“Hello, farewell to your love and soul
Hello, farewell to your soul”

 

23 Maj 1980 går basisten från Joy Division, Peter “Hookie” Hook direkt hem från Ian Curtis, som var ledsångaren i samma bands begravning och spelar ett basriff. Resultatet blir New Orders första låt, på deras första album någonsin, Dreams Never End.

 

För en vecka sedan gick Luton Shelton bort. Jag skrev aldrig några rader om det. Kanske för att jag blev alldeles för illa berörd för att skriva något. Speciellt efter att ha sett min pappas tomma, själlösa blick när jag sent på fredagskvällen berättade vad som hade hänt. Luton Shelton var en av de första spelarna som berörde mig in i hjärtat som liten påg. När alla andra ville vara Zlatan Ibrahimovic, Ronaldo eller Andrij Shevchenko, så ville jag på Slottshöjdens Skola i Helsingborg vara Luton Shelton när vi fullständigt massakrerade staketet på skolgården med våra läderkulor. Det var Luton jag alltid gav bollen till på TV-Spelet FIFA 07, trots att Henrik Larsson fanns på positionen bredvid. Luton Shelton fick mig att älska fotboll.

Matchen igår var Luton Sheltons begravning. Begravningar hedrar väldigt sällan personen som man tar avsked av. Människor berör oss ofta med sin glädje, aura och karisma. Att därför ofta ta avsked av våra medmänniskor med hjälp av en ödesklingande orgel, sorgsna psalmer och dikter är därför ofta en väldigt egendomlig företeelse. Luton Shelton var en inspirerande, stor och minnesvärd människa som berörde sina medmänniskor bara genom att låta de se på honom när han gjorde det han älskade att göra, nämligen att spela fotboll. HIF:s första 45 minuter igår bjöd däremot på ett oinspirerat spel och en match som inte var särskilt stor till behållningen och inte heller särskilt minnesvärd.  Luton Shelton fick bara se Jorden snurra runt solen 35 gånger under sitt liv. Alldeles för få gånger för en så remarkabel människa som honom. Men jag tror inte folks liv slutar inte vid sina begravningar, istället tror jag de fortsätter att leva långt efter att de dragit sitt sista andetag. Folk får aldrig sluta berätta historier om Luton och minnas honom för den fotbollspelaren och människan han var för att låta honom leva lite längre, om än så bara i våra tankar.

Men bara för att Luton Shelton inte finns med oss längre, bara för att vi inte får se hans smittsamma leende, eller bara för att vi inte får se den där målgesten där han med öppen högerhand verkar vilja omfamna en hel stad, betyder inte det att allting förändrats för gott. För fotboll handlar inte om att göra flest mål, spela vackrast fotboll eller vinna mest matcher. I ett sådant fall hade alla följt kommersiella giganter som Barcelona, Liverpool och Milan. Allt som oftast handlar den om att skapa flest känslor. Det är då fotbollen betyder som mest och är som allra vackrast. Det vackraste igår var därför inte spelet. Det vackraste var leendet och känslorna hos 16-åringen Simon Bengtsson när han får vinkla in sitt första mål i debuten. Det vackraste var hur arg 16-åringen Daniel Bergman blev när han fick en frispark blåst emot sig. Det vackraste var känslorna inuti 18-årige Lucas Larsen som pendlar varje dag från Trelleborg för att äntligen få spela med HIF:s A-lag, om än så bara för 5 minuter. För dessa ungdomar var matchen igår allt annat än obetydlig.

 

Dessa ungdomar lever bara för sin dröm… Och Drömmar dör aldrig.

 

Vila i Frid, Luton…

 

Min Twitter: AnthonyThrn

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Debutmålskytten Simon Bengtsson: “Jag brukar inte göra mål så ofta…”
Nästa inlägg Timossi på väg till Österrike?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: