Ibland är det svårt att skriva krönikor efter varje match. Ibland är det också väldigt lätt. Att försöka hitta saker som inspirerar, som är värt att lyftas fram eller som kanske ska kritiseras. Jag försöker skriva på ett ledigt sätt som är underhållande. Bort från det känslokalla och objektiva hos större mediehus. Till känslorna och det äkta hos supportern. Matchen igår kan dock summeras väldigt enkelt. Maximalt med flyt hos det ena laget. Maximal oflyt hos det andra. HIF skulle inte förlorat igår. I stora delar spelade man tillräckligt bra för att vinna matchen men hade helt enkelt inte marginalerna på sin sida. Man kan dock dra upp ett par saker som är värt att notera. HIF:s passivitet i försvaret är ett, något som grundar sig i ett presspel som ofta känns lamt och avdomnat. Det andra är bristen på offensiv kraft hos sina ytterbackar. Den direkta impacten som Dennis Olssons inhopp som ytterback fick var väldigt talande då det ganska snabbt hände något på HIF:s vänsterkant. I övrigt känns det dock väldigt olyckligt att den här Miss Fortuna-härdsmältan kom i just den här matchen, en match där HIF behövde sina tre poäng. Men det är också matcher som sker ibland.

Istället vill jag lägga lejondelen av den här krönikans ord till att skriva om något som just nu är ett av Svensk Elitfotbolls största problem: Domarnivån. För de som nu klickar bort, stänger webbläsaren eller swipar bort då de inte vill höra en HIF-Supporters gnäll om Martin Strömbergssons insats igår så kan jag lugna både er och Martin, för jag vill skriva utifrån ett generellt perspektiv och inte isolera mig till 90 minuter. För precis som att jag kan skriva en klappkass krönika någon gång, kan Herr Strömbergsson också stå för en dålig prestation. Så måste världen få vara. Men i nuläget är problemet inte att dåliga prestationer sker, utan hur ofta det händer och hur avgörande dessa är inom svensk fotboll.

Det har länge funnits en djup beröringsskräck inom media av att kritisera och lyfta fram misstag som domare gör. Den har funnits sedan jag var liten och den finns där än idag. Citatet ”Domaren står bra där… Han gör nog rätt ändå…” används oftare än Alexander Axén byter slips. Det ska dock sägas att sedan Discovery tog över sändningsrättigheterna från Cmore har man varit betydligt bättre på att sätta domarmisstag och prestationer under luppen. Men man är fortfarande väldigt rädda för att våga säga som det är. Dagens Stockholmscentrerade-mediabevakning innebär ett filtrerat nålsöga som med all säkerhet påverkar domarna undermedvetet. Detta nålsöga påverkar hur länge händelser får leva kvar, vilka frågor som ställs och hur benhård kritiken ska vara. Det är synd.

Det fanns en period där domarna i Allsvenskan själva fick kommentera sina prestationer på bästa sändningstid efter slutsignal. Jag behövde inte alltid acceptera bedömningar eller beslut, men det gav mig en ökad förståelse för hur domaren i fråga resonerat i sagd situation. Dessutom gav det mig en ökad känsla av respekt för domaren i fråga i en tid då vi bör sträva efter att ha samma individanpassad analys av skicklighet som vi har för spelare, det vill säga att kunna säga att vissa domare helt enkelt är bättre än andra. Dessa intervjuer i Allsvenskan verkar inte ske lika ofta längre. Det är också synd.

Media har givetvis en fortsatt viktig roll att spela i hur vi höjer domarnivån inom Svensk fotboll. Denna roll innebär inte bara att kritisera när domare gör misstag men också hylla när domaren i fråga gör det bra. För visst händer det att domare står för bra prestationer. Däremot förhindrar domarkårens ständiga grupperspektiv en sådan utveckling. Man vill väldigt gärna se sig själva som ETT lag av 18-20 domarteam istället för att se ett domarteam som sin egen. Det stoppar också supportrarna från att säga att: ”Glenn Nyberg hade en bra match idag, han är nog bäst i Sverige”. Men här har domarna satt sig själva eftersom Status quo alltid är försvarsläge och gruppmentalitet.

Domarbasen Stefan Johannesson gick häromsistens ut och klagade på spelares ordval efter ännu en match där en domare mer eller mindre avgör en matchens utfall. Det kan man såklart göra men det hade varit uppfriskande med en domarbas som väldigt tydligt också varit självkritisk och visat att en domares prestation varit undermålig på samma sätt som en tränare kan göra mot sin trupp. Istället hamnar diskussionen om ordval och diskurs och inte om nivå och kvalité. Ser man inte problemen blir det också väldigt svårt att hitta lösningar.

Spelare har öppnat för att låta domare bli avstängda på samma sätt som spelare blir vid sina disciplinära misstag. Ett mycket bra förslag tycker jag då det höjer ansvarsperspektivet på den svenska domarkåren. Det tyckte däremot inte Patrik Ekwall på Stockholmsfixerade fotbollssiten Fotbolldirekt som då är rädd för att unga domare i Division 1 eller Superettan får döma istället och ser detta som ett problem. Så kanske det är. Men det skulle ju också kunna vara så att det blir betydligt mer motiverande för våra unga domaraspiranter längre ner att göra rätt, utvecklas och kanske få chansen istället för att vi jämnt och ständigt skyddar eliten. På det sättet skapar man en elit av de som dömer bäst. Nu är känslan att man väljer den självmant. För det är ju det de påstås vara i nuläget. Eliten.

Med tanke på Svenska lags prestationer i Europacupspel den senaste tiden och den möjlighet som UEFA Conference League innebär för Svensk fotboll ser jag det inte alls som omöjligt att Allsvenskan i framtiden kommer klättra högre och högre på UEFAs Ligakoefficient. En sådan utveckling bör innebära att bättre och bättre spelare finner den Svenska fotbollen som attraktiv och därmed också höjer den spelmässiga kvalitén. Det sätter ökade krav på en redan undermålig domarkår. Hänger domarna med då?

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Spelarbetyg efter HIF-Öster: ”Ingen bra dag på kontoret”
Nästa inlägg Lennartsson: ”Det är ett avbräck”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: