“Men i det sjudande vattnet på spisen finns det i alla fall en ljusglimt. Där finns inte en spelare som inte håller måttet. I laget lagom är precis alla sådär lagom bra. Däremot fanns det en person på Olympia vars insats var minst sagt klandervärd igår. Rättsskiparen. Jag har tidigare under mina krönikör hållit mig ifrån att diskutera domarnivån i Svensk fotboll. Främst då jag tycker en sådan diskussion kontaminerar det jag vill mina krönikör ska handla om, nämligen HIF. Samtidigt är det bara att inse att domaren i sin nivå i allra högsta grad avgjorde matchen igår. En tragisk kommentar som jag vet att flera lag än HIF har fått uppleva hittills under säsongen”

Det är lätt att vara krönikör ibland. Man kan skriva en vacker text om Alex Nilsson och hans insats. Den som bara han, gud och till slut Gustav Ludwigsson skulle bestämma över. Kanske skulle man kunna skriva en text om Jakob Voelkerling Persson. Han som sprang runt som en pojke på socker-rus utan syfte på mittfältet i början på säsongen, hur han igår visade med sina långa ben att han med tiden kan visa sig bli lika vuxen som en Fredagkväll av På spåret, ett glas vin och läggdags klockan 22. I slutändan finner det hela dock ingen mening. Varför? Därför att i Mellbergs Regi är HIF i sin nuvarande form en soppa på en spik. Du kan välja att argumentera med inledningsfrasen “Jaja men bara…”. Att bara vi får tillbaka Granqvist så löser sig allting. Men det är inte defensiven som kostar HIF poäng. Det är Offensiven. HIF gör helt enkelt för få mål för att det ska vara hållbart. “Jaja… Men Max Svensson och Rasmus Jönsson kommer igång snart… Då blir det åka av“. Snart? I derbyt? Eller i Slutet på månaden? I December? Innan Sekelskiftet? I slutändan är HIF just nu bara smaklöst vatten i en kastrull utan någon som helst antydan till offensiv krydda. Hade det inte varit för en Dansk ihålig famn hade det inte ens blivit en poäng igår.

Men i det sjudande vattnet på spisen finns det i alla fall en ljusglimt. Där finns inte en spelare som inte håller måttet. I laget lagom är precis alla sådär lagom bra. Däremot fanns det en person på Olympia vars insats var minst sagt klandervärd igår. Rättsskiparen. Jag har tidigare under mina krönikör hållit mig ifrån att diskutera domarnivån i Svensk fotboll. Främst då jag tycker en sådan diskussion kontaminerar det jag vill mina krönikör ska handla om, nämligen HIF. Samtidigt är det bara att inse att domaren i sin nivå i allra högsta grad avgjorde matchen igår. En tragisk kommentar som jag vet att flera lag än HIF har fått uppleva hittills under säsongen. Det finns två problem med domarkåren i Svensk elitfotboll. Det ena är spelförståelsen. Det är ett genomgående problem i Svensk fotboll att domare allt som oftast inte tar hänsyn till fysik i dueller. I stora drag går Anthony Van Den Hurk igenom sin egen period av Lex Robin Simovic. Att större och fysiska spelare helt enkelt inte får duellera på samma nivå som mindre spelare just på grund av att de är större och starkare. Det andra problemet är betydligt större och svårare att förändra. Det enträgna skyddsbubblan som journalister, experter och förbund skapar åt Domarkåren. Citatet “Domaren står väldigt nära där så han har säkert rätt” är lika överanvänd som den är skadlig. Från SEF finns det direktiv emot att visa repriser på arenor eftersom att publiken då kan reagera. Suck. Hur väl rimmar detta med devisen “fotboll ska upplevas live” om jag måste fortsätta sätta mig själv i Evenemangskarantän för att få en helhetsbild? Skräckscenariot som alla utanför 08-området redan förutspådde när D-Play tog över rättigheterna bekräftas i princip varenda omgång med ett Stockholms-fokus som är så genomskinligt som det är enerverande. För om rollerna hade varit ombytta och det hade varit Assad-Al Hamlawi som i offside-position i 93:e rakar in 1-1 hade D-Play:s producent definitivt inte nöjt sig med en simpel kommentar om att situationen är tveksam, fortsatt utan repris och sedan avslutat sin sändning.

Med denna utläggning avklarad hoppas jag att det är sista gången jag behöver skriva om ämnet, även om både du och jag vet att så antagligen inte är fallet. Men bortom denna debatt sjuder fortfarande vattnet på spisen. På Onsdag är det dags för Skånsk Fotbolls Nobelmiddag. Derby. Om Mellberg fortsätter att servera sitt smaklösa svar på vad Helsingborgs IF ska stå för offensivt kommer de att ätas upp, spottas ut och sedan fortsatt bli förflyttade till Svensk fotbolls svar på snabbmatskedjor, Bottenstrid. Samtidigt har Mellberg gett sig själv chansen att inför den matchen som symboliskt betyder absolut mest på säsongen visa sina kulinariska egenskaper och slutligen göra HIF till den offensiva paradrätt som är värd klubbnamnet. För de offensiva ingredienserna finns där på kryddhyllan med den Holländska hettan och de Närodlade talangerna och produkterna, ingredienser som för övrigt är alldeles för bra för att vara involverad i någon bottenstrid. Därför tickar just nu i bakgrunden klockan, både för HIF och för Mellberg.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: