Han får bollen. Han behöver inte en touch. Han bara skjuter. Nätrassel.

Fotboll handlar mycket om den där sortens ögonblick som Benjamin Acquah bjöd på igår. I mångt och mycket blir det aldrig större än så. Det där fullständiga kärleksruset byggt av endorfiner. Folk kan säkert nämna många stora fotbollsspelare nuförtiden. Mo Salah, Kylian Mbappé eller Paul Pogba. Ingen kan förneka deras talang eller skicklighet. Men truth be told? De kommer aldrig få mig att känna på samma sätt som Benjamin Acquah, Henrik Larsson eller Alejandro Bedoya får mig eller fått mig att känna. Anledningen ligger i märket de har eller hade över hjärtat.

Benjamin Acquah spelar själv med hjärta. Han kan få dig att skratta, han kan få dig att le, han kan ta luften ur dig. En del cyniker hävdar säkert att han vill för mycket. Att han dribblar när han i själva verket ska passa. Att han är för defensivt oskolad. Kanske. Ibland har det hänt att hans medspelare under en träning stått med händerna vevandes kring höfterna och undrat varför han agerat som han gjort. Men ibland har det också hänt att spelare sett honom göra saker som kan få vem som helst att bli frälst. Fotbollen handlar inte om att lyckas gång på gång. Fotbollen handlar om det ying och yang förhållande som finns mellan framgång och misslyckande.

I ett större perspektiv påstår säkert en del att Trelleborgs mål i den 89:e minuten bara är en del i samma förhållande. “Shit happens”. Upp på hästen igen! Ny vecka, ny match. Eller hur? “Fel fel fel fel fel fel fel!” Ropar Brasse Brännström. En match kan som sagt avfärdas som otur eller dålig karma. Tre matcher är däremot en trend. För det är inte första gången HIF tappar poäng mot slutet detta året. Sundsvall borta. AFC borta. Trelleborg hemma. Då har vi inte nämnt de matcher där HIF har haft ledningen eller en poäng men lyckats hålla undan ändå. Till stora delar ligger anledningen till varför det sker i mentaliteten. När alla hjärtebarn på Olympia skriker “Framåt!” viskar hjärnstammen Jörgen Lennartsson “Bakåt…”. Rädslan hos Jörgen Lennartsson sprider sig ibland snabbare än en förkylning på ett dagis. På mindre än en vecka har rädslan kostat 4 poäng och vad som kunnat vara ett rejält HIF-ryck i en tabell som just nu ser ut att spela upp ledmotivet till “Exorcisten” varje gång någon vill kolla hur det egentligen står till. Kanske kommer det inte spela någon roll efter omgång 30 ändå. Kanske kommer det vara anledningen till varför det inte gick som det var tänkt. Det enda vi vet just nu är att HIF måste börja vinna igen, annars blir det inget avancemang.

Det fanns en hel del hjärta igår. Många spelare som ville mycket, även fast det inte gick hela vägen. Resten av hösten kommer att handla om just det där. Viljan att vinna. Eller rädslan över att förlora. För HIF:s del kommer det att handla om att gilla läget. Att våga vilja avgöra. Att våga ta chanser. Att våga låta hjärtat vara den avgörande faktorn. Inte huvudet. I jämförelse med alla andra lag uppe i toppen av Superettan är man det lag som har mest att förlora. Värnamo är laget inga hade några förväntningar på. Trelleborg hoppas på det bästa. Landskrona Bois har redan klarat sin stora målsättning. Därför har dessa lag inte heller någon anledning att bara spela med huvudet. HIF? Ska bara upp. Därför flödar också tankarna.

Du prata med mig om Paul Pogba, Kylian Mbappé eller Mo Salah. Kanske kan vi ha en diskussion över en öl eller två om vem som egentligen är bäst. Kanske kommer vi överrens om att det är just Mbappé. Men igår var stjärnorna istället på himlen och strålkastarna var fortfarande tända i Helsingborg när jag gick hem med en hel del besvikelse. Visserligen var Benjamin Acquahs mål både vackert och befriande men det vackraste jag såg igår var inget mål, inte någon dribbling och inte heller någon avtackning. Det vackraste jag såg var den lille killen som själaglad hanterade sin av Andreas Granqvist signerade boll när han gick nerför Långvinkeln och hem med sin pappa.

Jag vill inte gå hem från Old Trafford, Stade de France eller Anfield. Mitt hjärta är här.

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Klubben förärade Granen med ett nyinstiftat stipendium
Nästa inlägg Träningsrapport 15/9: “Fina individuella aktioner”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: