| Allt Om HIF |

Rapport från 22:an – Supercupen

Efter en försäsong som lämnat mycket kvar att önska steg HIF ut ur spelaringången, in i dimman och kom ut 90 minuter senare som vinnare. Detta efter en utklassning och ännu en påminnelse för de 5600 på läktaren att man aldrig ska måla fan på Olympias läktare.

 

Inför matchen dukades ett buffébord upp för alla tvivlare. HIF, som i ärlighetens namn inte bjudit på många höjdpunkter under vintern, gick ut på Olympias gröna gräs med fem nya spelare sedan seriepremiären i fjol. Framför Pär Hansson matchades ett helt nytt mittbackspar, likaså i anfallet. Ändå verkade det som om Atta/Sadiku hade motat anfall sedan mellanstadiet och Finnbogason/Sörum slagit djupledsbollar till varandra hela sitt liv. Ett överraskande men otroligt glädjande besked som bekräftar att HIFs storhet de senaste åren håller i sig – att kunna spela sitt spel oavsett startelva och motstånd. De rödklädda rensade buffébordet innan tvivlarna hade hunnit hämta kniv och gaffel.

Första halvlek var trevande, andra en rödblå explosion. AIK verkade mest sugna på att sätta sig i spelarbussen samtidigt som HIF rullade runt bollen, hittade instick och pressade motståndarna till misstag som så många gånger förr. Framför allt gladde det faktum att Conny Karlsson äntligen har hittat sina ordinarie yttermittfältare efter en del rockader i uppställningarna förra året. De gamla rävarna Lindström och Andersson får ursäkta, jag kan inte finna någon anledning till att inte ställa upp med Nordmark och Rachid i den allsvenska premiären. Bouaouzan i toppform är en spelare av internationell klass som ständigt hotar med smarta dribblingar och offensiva löpningar. Nordmarks passningsspel, löpstyrka och framför allt kyla vid 1-0-målet bådar gott för framtiden. Att han fått spendera mer tid på bänken än konstgräset på Borås Arena är en stor gåta för mig. Efter en rad frågetecken, tänkta värvningar som fallit bort och mycket tvivel verkar Jansson och Karlsson ännu en gång lyckas lägga det pussel som i går tog sin femte raka titel. Imponerande är bara förnamnet.

Resan mot nya mål och titlar har börjat. Även om jag inte är säker på om det räcker hela fram vägen i år känner jag på mig en sak. Det här laget har inte skrivit sina sista sidor i historieböckerna.

One comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: