Inte Bjarkis bild

Med hjärtat i Helsingborg

Mina bopålar har aldrig slagits ner i Helsingborg. Det är på samma gång en fördel och en nackdel. Som liten var det inget lag som fångade mitt hjärta, det fanns inga lag nära inpå förutom det lag jag spelade i, Rinkaby GoIF, även om det finns kvar i mig så är det inte det laget hjärtat klappar för. 

hif_logo

Jag bor i Halmstad men allt som oftast går mina tankar till Helsingborg och Olympia. Frågan är: Skulle det vara så bra för mig att bo närmare? Risken är stor att jag skulle gå upp i det så mycket då att det började gränsa till fanatism. Om jag redan nu känner mig sänkt flera dagar efter en förlust, nervös i dagar innan en stormatch, medan det härliga ruset av seger kan försvinna på någon dag. Utom när det blir SM-guld vill säga. Det finns ingen jämnvikt i det där, supporterskap är 95% ångest och 5% glädje som någon sa. Hur skulle det vara då att ha det så nära inpå?
Samtidigt frågar jag mig hur jag kan stå ut med att bo åtta mil från staden där mitt lag huserar. Men det finns fördelar med det, liksom det finns nackdelar.

Det skulle till en felköpt tröja för att locka in mig till HIF, och första gången jag såg laget live var när jag med tusentals andra såg dem komma ner för terasstrapporna 1999 som nyblivna Svenska Mästare. Det skulle dröja till jag flyttade till Halmstad innan jag överhuvudtaget var på Olympia. 2010 var året och sen dess har jag sett så många matcher jag kan på plats.

Det är ingen enkel sak att kombinera ett fotbollsintresse med ett skiftjobb som svarvare, många gånger har man stått med radiosporten i öronen vid svarven och arbetskamraterna har trott att jag fastnat eller bara förlorat förståndet helt när jag börjar skrika över något. Oftast har det varit någon felpassning eller en offsideavblåsning som jag instinktivt känt på åtta mils avstånd var fel. De har börjat vänja sig nu. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig dock, det tycks bli värre och värre för varje år. Ju fler gånger jag ser laget, desto mer nervös blir jag.

Avståndet är den stora grejen, vilket är både bra och dåligt. Det finns inget värre än att sätta sig i bilen en måndag efter en förlust och veta att man har åtta mil hem. Samtidigt ger det mig tid. Tid att reflektera och bearbeta, så oftast när jag stannar på parkeringen hemma har den första besvikelsen lagt sig.

publikenNackdelen är ju att det tar tid att ta sig dit. Det har hänt en eller annan gång att jag skulle åka på match och dagen innan tänkt att man kan ju gå ut och ta en öl. Det blir aldrig en öl. Dagen efter vaknar man bakfull som en räv och inser att om en kvart går tåget. Nästa tåg går så sent att man missar större delen av första halvlek. Då önskar man inget hellre än att vara bra mycket närmare. Eller att man hade bättre ölsinne.

Avståndet skapar distans, inte bara fysiskt utan även mentalt, och när jag skriver detta inser jag att det handlar till stor del om man ser glaset som halvfullt eller halvtomt. Vilket i sin tur är en fråga huruvida HIF har vunnit eller förlorat.

En annan del av avståndet är ju den där grejen med att  jag bor i en stad som, för tillfället, tillhör en allsvensk konkurrent. Det blir många gliringar från arbetskamrater. När man kommer till jobbet efter en förlust vet man vad som väntar. Det blir kommentarer från morgon till kväll, och det är inte bara på jobbet. Stannar man till på macken efter skiftets slut på natten är det samma sak. Dock brukar jag kunna ta ner dem på jorden ganska enkelt, det är bara att säga: Jag hoppas att Halmstad klarar sig kvar i Allsvenskan nästa säsong också. Det är så skönt att kunna cykla till tre poäng.

Men det är en sak jag tror skulle vara annorlunda med att bo i Sundets Pärla, det finns fler av samma sort. Det finns de som vet att det inte är läge att snacka när det gått dåligt, eller som man kan dryfta transferfönster med när det är den tiden. Jag tror att det är så i alla fall. Sen att det finns ofrälse över allt är ju något man inte kommer ifrån, även om jag tror att de är färre ju närmre Olympia man kommer.

På det stora hela är jag dock nöjd med att bo i Halmstad. För tillfället i alla fall. Det är en trevlig stad, lagom stor, med södra Sveriges bästa räkmackor. Det är väl turisterna som stör, även om stan lever upp över sommaren så är det skönt när det lugnar ner sig fram mot hösten. När vardagen kommer tillbaka.

Olympia2011Men ändå det är något speciellt med Helsingborg. Att sjunka ner på tågsätet och när man är framme dra igång Back in the New York groove med Ace Frehley i lurarna medan man åker rulltrappan upp från perrongen på Knutpunkten. Då går man helt plötsligt med ett lättare steg, för när man ser Olympia där borta i slutet av gatan, då är hjärtat hemma.
Björn Velander BBL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *