Uppdraget som skribent är ett ärofyllt sådant. Man tillåts en position att från ovan recensera de som erbjuder både sitt arbete och de själva som underhållning. Men man måste ha respekt för de som arbetar. För även om den senaste tidens kräftgång har varit enormt frustrerande som supporter att uppleva måste även jag erkänna att mina skrivna ord har sina begränsningar. Kritiken i skrift är sällan konstruktiv och lösningsorienterad. Jag blir såklart glad av att höra att människor skriver till mig eller kommer fram på träningen och berömmer. Men jag ser såklart hellre att HIF vinner, Spelar bra och utvecklas som klubb än att krönikorna blir till någon blåslampa för kontinuerlig kritik mot spelarna, tränarna och klubben i stort. Då handlar det såklart om att finna en balans. Att faktiskt stanna upp och säga att vissa saker är bra när det väl är det och faktiskt säga att saker är dåliga när det de väl är det. Ett bra lackmustest på att kunna hitta en sådan balans var matchen igår. För det fanns faktiskt saker som var bra. Men även många saker som var direkt dåliga.

 

Under veckan fick vi som spånat om hur mycket tid Jörgen Lennartsson ska få för att traggla fotboll benämningen “Populister” av lokalpressen. I samma veva påstås det även att vi ska prata tyst om ett eventuellt allsvenskt återtåg efter den senaste tidens kräftgång. “NO! NO! NO!” som Margaret Thatcher en gång sa. Att sluta prata om vad som faktiskt är förväntningarna och därmed också sänka kraven hos en storklubb som HIF, är som pesten. Det börjar på papperstidningars redaktioner, tar sig vidare till supportrarna, till sist landar de hos spelarna och tränarna som nu inser att kraven utifrån gradvis har sänkts. Då sänks också kvalitén. Helt plötsligt har du en negativ kulturrevolution i dina händer. Helt plötsligt inser du att HIF inte längre är HIF. Farligt värre. Sen får gemene man hysa vilka åsikter som helst om Margaret Thatchers politiska läggningar men man får ge tösen att hon var bestämd och auktoritär. HIF var däremot enormt ängsliga och rädda uppe i Göteborg igår. Helt utan anledning. För man var en man mer på banan. Man hade kvalité nog att vara det bättre laget. Man hade stundtals ett presspel som kunde låsa fast en GAIS backlinje. Stundtals. För sedan ville man inte pressa längre. Dåligt.

210523 Helsingborgs tränare Jörgen Lennartsson under fotbollsmatchen i Superettan mellan GAIS och Helsingborg den 23 maj 2021 i Göteborg.
Foto: Michael Erichsen / BILDBYRÅN / COP 89 / MI0137

Bra? Max Svensson. Till slut fick han äntligen grammofonen att spela Chesney Hawkes “I’m a Man Not a Boy”. Han behöver såklart lite mer tid att växa upp i sin roll som forward, men det fanns positiva tendenser. Precis som förra matchen. HIF har saknat en Speedkula, även med Anthony Van Den Hurk på planen och kanske har de hittat honom. Även Rasmus Jönsson stod för en insats som var värd mer än ett deltagarpris. För i den här matchen fick han äntligen en “impact”. Må så vara att den bör vara större. Kanske bör vi bara inse att den nu 31-årige Rasmus Jönsson växte upp för längesedan? Kanske innebär denna nya fas i livet att Rasmus inte behöver någon ny indexfond eller motorcykel utan bara betydligt mer tid och yta på planen för att nå sin potential? Det får han längre ner på mitten. Kanske är frågan inte längre vilken roll Rasmus Jönsson ska ha på planen för att komma igång, utan snarare om vem av Brandur Hendriksson och Rasmus Jönsson som ska få agera anfallsfabrik på mitten?

 

Trots ett par positiva additioner i HIF:s uppenbarelsebok anno 2021 måste man fortsatt ifrågasätta Jörgen Lennartssons coachning. För man behöver faktiskt inte vara någon taktisk Messias för att inse att man borde ha gått högre upp i sin press med sin 4-4-2 uppställning utan boll. Den springande punkten till kritiken är inte att motståndarnas backlinje var så pass spelskicklig att den gav fog för en avsaknad av presspel. Utan att HIF tog ett aktivt beslut att inte använda sitt presspel. Oförklarligt. Och trots att uppenbarelserna igår är något att bygga vidare på för Jörgen Lennartsson måste man faktiskt vara ärlig och säga att det givetvis är oacceptabelt att spela “Trial and Error”-fotboll där man prövar, testar och undersöker olika vägar till ett offensivt spel under matcherna snart halvvägs in i en säsong. Uppenbarelserna skulle ha kommit betydligt tidigare och varit fler. Samtidigt har Lennartsson skaffat sig en unik chans att efter en dryg månad återuppstå. Men då behöver han skriva ett nytt offensivt testamente under uppehållet.

 

 

Föregående inlägg Thörn: Betyg efter matchen mot GAIS
Nästa inlägg Eklund får lämna Falkenberg

Kommentera

%d bloggare gillar detta: