“Nämen… Tjenare Bosse!”

Jörgen Lennartson skiner upp lika starkt som vårsolen ovanför honom när han får syn på Bosse Nilsson på andra sidan stängslet vid Olympiafältet. Där stod Bosse med sin hund och såg på. Det var som om två ödesfränder från olika generationer möttes. För nog är de rätt lika i sinnet ändå. Och nog står Jörgen Lennartsson inför samma utmaning som Bosse Nilsson en gång i tiden gjorde.

 

“Jasså Bosse Nilsson… Honom tyckte jag om. Spelarna hade alltid respekt för honom trots att han var lite av en mysfarbror”

“Fassan” ger sin syn på Bosse Nilsson hemma när jag nämner att han var där och kollade. Själv kommer jag alltid minnas den numera mytomspunna kaffetermosen och det samtida Afrikaspåret med spelare som Adama Tamboura och Razak Omotoyossi åren 2007-2009. Den äldre generationen supportrar kanske snarare minns honom från tiden på 90-talet när han tog upp HIF till Allsvenskan igen. Det förstår jag, men själv var jag inte ens född då.

 

“Han är en komplett anfallsspelare. Han kan det mesta. Han är snabb, han är spänstig, han ser situationerna tidigt, tjuvstartar, går på passningar som kan komma i bra positioner. Han är fräck, han utmanar motståndarna, har bra finter.” – Bosse Nilsson om Henrik Larsson, 1992.

 

För en tid sedan frågade jag Jörgen Lennartsson på telefon om stödet han fick på träningen inför matchen mot Sundsvall. Jörgen Lennartsson svarade att det var viktigt att fansen visade att vi håller ihop HIF-familjen när det blev skarpt läge, nu när serien skulle dra igång. Jag funderade på svaret en stund. HIF-familjen? Huh? Har någon som har haft fast anställning inne på Olympia ens använt det begreppet förut? Att vi supportrar känns som en familj det vet jag om. Trots att vi kanske inte håller med om varandra i allt. Men att Jörgen Lennartsson använde det närmaste utländska begreppet för att beskriva klubben kändes just där och då lite som populism inför sin supporterskara.

 

“Västra, Västra, Ge oss en sång!”

Jag ser på de fyra som står där på läktaren mittemot. Känner hur jag vill skrika tillbaka. Ge dem en varm kram i form av ett vokalt gensvar. Men jag får ju inte. Jag har ju som sagt fått instruktioner om att inte skrika och leva om för mycket eftersom jag numera befinner mig i den lokala Journalist-elitens sällskap. Även om jag tillät mig själv ett: “F*ckin’ Right!” när planens bästa spelare Wilhelm Loeper drog in 1-0. Det som annars utspelade sig under 90 minuter gav fortsatt en del att önska. Offensiven är fortsatt långsam och oeffektiv. Även om det ser lite bättre ut än för en vecka sedan. Men denna vecka orkar jag inte att fortsatt kritisera Jörgen Lennartsson. Dels för att jag vet om att han själv inte är nöjd. Dels för att 3 poäng någon gång måste bara få vara 3 poäng någon gång. Men också för att han efter slutsignalen tillsammans med sina spelare gick ut och tacka de åtta av HIF-familjen som fått se matchen på plats. Det var vackert. Det var inte populism. Det var ett ställningstagande. Det var en varm kram i form av ett vokalt gensvar.

210502 Publik som sjunger under fotbollsmatchen i Superettan mellan Helsingborg och AFC Eskilstuna den 2 maj 2021 i Helsingborg.
Foto: Mathilda Ahlberg / BILDBYRÅN / COP 240 / PA0184

Väggarna vibrerar och skakar. Spelarna stampar, sjunger och hurrar inifrån omklädningsrummet så högt att det hörs ut till pressrummet där Presskonferensen snart ska inledas. Jag ler och fnissar lite medan Journalisterna fortsätter att hamra vidare på sina tangentbord fullkomligt oberörda.

“Han är snabb, Han är löpvillig i djupled, han är en liten joker i boxen, han är en bra avslutare.” – Jörgen Lennartsson om Assad Al Hamlawi, 2021.

 

Bosse Nilsson sätter sig med sin hund i avbytarbåset vid träningsplanen. Samma avbytarbås som annars är närmast hedrad och helt tillägnad laget som tränar. Givetvis hade han beskaffat sig rätten till att sätta sig där. Ikoner har förtjänat det. Speciellt om man en gång i tiden har fört tillbaka klubben till finrummet. Spelarna kör en variant på kvadraten medan Bosse ser på utan att röra en min.

“Short, Short, Long!”.

Jörgen Lennartsson ger högljutt instruktioner. 10 minuter går. Sedan tar Bosse Nilsson sin hund, går oberört tvärs över samma fotbollsplan bara några meter ifrån där HIF-spelarna övar vidare på sitt passningsspel och ut genom grindarna efter att försiktigt sagt Hej då till de äldre som kollar på. Han hade tydligen sett tillräckligt. Jörgen Lennartsson jobbade däremot vidare med sina spelare inne på Olympiafältet ett tag till. Han är inte riktigt färdig än, en superetta är ju som bekant lång. Men nog kan HIF-Familjen ta även honom till sina hjärtan i framtiden. Speciellt om man en gång i tiden har fört tillbaka klubben till finrummet.

 

 

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Matchbetyg efter matchen mot AFC.
Nästa inlägg Träningsrapport 3/5: “Han fick avbryta träningen”

En tanke på “Thörn: HIF-Familjens pånyttfödelse…

  1. Klokt att lyssna på både gamla & unga i HIF-familjen men att Lennartsson apat efter Bosse Nilssons tes om byten, som en åtgärd du kan börja tänka på möjligen när matchuret står på 89:54 är en besvikelse – här behövs det en liten “ungdomlig” revolution av Jörgen mot lärofaderns heliga budskap…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: