I AOH:s nya tema “Thörn och talangerna” får du som läsare en möjlighet att träffa talangerna i träningsrapporterna och U21 matcherna lite närmre. Vilka är de egentligen? Hur hamnade de här? Och var befinner sig drömmarna? Den här gången: Ervin Gigovic.  

Sommaren 2020 såg jag Armin Gigovic trixa med bollen ute på Olympiafältet medan Journalister från stora mediehus bad om att få en kommentar från underbarnet. Tidigare under vintern såg jag en ung kille med pannband och långa lockar springa in på Olympiafältets konstgräs under en U21-Match. För Ervin Gigovic är efternamnet och familjen det viktigaste. En familj vars värld snurrar kring sport.

Hur började du med fotboll?

” – Hela familjen gillar sport. Pappa, Brorsan med fotboll och mamma med Volleyboll. Hela familjen är sport. Det blev fotboll automatiskt, när jag började träna det så fastnade jag direkt.”

Och varför blev familjen Gigovic så bra på fotboll?

” – Vi har en bra mentalitet, Vi vill mycket. Allt kommer från farsan egentligen, både allt med det mentala men också det fysiska. Vi brinner för detta.” Svarar Ervin med en stolthet på rösten.

I Svensk fotboll har det på senare tid funnits en debatt om det finns en skillnad i mentalitet mellan ungdomar med utländsk bakgrund och de som har helt svensk bakgrund. En debatt som har tagit fått allt mer fart efter AIK:s framgångsrika satsning på den så kallade “Blåa linjen” med Alexander Isak, Bilal Hussein, Paulos Abraham och Robin Quaison. Ervins föregående svar gör att jag känner mig tvingad att fråga:

Kan du hålla med om den bilden att spelare med Utländsk bakgrund har en annan mentalitet än “Vanliga svenskar”?

” – Ja det kan jag faktiskt. Vi har bättre mentalitet enligt mig. Vi krigar mer. Här får man allt. Där nere i Bosnien så måste man kämpa för det på ett annat sätt, hela tiden. Det är därifrån det kommer, tror jag. Det kommer från farsan. Jag har ju inte bott därnere men det kommer från farsan och han lär oss att inte vara bortskämda.”

Och hur viktig är familjen för dig?

” – Det är det viktigaste. Det är prio ett och sen kommer resten” Svarar Ervin koncist och med en bestämdhet i rösten.

Hur blev det HIF?

” – Jag var först i Landskrona Bois och sen någon sommar så gick Armin hit och pratade gott om HIF. Då var Bois i Division 1 och HIF var i Superettan men har varit på toppen hela tiden. Jag ville satsa mer och HIF gick också upp i Allsvenskan samtidigt, det var mer kvalité här ungdomsmässigt. A_laget… jag var ju ung men det var såklart bättre där också.”

Hur ser man som Landskrona-kille på HIF när man är ungdomsspelare?

“Jag har ingen reflektion över det. Jag försöker bara spela och är också fotbollspelare. Jag är ung och kan inte säga vad som är rätt och fel. Derbyn är kul, det är alltid kul med derbyn. Men jag har fokus på fotbollen och inget annat”. Svarar Ervin diplomatiskt.

Hur nära är kontakten med din bror idag?

” – Vi snackar varje dag nästan. Sms:ar hit och dit om hur det går på träningarna.”

“Han lär mig hur jag ska tänka och så. Speciellt när jag spelar som sittande mittfältare och hur jag ska tänka då. Långa bollen när jag får den, ingen stress, att kolla upp och att vara lugn och fin.

Ervin Gigovic är just nu ofta uppe och tränar med A-laget och är också regelbundet med och spelar med lagets U-21. Det händer därför ofta att folk kommer fram och frågar mig om spelaren i pannband är Armins bror.

Är det jobbigt att vara känd som Armins brorsa, vill du hellre vara Ervin?

” – Jag har tänkt på det där länge, hur de kommer få lära känna mitt namn istället. Jag ska göra mitt namn och han har fått sitt här. Jag får leva med det tills jag kommer upp. Men det är inget jag bryr mig om. Inom fotbollen förstår jag att folk känner mig som Armins bror men utanför är jag känd som “Gagi”, mitt smeknamn”. Svarar Ervin med ett leende

Armin skapade sina bilder för HIF-fansen men vilka bilder vill du skapa?

” – Först och främst vill jag komma upp till A-laget och spela där reglebundet som han gjorde. Jag är inte där än men det är prio ett för att sedan få en startplats för att kunna komma vidare.”

“Han gjorde samma sak och gick den vägen men jag vill också göra det bättre än honom. Så har det alltid varit mellan oss två” Säger Ervin och Syskonrivaliteten blir helt plötsligt tydlig.

Han får som de flesta andra ungdomsspelarna i U-21 testa på en rad olika positioner men Ervin är själv tydlig om var han trivs bäst.

” – Innermitt.”

Det är just i den rollen som jag också tycker han lämpar sig som bäst, hans fin teknik, tryggheten med bollen och har precis som sin bror en bra formåga att driva bollen upp i banan. Dessa tre kvalitéer kommer fram när han får spela som central mittfältare.

Du har en fin teknik… Vad grundar den sig i?

” – Det är sedan jag var liten och vi spelade på “Gården”. Det är där man lär sig mest och det är där det kommer ifrån och som jag har tagit med mig hit och på träningarna. Jag har försökt träna på det hela tiden konstant. Jag fick läge nu här sist [Mot Halmstad] med ett par överstegsfinter och jag tog mig förbi”. Ervins skratt är smittsamt och lekfullt när han minns tillbaka

Och Hur mycket av “gården” tar du med dig ut på Olympiafältet?

” – Tiki-takan tar jag med mig från gården, att spela simpelt, 1,2 “Barcelona-spelet”. Det är sånt jag gillar och det tar jag med mig. Men man är nog mer självisk på gården, tränarna är ju inte där och kollar (Skratt). Det är bara att vinna eller så sitter du på bänken nästa gång. Här måste man ju använda huvudet mer”.

Vad behöver du utveckla?

” – Duellspelet, de är större här än mig. I U19 och delvis i U21 kan jag vinna en del dueller men här är de större och mer fysiska så jag måste bli bättre där. Sen lite i passningsspelet också.”

Ervin fick under våren chansen i A-truppen i bortamatchen mot Gais. Ervin ser tillbaka på upplevelsen med ett leende när jag påminner honom om matchen.

” – Det var kul. Att få sitta på bänken och det var mycket publik, inte fullsatt men några stycken. Så det var kul och man kände adrenalinet och allting. Att få komma ut och köra uppvärmning, det var något speciellt. Första halvlek så kände man ju inte nervositeten men i andra halvlek, när man undrar om ska få komma in “Ska man? Ska man inte?”. Men jag fick sitta kvar på bänken” Ervin ler ännu en gång under vårt samtal.

Hur är Lennartsson och Lindström?

” – De är väldigt bra. De lär dig hela tiden. Säger vad jag gör bra och vad jag kan göra bättre. Jag diggar sånt, de är mycket bra tränare.”

Förebilder?

” – Min pappa. Men i fotbollens värld har jag alltid gillat Özil. Speciellt i Real Madrid där jag började gilla honom och sedan när han gick till Arsenal och jag såg hur han spelade. Hur han använder huvudet och ser passningar som ingen annan ser. Sen är ju Messi Nummer ett.”

Vad är ditt mål?

” – Debut här på Olympia.”

De flesta ungdomsspelare som jag har intervjuat svävar direkt iväg till Barcelona, Liverpool eller Manchester. Ervins svar väcker förvisso en varm känsla i mitt HIF-hjärta men jag ber honom att ändå att undra över en dröm lite längre bort i karriären. Då kommer hans kärlek till sin familj fram ännu en gång.

” – Spela med min bror på mittfältet. Att styra och ställa tillsammans.”

 

 

Föregående inlägg HIFare i EM: Uronens Finland med tung förlust
Nästa inlägg HIFare i EM: Två gamla HIF:are inblandade när Sverige vann gruppen

Kommentera

%d bloggare gillar detta: