Det är tyst på Olympiafältet. Frosten har lagt sig och den kalla höstvinden viner mellan träden. Ett skrik hörs. Följt av ett par till. Jag följer efter ljudet och går upp till konstgräset på Plan 10. Skriken kommer HIF:s P17. Spelet är intensivt. Målvakten Niklas Andersson sparkar i sin stolpe efter att ha missat en utspelning. Två spelare går in hårt i en närkamp. Spelare skriker. Hoppar på tårna. Vill ha boll. Vill ge boll. Ta boll.

Det viskas bland de äldre att HIF:s P19 och P17 är bland de bästa generationerna vi haft på lång tid i föreningen. Själv har jag sett för lite av tidigare akademigenerationer och så även denna för att jag ske ge min egna bedömning. Men när jag kollar på deras serietabeller finns det ingenting som säger emot det som sägs. Men det är inte bara det man ger ros för. Utan spelet. Offensivt. Fartfyllt. Djärvt. Attraktivt. Framåtlutat. Helt enligt HIF-modellen. Så som HIF alltid spelat. Så som vi vill spela.

Det finns saker som är värre än att förlora matcher, serier, cuper och uppflyttningsstrider. Det är att förlora sin identitet. Det finns inget i denna värld som är så djävlusiskt som en amputerad själ. Det finns helt enkelt ingen protes för något sådant. Det måste vara äkta. Det måste komma ifrån hjärtat. Under Jörgen Lennartsson har man sällan spelat en fotboll som är lik HIF:s själ. I stället spelar man med ett spel som är mer likt ett bottenlag. Låg press, låg intensitet på både boll och rörelse samt ett monotont anfallsvapen i form av inlägg. Jag tyckte ärligt talat synd om de många HIF-supportrar som tagit sig upp till Värnamo. De förtjänade mer. Och har förtjänat mer hela säsongen. För de är kaxiga, högljudda och intensiva. Det Jörgen Lennartsson fick ut på planen i den andra halvleken var den diametrala motsatsen. Ängsligt, avslaget och kraftlöst. Och har så varit under stora delar av säsongen.

På HIF:s hemsida finns det nu flera flikar om värdegrund och ledstjärnor. Här skriver man mycket fint om vad man vill stå för utanför planen. Jag håller med om vartenda ord. HIF ska vara en stark kraft ute i samhället. Jag vill att vi supportrar i en tid där samhället polariseras i rask takt, gemensamt ska stå för det som är gott. Men på HIF:s hemsida har man även tagit bort det som en gång var en så viktig del i HIF:s stadgar. Den rad som handlade om att HIF ska stå för en attraktiv fotboll och att ha ambitioner om spel i Europa. Det finns såklart en möjlighet att jag gått vilse i den tekniska djungeln och att strofen fortfarande finns kvar. Men i vilket fall som helst är den så pass dold att symboliken i det hela blir extremt tydlig. HIF går mot en fullständig identitetskris på planen.

Som supporter måste man hålla fler tankar i huvudet än den som fokuserar på resultat. Är det här fotbollen som vi vill stå för? Är det här gott nog för HIF? Som styrelsemedlem måste man hålla fler tankar i huvudet än den som fokuserar på social image och hållbarhet. Är det här fotbollen som HIF ska stå för? Passar den här tränaren in i HIF:s modell? I min bok är det extremt tydligt efter 28 omgångar Superetta, försäsong, Svenska cupen att HIF anno 2021 under Jörgen Lennartsson inte har presterat utifrån den kravbild som finns på resultat och spelmässig filosofi i Helsingborgs IF. I min bok måste man under aktiva former internt diskutera hans framtid i klubben och om han verkligen är rätt man att ta detta projekt vidare. Man kan inte från styrelsehåll gömma sig bakom löst hängande begrepp som ”långsiktighet” om långsiktigheten i fråga inte är förankrat i ett spel som i sig självt är långsiktigt och attraktivt. Detta eftersom att spelets attraktivitet inte bara har med vad vi vill stå för som klubb att göra, utan även med att få tillbaka publiken till Olympia, något som man i skrivande stund från klubbhåll har misslyckats kapitalt med. Att få publiken tillbaka till Olympia görs på samma sätt som det alltid gjort. Med resultat, attraktivt spel och en filosofi som satsar på ungdomar.

Jag är uppriktigt sagt rädd. Rädd att vi har gått vilse fullständigt. Rädd för att vi i jakten på resultaten sålde vår identitet. Rädd för att vi har en inaktiv styrelse som sitter på händerna och inte förstår klubben och kraven som finns här. Rädd för att vi har en sportchef som inte ser det vi alla andra ser. Rädd för att vi just nu kanske sitter på flera gyllene årskullar i vår akademi men utan en offensivt inriktad spelidé som kan förvalta och utveckla dessa på seniornivå.

Framför allt är jag rädd för att vi förlorat oss själva.

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Spelarbetyg efter Värnamo-HIF: ”Till stor del ansvarig för dagens förlust”
Nästa inlägg Krafth från start när Newcastle tog tung poäng

Kommentera

%d bloggare gillar detta: