Få människor har fått ta emot så mycket skit av så många som Andreas Granqvist. Han har kallats mycket. Invalid, överviktig, suput. Ibland har det varit på gränsen till ovärdigt. Andreas Granqvist har däremot själv alltid gett en värdighet. Hållt tyst, haft ett leende på läpparna, skämtat. Ignorerat det. Trots att det rätta kanske hade varit att säga ifrån. Dra en gräns. Andreas Granqvist visade i gengäld alltid en tyst respekt. Respekten som han ibland själv aldrig fick. Det är stort. Det var den finaste gåvan som han kunde ge under en tid där han sällan spelade.

HIF har länge varit en storklubb i kaos. Det är lätt att som supporter bli frustrerad då. Skrika, gnälla och frustrerat hoppa upp och ner. Lätt att skrika på spelarna, organisationen och tränarna. Det är även lätt att som spelare, sportchef, ansikte utåt och rödblå allt i allo, bli frustrerad och skrika tillbaka. Det har till exempel funnits ledare och ikoner som när trycket utifrån blev för stort avgått på en hemresa från Småland. Sånt beteende ökade bara på antagonismen supportrar emellan och gjorde bara sprickan mellan klubben och oss supportrar än djupare. Andreas Granqvists är alltid tyst och visar dessutom respekt för frustrationen. Sånt förenar oss alla och förtätar dessutom relationen klubben visavi supportrar. Han accepterar, förstår och jobbar hårdare. Karaktärer gör så. Ledare gör så.

 

Bollen är i luften… Den når fram till Wilhelm Loeper som rakar in den i högra hörnet. Jag, Janne Andersson, Kvällstidningarnas reportrar och lokalpressen står på läktaren och har precis sett Andreas Granqvist från mittcirkeln slå en “Håll käften – Passning” av guds nåde. De som tvivlade, de som sa att han var slut, de som skrev krönika efter krönika om varför det är orimligt att en superettan spelare ska vara med i landslaget, Skeptiker och förståsigpåare fick i realtid se Granqvist i sitt esse. Jag log för mig själv uppe på läktaren.

210313 Helsingborgs Andreas Granqvist under träningsmatchen i fotboll mellan Helsingborg och Mjällby den 13 mars 2021 i Helsingborg.
Foto: Christoffer Borg Mattisson / BILDBYRÅN / COP 261 / CB0071

Bollen är i luften… Han följer den med blicken… Andas in… Och drar till… Bollen når krysset bakom en fastfrusen Mattias Lindström i målet. Spelarna klappar och jublar. Han själv säger dock ingenting, även fast precis alla vet att han är överlycklig inombords. Casper Widell kommer fram till mig efter träningen och jag blir tvungen att lova att skriva om hans volleyträff. Återväxten i HIF är god trots Andreas Granqvists avsked. Leo Jansson, Casper Widell och Lucas Larsen. Tre mittbackar med stor, stor potential. Ja, jag skriver om återväxt eftersom att det helt enkelt är omöjligt att ersätta Andreas Granqvists ledaregenskaper och karaktär. Det blir som att fråga efter Kobe-kött efter att precis konsumerat Filét Mignon. Det funkar helt enkelt inte så. Dessutom är det inte mer än rimligt att ersätta en sån exceptionell spelare som Andreas Granqvist med en sån exceptionell talang som Casper Widell.

 

Andreas Granqvist har kallats för mycket. Hjälte, ledare och till och med landsfader. Men kanske är den längsta beskrivningen den som också är mest sanningsenlig. Den som får Kalle Svensson, Harry Lundahl, Malte Mårtensson och Knut Kroon att öppna dörren och addera en stol till ett rum där få människor får komma in och göra sig hemmastadda.

För Andreas Granqvist är nämligen en av de största i HIF:s anrika historia.

 

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Anfallare till HIF
Nästa inlägg HIF vann komfortabelt med 4-0 i Västerås efter en gedigen arbetsinsats med väldigt bra spel

Kommentera

%d bloggare gillar detta: