Det är tyst när han går numera. Vinden viskar och skvallrar likt ett par högstadietjejer mellan träden på Olympiafältet när han vandrar längs klippningen. De skrattar åt honom. En gång i tiden var alla blickar på honom, kamerornas linser sköts in på just honom när han tog upp bollen och med bestämda steg vandrade upp till punkten där allt avgörs. Numera är blickarna på annat håll, folk märker inte ens när han är där. Han sparkar frustrerat på en boll mot stängslet. Han sätter sig sedan på avbytarbänken och ser sina anställda. För det är väl det de är numera? Hans anställda.

De där raderna skrev jag i September förra året och har sedan dess legat som ett utkast. Jag bevakade de flesta träningar redan då. Men synen av att se Andreas Granqvist uppgiven, förtvivlad och ledsen var bland det sorgligaste jag såg av HIF-karaktär förra året. Och då fanns det hård konkurrens. Vi hatar det där. När hjältarna i filmen förlorar sin glans och dör. Jag hade redan mentalt förberett mig på att det slutgiltiga beskedet skulle komma genom en twitter-flash från HIF. Att det inte funkar längre. Att Andreas Granqvist, Grande Granqvist, IL Capitano lägger av. Att de som skrattat åt honom, hånat och vanärat honom slutligen hade fått rätt. Få fotbollsspelare i HIF har fått ta emot så mycket skit som Andreas Granqvist. Ibland har det varit på gränsen till ovärdigt. Få Människor hade klarat av det. Få människor är som Andreas Granqvist.

Han möter mig vid den lilla gången nästvid Olympiahallen, hälsar glatt och säger att laget inte kommit än. Sen börjar vi att diskutera han och jag. Högt och lågt, Om matchen mot Häcken, vad han tycker och känner, hans känslor och tankar. Han berättar sedan att han imponerande nog gått hela den dryga milen från Bårslöv för att se träningen, något han gör de flesta dagar innan han och frugan vissa dagar sätter sig i Sportbaren för en lunch. Han fortsätter att berätta om sitt långa engagemang för HIF, att han var där och startade Röda Nejlikan under 70-talet, att han har haft tankar på att trappa ner successivt men att försäsongerna bidrar med något beroendeframkallande. För det är ju så… Att det är på vintern som ruset kommer, växer sig större och får oss alla att komma tillbaka till läktaren trots att vi blev besvikna året innan. Till sist kan jag inte skydda mig själv från att bli lite lätt generad när han berömmer mig för mina krönikor. Jag kände mig liten och obetydlig i sammanhanget. För nog var det han som skulle få beröm, inte jag. Få människor är som pensionären från Bårslöv.

Andreas Granqvist – vår kapten! Foto: Krister Andersson / BILDBYRÅN /

Granqvists 45 minuter var inte värd en försäsongsmatch mot Mjällby i Snöblandat regn på Olympiafältet. Granqvist var värd att få värma upp på Olympia med ett fullsatt Södra stå medan Oasis låt ”Morning Glory” spelas i högtalarna. Granqvist var värd att få spela ett Europa League Playoff med sitt HIF mot AZ Alkmaar under strålande sol en juli-dag. Granqvist var värd att få höra ett Staffan Lindeborg referat på bästa sändningstid som frågar om publiken hemma i TV-Sofforna verkligen ser och hör att att Granqvist är tillbaka. Granqvist var värd att få 1000 Smågrabbar från Helsingborg att vira den rödblåa halsduken kring halsen till tonerna av The Whos låt Baba O’Riley innan de öppnar ytterdörren ut från lägenheten eller villan för att gå till Södra stå. Han var värd att få se Pensionären från Bårslöv vara där. Och Pensionären från Bårslöv var värd att få se honom. Det kändes direkt ovärdigt att han inte fick det.

Andreas Granqvist ger nog dock själv faktiskt blanka fan i hur allting runt omkring honom såg ut. För honom personligen tror jag att hans 45 minuter mot Mjällby igår var ovärderliga. Oavsett hur detta slutar. Om han insåg att det inte gick. Eller om han insåg att det finns fog för att fortsätta. För Andreas Granqvist vill nog bara göra det han älskar, nämligen att spela fotboll. Det har ingen rätt att ta ifrån honom. Man ska inte dra för mycket växlar av att Granqvist gör just det han älskar i 45 minuter i en annars obetydlig match. Men vem som helst såg vilken effekt han kan ha på ett lag bara genom sin pondus, vilja och ledarskap. Då har vi inte ens nämnt hans fotbollskunskap och den ”Håll Käften-passning” han slog till planens bäste spelare i Wilhelm Loeper.

Under fredagens ”inför match-intervju” med Jörgen Lennartsson i Olympias mixade zon slinker plötsligt Andreas Granqvist förbi. Han börjar plötsligt låtsashalta och ta sig för sitt lår när han passerar oss, varpå jag, Jörgen Lennartsson och HD:s utsände tillsammans brister ut i ett stort garv. För nu är det Andreas Granqvist tur att håna och skratta. Jag hoppas innerligt att han får fortsätta. Att istället för att folk skrattar åt honom istället skrattar med honom.

Och Kanske får Pensionären som går promenaden från Bårslöv till Olympia till slut äntligen se Andreas Granqvist spela match igen… Det är han faktiskt värd.

 

 

 

Föregående inlägg Vladislav Kreida: ”Väldigt glad för att kunna spela med en så pass erfaren spelare”
Nästa inlägg Träningsrapport 15/3: ”Det ser betydligt bättre ut”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: