrig glömmer. Det har funnits en berättelse till som har dykt upp den senaste säsongen. Den som även jag har varit delaktig till att sprida. Den som handlar om att han skulle vara slut som fotbollsspelare. Att showen börjar lida mot sitt slut. Sen så gick han ut på Olympia igår. Visade alla. Precis alla. Från mig som skribent. Till fansen på läktaren som sjunger oavsett. Till den gamla farbrorn som alltid har nära till klagomål. Till barnet som inte är gammal nog att veta vem Rasmus Jönsson från gamla tider var. Han var briljant. Från sekund 0 till det att uret stod på 95. Till slut skrev han en berättelse till. Kanske den vackraste hittils. För nu vet även barnet vem han är och vem han var.

Vi kan reflektera under lång tid om varför det skedde. Om det var så att hans kost var annorlunda just igår? Om det var så att han utsatts för radioaktiv strålning under matchdagen? Eller om det bara var Gud som log lite extra mot honom? Min gissning är dock att det hela förhåller sig mycket enklare än så. Att det istället bara skulle handla om att Rasmus var uppfylld av självförtroende och mod. Sådant ska inte underskattas. Men det ska heller inte Rasmus Jönssons karaktär.

 

Men det var inte bara Rasmus Jönsson som var fylld med mod igår. En annan var Jörgen Lennartsson. Ett tag undrade jag om det verkligen var samme Lennartsson som tagit sig in på Olympia eller om han utsatts för identitetsstöld. Min brottsmisstanke falnade dock på presskonferensen efteråt. De långa utläggningarna var fortfarande kvar och det var samma Lennartsson. Skönt. Men det var också en annorlunda Lennartsson i sin sinnesförfattning igår. Det var en tränare som vågade. En som tog tag i matchen och gjorde den till sin och som inte anpassade sig helt till motståndaren. Han vågade pressa högt. Han vågade göra byten på bärande spelare. Han vågade till och med sätta in en 19-årig Adam Kaied i startelvan som verkligen inte stått för någon dålig prestation under året. Men som heller inte varit bländade när han satts på kanten. Resultatet? Ett mål för Kaied, 3 poäng och ett lag som vågade och som visade glöd under 90 minuter. Lennartssons mod smittade av sig på hela truppen och känslan är att det inte bara var de tre poängen som var viktiga igår, utan prestationen.

 

Det är en sak att våga saker i en match som har vardagens tecken. Det är helt annan sak att våga saker i en match som man visste var enormt viktig för att drömmen om avancemang skulle hållas vid liv. Om det var fläckfritt? Självklart inte. Man har fortfarande stora problem i ytorna mellan sina lagdelar. Men igår tog man också fram ribban. Inte ribban som Fridrottsskolan använder och som stannar kvar på samma höjd. Utan ribban som Armand Duplantis använder. Den som flyttas högre och högre för varje tävling i jakt på nästa världsrekord. I HIF:s fall både måste och ska ribban flyttas än högre. Match för match. Vecka för vecka. För nu vet vi att HIF kan våga bestämma matchbilder. Nu vet vi att HIF kan ha ett högt presspel. Nu vet vi att HIF kan kämpa och visa glöd under 90 minuter. Men vi vet också att det kan bli bättre.

 

Om HIF går upp i år vet jag dock inte med säkerhet. Men nu är det min tur att våga. Att våga tro på det.

 

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Betygen efter vinsten mot Bois. “Stundtals magisk”
Nästa inlägg Träningsrapport 11/8: “Spelare på provspel”

En tanke på “Thörn: “Mod och briljans”.

  1. Perfekt sammanfattning av en Derbykväll där vi hoppas att alla HIF-spelare lyssnar på Sören Kirkegaards kloka ord…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: