“Slow is fast, fast is smooth”

Citatet är ett av Amerikanska Navy Seals motton och en direkt halvtaskig svensk översättning skulle väl bli i stilen av “långsamt är fort och fort är jämnt”. Men det skulle även kunna beskriva HIF:s nuvarande formkurva. För det är ingen explosionsartad, fyrverkerisprakande och plötslig succé vi har sett sedan EM-uppehållet. Utan snarare en långsam stigning på samma sätt som en envis och ettrig cyklist gör vid Montee de Mont Louis under ett Tour De France. Det är jobbigt ibland. Det tär på kraften och energin. Men till slut har man ändå tagit sig upp till där man vill vara. I serieledning. Man gör det dessutom med ett grundspel som ibland gör mig lika trygg som att ha två Amerikanska elitsoldater vakandes utanför min ytterdörr. Till råga på det är man exakt lika pricksäka och skoningslösa som just samma elitsoldater när möjligheter till mål öppnar sig. Just nu vinner man matcher på att man har de bästa spelarna, ett spel som passar samma spelare och att de andra lagen i Superettan helt enkelt inte kan matcha HIF:s nivå sett över 90 minuter. Däri ligger tryggheten och stabiliteten.

 

Man kan fortfarande anmärka på spelet. Att det ibland är långsamt. Att man ibland tillåter för många ytor. Eller så kanske en del önskar det där presspelet igen? Det ska man göra. Vi kan diskutera, gnälla och nagelfara. Men i slutändan är HIF ändå spelmässigt på en helt annan kontinent än man var innan EM-uppehållet. Där, sibirisk kyla, permafrost och grisseger borta mot GAIS trots numerärt överläge i över en halvlek. Här, söderhavsklimat, Pina colada, publikstöd och lekfull seger borta mot Akropolis. Spelarna är trygga med sig själva, spelet och utmaningen. Det gör även mig trygg. Speciellt med tanke på det kaos som brukar omhulda klubben. Därför passar jag på att njuta medan jag kan. Andas lite extra. Kolla tabellen en gång till, trots jag snart kan den utantill.

Något annat som jag njuter av medan jag kan är Rasmus Jönsson. För även han har förändrats sedan EM-uppehållet. Jag kan fortsatt inte svara på varför denna plötsliga förvandling har skett. Ska jag vara helt uppriktig ligger inte behovet av svar på den frågan särskilt högt på listan heller. För just nu håller han en nivå som tar honom ifrån listan med våra bättre HIF-spelare under 2000-talet till listan över HIF-ikoner. Det fanns anledning till oro efter Andreas Granqvists avsked rent sportsligt då det inte längre fanns någon ledarkaraktär i laget. Någon som kunde driva upp nivån, någon som kunde sätta standarden och ribban. Men Rasmus Jönsson är just nu den spelaren som står för just det bara genom sitt spel. Han driver upp tempot med sina löpningar och passningar och hans teknik gör att spelarna runt omkring honom blir bättre och får större ytor. Det är ingen överdrift när jag säger att Rasmus Jönssons något plötsliga pånyttfödelse kan bli en av de största anledningarna till ett eventuellt avancemang i år. Om samma påstånde kommer stämma i slutet på Novemeber och säsongssummering vet jag såklart inte. Men i ett sådant fall, då är man inte längre “bara” en utav de bättre spelarna som tagit på sig den rödblåa tröjan. Utan då är man evig.

 

Men det är inte bara spelet som gör mig trygg. Utan truppbygget. För i skuggan av Rasmus briljans. I ringarna på det vatten som Andreas Granqvist lämnat efter sig. Efter den kollektiva inandningen av beundran som sker uppe på läktarna efter att Anthony Van Den Hurk återigen stått för en fin aktion så finns det andra spelare som är hungriga och har potential. Man ska inte glömma dessa spelare när man vinner en match med 3-0 och det är mycket som känns bra. Att det fanns andra spelare som just nu tar steg för steg på den stege som varenda talang försöker klättra upp på. Adam Kaieds speciella talang för att få med sig både bollen och kroppen. Benjamin Acquahs snabba fötter och teknik. Assad Al Hamlawis tillslag och speed. Men även Casper Widells huvudspel och lugn. För i framtiden kan det vara så att det inte bara var Rasmus Jönssons briljans som vi minns från igår. Att det inte bara är så att att vi minns tryggheten som var och är. Men också tryggheten som ska bli. För det är också det som skiljer mellan en trygghet i Superettan. Till en stabilitet och trygghet i Allsvenskan. Framtiden.

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Anteckningar efter damernas 6-0 vinst. “En av HIF:s bästa spelare så här långt”
Nästa inlägg Gästinlägg; ”Jönsson briljans från matchen mot BoIS fanns kvar”

En tanke på “Thörn: “Det är det som är skillnaden i tryggheten”

  1. Du misshandlar citatet lite Anthony… ”Slow is smooth, smooth is fast” ska det vara…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: