Jag var åtta år när jag besökte min första Allsvenska fotbollsmatch. På den tiden huserade HIF i Division 2 Södra så det blev till att bege sig några mil söderut. Även om matchen inte var något vidare så skulle omständigheterna, och den glädje och gemenskap som infann sig, förändra mitt liv för evigt. Jag hade funnit fotbollen…

Med en mamma som är född i Halmstad och en pappa från Malmö så kändes det inte mer än rätt att jag placerade mig någonstans mitt emellan. Helsingborg har alltid varit mitt hem, min uppväxt, och staden som fångat mitt hjärta. Detsamma gäller för fotbollen. Jag anser mig, numera, vara “die hard HIFare” även om min uppväxt, till stora delar, ändå utspelade sig några mil söder ut. Jag vågar nästan påstå att jag har spenderat mer tid på Malmö Stadion än de flesta av MFFs nuvarande supporterskara. Varför väljer jag nu att gå in på detta? Jo, det dök nämligen upp en bild i mitt sociala flöde som fick mig att stanna upp och framför ögonen så passerade de 10-12 första åren, av mitt liv, förbi. De åren som la grunden till mitt stora fotbollsintresse och, till viss del, format mig till den jag är idag…

Båda mina föräldrar växte upp i Malmö vilket, av naturliga skäl, gör att resten av den dåvarande släkten hade sina bopålar i samma stad. Även om mamma och pappa flyttat upp till Helsingborg några år innan jag kom till världen så hade de givetvis sina rötter några mil söderut. Med andra ord så spenderades de flesta helgerna, fram till min tonårstid, i Malmö och det var även där mitt fotbollsintresse väcktes. Det var också på Stadion som jag fick bevittna mina allra första Allsvenska match. Året var 1980 och våren hade kommit till Skåne. Mjällby AIF hade kommit till staden och skulle försöka rå på ett MFF som, året tidigare, förlorat Europacupfinalen, mot Nottingham, med uddamålet.

MFF-Mjällby AIF den 3 maj 1980 var ingen vanlig match. Den spelades i början av den stora konflikten på arbetsmarknaden där LO tagit ut över 100 000 arbetare i strejk och SAF svarat med att lockouta över 700 000. En av många konsekvenser var att inga vaktmästare kunde ta entré på Malmö stadion. Med andra ord så var det gratis inträde vilket över 17000 malmöbor utnyttjade. Köerna ringlade långa utanför Stadion. Likt dagens “coronasituation” försökte MFF ändå råda bot på inkomstbortfallet genom att höja priset på programbladen från ordinarie fem kronor till tio på ståplats och 20 på sittplats och vädjade till publiken att köpa program. Enligt rykte så såldes över 7000 program den dagen.

Matchen vann MFF med 1-0. Målet kom i den 35:e minuten när en viss Tore Cervin höll sig framme efter en ribbträff. Matchen i sig var egentligen inget att skriva hem om då Mjällby spelade defensivt och MFF fick aldrig spelet att riktigt lyfta. Men det som alltid etsat sig fast i minnet, hos en 8-årig Helsingborgare, var den magiska stämning som skapades inne på Stadion. Jag var en av drygt 17000 som njöt av den glädje och gemenskap som skapades denna eftermiddag. Troligtvis är det just glädjen och gemenskapen som inneburit att min kärlek, till fotbollen, växt sig starkare och starkare.

1988 gick min pappa bort och resorna ner till Stadion upphörde helt. Egentligen hade det väl klingat av successivt då jag tagit ett nytt lag till hjärtat några år tidigare. Här handlade det dock inte om några publikfester. Åtminstone inte under mitten av 80-talet då HIF främst höll till i serierna under Allsvenskan. I Helsingborg var det mer spartanskt med grusfyllda löparbanor och en träläktare där man alltid hoppades att slippa hamna bakom en av pelarna. Där fanns inga stjärnor som lirat fotboll ute i Europa utan här lystrade spelarna till namn som Pat Jörliden, Bosse Wilhelmsson, Zoran Kacaniklic och Sven-Åke Landgren. Men det fanns en närhet och en ständig jakt på att åter försöka ta det där sista klivet upp i den svenska fotbollens finrum.

Matchdagarna spenderades utanför omklädningsrummet, under den gamla läktaren, för att försöka få en närmre skymt av de nya idolerna. Förutom några få autografjägare så var det främst spelarna flickvänner, och fruar, som hängde där. Något olikt den värld vi lever i nu. Men HIF tog sig samman och under mina dryga 35 år som supporter så har klubben gett mig så oerhört mycket av såväl glädje som sorg. Jag fanns på Ruddalen när HIF, otroligt nog, missade att ta klivet upp 1991. Jag minns förlusten, mot ett avsågat Häcken, 1998. Men jag har också fått uppleva gulden 1999 och 2011. Det magiska mötet med Inter, Champions League-gruppspelet och vinster i cupfinaler. Alvaros provspel mot FCK. Henrik Larssons magiska resa innan proffsäventyret, Granens hemkomst och Petar Puacas usla debut, i ett cupmöte mot Kalmar FF, på Fredriksskans.

Numera så finns där ingen annan klubb som berör mig mer än mitt älskade HIF. Eller som den fantastiska fd spelaren, Dennis Bergkamp, en gång uttryckte det:

When you start supporting a football club, you don’t support it because of the trophies, or a player, or history, you support it because you found yourself somewhere there; found a place where you belong.”

Mitt hjärta finns i Helsingborg…

För övrigt så ställde MFF upp med följande lag den eftermiddagen för 40 år sedan

Janne Möller – Roland Andersson, Tim Parkin Kent Jönsson, Mats Arvidsson – Robert Prytz, Magnus Andersson, Thomas Sjöberg, Ingemar Erlandsson – Tore Cervin, Tommy Hansson. Anders Olsson och Björn Nilsson bytte av Sjöberg och Cervin.

Ni som kan er HIF-historia vet att en del av dessa spelare tog klivet över till Helsingborg några år senare. Thomas Sjöberg, som för övrigt hade Eskilsminne som moderklubb, anslöt 1983 och hann med drygt 20 mål, i den röda tröjan, innan han lämnade 1985. Janne Möller spelade för oss 1989-1991 och blev dessutom utsedd till Årets HIFare 1989. Anders Olsson skrev på, för Di Röe, 1984 och stannade under tre säsonger. Målskytten, Tore Cervin, höll till i HIF 1984-1985 innan han la skorna på hyllan.

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: