Allt Om HIF

2009 – 2019

990218 Åge Hareide, tränare, bakom Stig Johansen, Kenneth Storvik och Arild Stavrum, Helsingborg © Bildbyrån - 60057

Trots att jag har varit årskortsinnehavare i drygt 25 år så är där få säsonger som inneburit en så förlösande känsla som 1999. Att HIF, med en poängs marginal, vinner  guldet samtidigt som MFF trillar ner i Superettan.


Att som HIFare förbereda sig för ett deltagande i världens finaste klubbturnering samtidigt som den värsta konkurrenten går in i ett stålbad utan dess like gör att det sista året på 1900-talet för alltid etsat sig fast i ett HIF hjärta!

Året innan hade klubben handplockat en norrman vid namn Åge Fridtjof Hareide och målsättningen var självklar – Helsingborg ska ta hem guldet! Vem den där Fridtjof nu var hade få koll på men vi hade hört att han bla spelat i Manchester City och Norwich under några säsonger på 80-talet! Som älskare av brittisk fotboll lät det klockrent så självklart gillade man läget.

Nu var Hareide, eller Oggy som han även kallades,  nära att lyckas redan första året. Efter en snöplig förlust mot BK Häcken på Gamla Ullevi (1-2) gick guldet istället till AIK som lyckats besegra Örgryte med 1-0. Dock var ju grundstommen redan satt och inför 1999 års Allsvenska så var det absolut inget som skulle få gå snett. Helsingborgarna krävde ett guld!

Sedan tidigare så fanns spelare som Sven Andersson, Magnus Powell, Andreas Jacobsson, Mattias Jonson samt en viss Arild Stavrum, som redan 1998 vunnit den Allsvenska skytteligan, i klubben. Hareide fyllde på med diverse proffsspelare som  Lars Bakkerud, Peter Markstedt och hemvändaren Rolle Nilsson – alla med mängder av rutin . När så den Allsvenska premiären stod för dörren, en kylslagen söndag i April, så pulveriserades IFK Göteborg med hela 3-1 då hemmalaget gått från 1-0 till 3-0 på 11 minuter.

Efter att laget, inledningsvis, blandat och gett så nådde man fram till den 17 Maj. Som alla vet så är detta Norges nationaldag och denna dagen skulle också bli startskottet på en fantastisk sommar som inte tog sin ände förrän den 15 Augusti när AIK besökte Olympia och tog med sig alla tre poängen. 11 raka matcher utan förlust där en 4-0 seger inför 18000 på Malmö Stadion det året måste ses som ”pricken över i:et”.

Nyckeln till guldet låg mycket i den perfekta blandningen av ungt och gammalt. Med giganter som Jacobsson, Rolle Nilsson och, superrensaren, Ola Nilsson där bak fanns där en trygghet. På mitten kom hungriga ungdomar som Markus Lantz att blandas med mer rutinerade spelare som Kenneth Storvik och Bakkerud. Längst fram hade vi en skyttekung som sporrades av ungtuppar som Rade Prica och Mattias Jonson om att ta en ordinarie plats.  En annan avgörande faktor vara att HIF hade en relativt skadefri säsong vilket innebar att rotationen i truppen blev minimal. Alla kände sig trygga i sina positioner.

Efter förlusten mot AIK så hittade HIF segermelodin igen och det blev bara en enda förlust till under hösten (mot Norrköping på Olympia). När sen, den omutlige, Sven Andersson räddade en straff på Eyravallen och bärgade en 1-0 seger mot Örebro – då började det lukta guld i/omkring Helsingborg. Omgående märkte man var fokus hamnade då HIF, fyra dagar senare, åkte ur Svenska Cupen mot Växjö Norra. Cupen fanns liksom inte med i planerna det året.

Arild Stavrum och Ingvar Wenehed, HIFs dåvarande ordförande, firar det Allsvenska guldet 1999
© Bildbyrån – 50202

Den 30:e Oktober begav sig så tusentals Helsingborgare upp till ett Ullevi som drunknade i ett hav av blåröda flaggor. Hemmalaget, IFK Göteborg, hade inte mycket mer än äran att spela för men i Stockholm tog AIK emot Örebro som, trots allt, slogs för sin överlevnad.  En vinst för gnaget och poängtapp för HIF skulle innebär att guldet, åter, hamnade i en annan stad än Sundets Pärla.  I den 66:e minuten kom så det förlösande målet när Arild Stavrum skickade in bollen i misstänkt offside position. Domaren godkände dock målet och efter ytterligare 25 nervösa minuter exploderade Ullevi i ett rejält skånskt firande.

Efter 57 års väntan så kom så det efterlängtade guldet hem till Världens Vackraste Förening. Vad få visste då, var att det sedan skulle dröja ytterligare 12 år innan laget åter skulle få ta emot hyllningar på Terrasstrapporna – men det är ju en helt annan historia.

Nedan finner ni alla Hjältarna från 1999. Samtliga spelare från det året har givetvis etsat sig fast för evigt i den röd blå historien. För några var det slutet på en fantastisk karriär medan för andra var det startskottet på ett långt liv i fotbollens tjänst. Oavsett så kommer dom alltid vara hjältar i Sundets Pärla

Sven Andersson (26/0) – För evigt i HIFarnas hjärta efter SM-guld, Cupguld och, inte minst, straffräddningen som tog klubben till Champions League. Avslutade sin karriär i HIF men återfinns sedan flera år tillbaka som målvaktstränare i klubben.

Andreas Jakobsson (25/0) – BoISaren som blev en ikon i HIF efter sina åtta säsonger i klubben. Karriären fortsatte med proffsspel i Tyskland, England och Danmark innan han avrundade som spelande tränare i Svalöv. Numera kränger Andy konstgräs och satt även, under en period, i HIFs styrelse.

Erik Wahlstedt (18/3) – Kom som anfallare med skolades om till försvarare under sin tid i Esbjerg. Ingick i Svenska EM truppen 2004. Noterats för 12! Säsonger i den rödblå tröjan och pensionerade sig 2013 efter över 250 matcher för klubben.

Erik Edman (12/1) – Var en av HIF:s bästa spelare under våren 1999, men när SM-guldet firades i november fanns inte Erik Edman på plats i Helsingborg. Under sommaren hade han sålts till den italienska klubben Torino. Lång och framgånsrik karriär i både utlandet och i landslaget följde. Numera expertkommentator, på Cmore, driver podcasten Fotbollsexperterna och agerar assisterande tränare i Eskilsminne

Marcus Lantz (12/1) – Lämnade, precis som Edman, under sommaren för proffsspel i Torino. Återvände till HIF 10 år senare efter utlandssejourer i Italien, Tyskland och Danmark. Efter avslutad karriär har han fortsatt som tränare och är, i dagsläget, huvudtränare i damallsvenskan för Kopparberg/Göteborg

Mattias Lindström (10/1) – Var knappt torr bakom öronen 1999 och tillbringade största delen av guldåret på bänken. Utvecklades mycket de kommande åren, och 2005 lämnade han Helsingborg för spel i danska ligan. Efter diverse utflykter  (Mattersburg, Innsbruck och GAIS) så kom han tillbaka till klubben 2010. Spelarkarriären avslutades 2015 och numera är Lindström huvudtränare i Eskilsminne och driver podden Ljugarbänken

Arild Stavrum (26/11) –  Kom till HIF redan 98 då han vann den allsvenska skytteligan (18 mål). Guldåret spelade han samtliga matcher och blev bästa målskytt med sina 11 mål inkl det avgörande målet mot Göteborg i sista omgången. Karriären fortsatte i Aberdeen och Besiktas innan han la skorna på hyllan. Efter en mindre lyckad tränarkarriär så har Stavrum istället satsat på att skriva och har bla gett ut en del böcker varav en handlar om Åge Hareide

Christoffer Andersson (24/0) –  Gick under året från lovande back till ordinarie Allsvensk spelare. Efter proffsspel i Hannover och Lilleström återvände han tillbaka HIF 2007. Efter en kort vända i Halmstads BK avslutade Chrisse spelarkarriären 2016. Han hade då noterats för över 500 matcher i den röda tröjan. Agerade assisterande tränare 2017-2019 och var bla med att föra klubben tillbaka till Allsvenskan 2018. Återfinns numera i Hittarp där han jobbar på såväl fotbollssidan som med marknadsfrågor.

Mattias Jonson (24/5) – Kom till klubben redan 96 med gott rykte från Örebro. Blev omgående en populär och pålitlig målskytt. Efter guldet lämnade han Sverige för proffsäventyr i England och Danmark. Återvände 2006 och skrev på för Djurgården. Stora skadebekymmer mot slutet innebar att karriären tog slut 2011. Numera jobbar Jonson som finansiell rådgivare och ungdomstränare i IFK Lidingö

Ola Nilsson (24/0) – Hann med 514 matcher från sin mittbacksplats och tillhör en av de främsta spelarna i klubbens historia. Känd för sin hårda spelstil och sina otaliga snedsparkar. Missade bara två matcher på 10 år. Försvann in i bankvärlden efter avslutad karriär och hann även med en period i HIFs styrelse.

Magnus Powell (23/8) –  Kom, precis som Mattias Jonson, från Örebro men redan 95. Lämnade efter guldet för en karriär i Norge. Efter fem säsonger i Lilleström och två i Lyn så vände Powell hem till Sverige och ett sista karriärförsök i GIF Sundsvall. Flyttade åter till Norge och Lilleström där han blev tränare för klubbens juniorer. Numera är han huvudtränare för Levanger FK

Stig Johansen (22/3) – Kom till HIF efter spel i bla Southampton. Debuterade mot AIK i Augusti 98 och stannade till 2000 då han lämnade för spel i den norska ligan med sin ”hemmaklubb” Bodö/Glimt där han avslutade sin aktiva karriär 2011. Egentligen tog det slut redan 2009 då Stickan, trots att han blev klubbens bästa målskytt den säsongen, inte fick något nytt kontrakt. 2011 ”comebackade” han under några matcher och har sedan dess fortsatt i klubben där han, numera, agerar Tränarutvecklare

Roland Nilsson (19/2) – En av Sveriges bästa försvarare någonsin som spenderade fyra perioder i HIF. En av guldårets mest lysande och respektingivande  stjärnor. Lämnade 2001 för spelar/tränarkarriär i Coventry innan han avslutade med några matcher i GAIS. Efter spelarkarriären har Rolle blandat ömsom vin ömsom vatten när han tagit guld som tränare i MFF och fått foten som detsamma i FCK. Numera förbundskapten för den svenska U21-landslaget

Ni har under året kunnat följa våra guldhjältar i personliga intervjuer. Klicka på respektive namn för att komma till respektive intervju Foto: Bildbyrån

Rade Prica (17/6) –Debuterade redan 98 (1 match) men slog igenom rejält under guldåret. Lämnade 2002 för Hansa Rostock och har därefter bla spelat i Premier League med Sunderland och Israeliska Maccabi Tel-Aviv där han fortfarande rankas högt. Återvände till HIF under en kort period (2015) men avslutade spelarkarriären i Landskrona BoIS 2016. Tveklöst en av de främsta HIFarna i Europa med mästartitlar i tre olika länder. Jobbar numera som spelaragent för Nordic Sky

Ulrik Jansson (15/0) – 327 matcher under 10 säsonger för storebror Jansson och en plats i Sveriges VM trupp 90. Alla minns väl den lunkande stilen och det outtröttliga slitande på mittfältet. Gav upp fotbollskarriären 2004 efter att han fått lira några säsonger med brorsan Jesper. Ingick, under några år, i HIFs organisation som assisterande tränare men jobbar nu inom skolans värld. Sonen, Leo, för dock familjens tradition vidare och tillhör HIFs U17-lag

Lars Bakkerud (13/1) – Kom till HIF inför guldåret efter en mindre lyckad utflykt till grekiska Panonios. En grym fotbollsspelare i sina bästa stunder men karriären har mest kantats av skador. La skorna på hyllan 2003 men har sedan fortsatt som tränare i bla HIFs organisation och huvudtränare för Fredrikstad och Örn Horten. Jobbar numera som konsulent och spelarrådgivare för ett antal norska klubbar.

Kenneth Storvik (12/2) – Omåttligt populär mittfältare som försvann till Rosenborg efter guldet. Skadorna spolierade dock Storviks karriär och 2001 valde han att sluta. Året därpå kände han sig dock tillräckligt bra igen för att spela fotboll och höll på att hamna i Djurgården. Till slut blev det en säsong i Brann innan det var över på riktigt. Bor fortfarande i Helsingborg och har tillhört HIFs tränarorganisation. Är numera inte aktiv inom fotbollsbranschen utan jobbar som säljare.

Peo Ljung (9/0) – Gjorde sin sista säsong i HIF (som spelare) guldåret men deltog i för få matcher för att få en medalj. Kultstatus i klubben då han alltid spelade med mycket hjärta (och mindre känsla). Återvände som tränare och var bla delaktig i guldet 2011 som assistent till Conny Karlsson. Agerade huvudtränare, i Gais och Örebro, innan han åter landade i HIF. 2017 utsågs han till HIFs nya tränare och var med om att lotsa klubben upp i Allsvenskan 2018. Fick lämna sin post, sommaren 2019, och har ännu inte gjort klart med något nytt uppdrag.

Peter Markstedt (9/0) – Markan  anlände mitt under guldåret från dåvarande Premier League klubben Barnsley och var tänkt att stärka upp de bakre regionerna. Omskolades till anfallare och lyckades med bedriften att gå mållös från sin karriär i HIF. 2000 lånades han ut till moderklubben Västerås SK för att sen fortsätta fotbollsspelandet i Norge. Avslutade sin aktiva karriär 2006 men gjorde faktiskt ett inhopp under 2013 i västeråsklubben, Syrianska IF, där han även agerade assisterande tränare. Utanför fotbollen så har han även varit extremt framgångsrik inom modebranschen.

Zoran Jovanovski (7/0) – Makadonier som anlände redan 1997 till HIF tillsammans med en viss Petar Puaca. Där upphörde likheterna! Jovanovski visade sig vara en riktigt bra mittback och året innan guldet var han, mer eller mindre, ordinarie i laget. Fortsatte karriären hemma i Makedonien och innan ha slutade, 2001, så hann försvararen även med trettiotalet landskamper för sitt land.

Marcus Lindberg  (1/0) – Försvarare som flyttades upp från J-laget under guldåret. Sammanlagt blev det trettiotalet matcher i klubben utan att Lindberg riktigt lyckades spela till sig en ordinarie plats. Hamnade så småningom i Mjällby och Kalmar (där han blev svensk mästare igen. 2011 vände försvararen tillbaka till NV Skåne och två säsonger i Ängelholm. Skorna åkte på hyllan 2013 och sedan dessa har han bla tränat Div 4 laget Åstorps FF. Jobbar numera som systemförvaltare på PEAB

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!

1 thought on “20 år sedan idag – Nittonhundranittionio i våra hjärta!

  1. Markan användes som back i HIF vilket var helt fel. Hammarby värvade honom och omskolade honom som anfallare. Bidrog till deras enda guld när alla andra lag hade en svacka det året 2001.

Kommentera

Copyright © All rights reserved. | Newsphere by AF themes.