“Du vet, Det är det som är skillnaden mellan Rumänska och Svenska klubbar. Korruptionen och hur väl de styrs uppifrån. Det är därför som Gheorghe Hagis Akademi är framgångsrik”

Jag sitter i en taxi på väg hem till mitt studenthem i York en kväll. Efter att ha bekantat mig med den Rumänske taxichauffören som själv påminner mig om Kvartsfinalen 94, kommer vi via Gheorghe Hagi in på skillnaden mellan Rumänsk och Svensk fotboll. Han är nästan uppgiven och känslokall inför faktumet att rumänska klubbar och dess samhälle är genomlusat med korruption. De senaste veckorna har jag tänkt enormt mycket på den där diskussionen. Om det kanske skulle varit jag som skulle varit känslokall och uppgiven istället. För om Helsingborgs IF skulle berätta sin historia inom svensk fotboll de senaste 10 åren, är det historien om hur man jämt och ständigt sätter snubbelben för sig själv, men inte på ett sportsligt plan, utan inne i Olympias Katakomber och styrelserum. Ett öde som klubben aldrig kan rymma ifrån, att när klubben och situationen kräver styrning uppifrån misslyckas de människor som klubbens fans och medlemmar lagt sitt förtroende till. Att dessa människor lever upp till det ansvar som krävs och tar intelligenta och genomtänkta beslut. Inte bara en gång har denna grupp människor misslyckats med detta uppdrag, utan misslyckanden har skett flera gånger om. I mångt och mycket är det också anledningen till varför svensk fotbolls egna fula ankunge aldrig blir en svan. Därför väckte den senaste tidens resultat och insatser en rädsla inom mig, en rädsla för att dessa styrelsemedlemmar än en gång skulle ge uttrycket “Bristande logik” ett ansikte.

“Därför var det bara inom logikens ramar som Armin Gigovic igår äntligen verkade visa sin “wunderkind” status inom svensk fotboll när han flyttades in från Landet Ingenstans på sin kant”   Foto: Johan Lilja

Matchen igår gav ett extra skönt besked, eftersom Mellberg själv verkar logisk när klubben i andra sammanhang inte är det. HIF:s arga ansiktsbehårade professor på sidlinjen verkar numera ha insett att experimentet med totalfotboll på egen planhalva är dött och misslyckat. Ibland är “back to basic 4-4-2”-fotboll underskattat, för visst vill man att Helsingborgs IF revolutionerar vad som innebär Svensk fotboll anno 2020, men tyvärr är situationen och scenariot så prekär att sådana försök måste förflyttas till papperskorgen på Mellbergs kontor. Så länge Mellberg visar sig inneha logik kommer han också ha ett arbetsrum med arbetsro inne på Olympia. Därför var det bara inom logikens ramar som Armin Gigovic igår äntligen verkade visa sin “wunderkind” status inom svensk fotboll när han flyttades in från Landet Ingenstans på sin kant, in till mitten och istället för att de senaste veckorna varit svensk fotbolls svar på Peter Pan och en pojke som vägrade vilja växa upp, blev Armin bara på ett par minuter ett par år äldre. Men Peter Pan hade också sin Tingeling, den klaraste lysande älvan av dem alla. Den som inte kommunicerar genom tal för att visa sig själv, utan bara genom sina aktioner visar vägen fram. På Tele 2 I Huvudstaden igår bytte J.M Barries Tingeling namn till Martin Olsson under två timmar. Briljant och tindrande när laget saknade sina ledare och om Tingeling i J.M Barries version representerade barns tro på drömmar, så representerade Martin Olsson lagets kollektiva tro på seger. Om Mellberg fortsätter låta logiken flöda kan han nog samla ihop tillräckligt med älvstoft för att få ett helt lag med pojkar att flyga bort till ett land fyllt med drömmar. Det är det det som är charmen med drömmar, utan tro finns ingen dröm.

Det finns många vackra ljud i världen, kanske är det ljudet som Miles Davis gör med sin trumpet på låten “Blue in Green” som är det allra vackraste, eller så är det ljudet av telefonen som bryter den absoluta tystnaden hemma hos en ensam Morfar när barnbarnet ringer i tider av karantän, eller så är bortom livets allvar, det vackraste ljudet i världen när Max Svensson högt skriker ut sin glädje efter att ha sett sitt avslut få nätet att rassla. För nog var det inte bara Max som skrek i den sekunden, om så inte av glädje, så av lättnad. Det finns många vackra bilder i världen, kanske är det nere vid Strandpromenaden en sen sommarkväll och solen färgar hela Juli-natten röd, eller så är det kanske bilden av samme ensamme Morfar som äntligen får se sitt barnbarn med egna ögon igen som är den allra vackraste, eller så är det bortom livets allvar, bilden av Armin Gigovic, som med sitt tonårsleende äntligen fick en hel stad att le igen som är den allra vackraste. Igår fick Helsingborg se ett fotbollslag både födas och växa upp.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: