“Samtidigt är det lätt att kolla upp på himlavalvet och förblinda sig, att se Van Den Hurk skoja bort Pojkvaskern Robin Tihi eller se Filip Sjöberg göra åldermannen Robin Lindkvist till både staty och åtlöje och högt skratta eftersom fotboll helt plötsligt är kul att titta på igen” AOHs Anthony Thörn levererar ännu en klockren reflektion. Denna gången i stjärnornas spår…

I Italien tror vissa att fotbollen skapades i Sagornas Värld. Att Spelarna, bollen och reglerna kom till världen med hjälp av en vacker fe. På stränderna i Brasilien försöker miljontals barn spela fotboll enligt parollen Joga Bonito och det vackra spelet. Fotbollen har alltid varit mystisk, glamorös och gåtfull, det är just därför vi skriver historier om den. Om hur en liten kille med pappa från Kap Verde och mamma från Sverige fick en fotboll när han var 16 månader gammal och fick fötter som kyssts av Gud ute på Harlyckan. Eller om hur en man från Bjuv en gång fick stå på Ali Sami Yen Stadion och likt en ängel rädda en Djävulsspark från Arda Turan i det som kallas Helvetet. Det som däremot hände igår på Olympia skrevs inte med mystik eller gåtfullhet som förtecken, utan det var ren logik. Mellberg och Adil Kizils stjärnskåderi under försäsongen innebar att kosmos äntligen stod rätt, Himlakropparna stod i Zenit och HIF tog tre poäng.

För det var just stjärnorna som i mångt och mycket var anledningen till att Helsingborgs IF bärgade sin Viktoria igår. Stjärntecken som när HIF:s egna Stora björn i backlinjen i form av Martin Olsson inte bara åt upp Henok Goitom, utan hade så pass stor aptit att han var en hårsmån från att slå in 1-0 på Frispark. Eller kanske Tvillingarna i form av Alex Timossi och Max Svensson som löper, dribblar, skapar och ibland också vinner boll. Eller den stjärna som inte bara skulle kunna beskrivas med ett stjärntecken, utan lätt kan hitta flera horoskop om man väljer att leta rätt med sitt teleskop. För nog var detta Van Den Hurks välkomstbal, där danspartner förvisso krävdes på både 1-0 och 2-0 men där vi sedan såg honom glatt le eftersom att han var både Lejon, Oxe och Skytt på en dag där Gud log mot Helsingborgs IF igen. Samtidigt är det lätt att kolla upp på himlavalvet och förblinda sig, att se Van Den Hurk skoja bort Pojkvaskern Robin Tihi eller se Filip Sjöberg göra åldermannen Robin Lindkvist till både staty och åtlöje och högt skratta eftersom fotboll helt plötsligt är kul att titta på igen. Just därför var ett av dem viktigaste stjärntecknen av dem alla igår inte en individ utan snarare den kollektiva Våg som Helsingborgs IF tillsammans blev under 90 minuter när man ställde upp med sin 4-2-4 formation i defensiven och som sköljde över AIK flera gånger om. Havet stormade och bland AIKs skeppsbrutna man-man försvar kunde HIF:s stjärnor också glänsa. Kanske är den viktigaste sekvensen från igår därför, utifrån ett säsongsperspektiv, inte individuellt artisteri utan när Anders Lindegaard efter att nästan kört över Martin Olsson, boxar ut bollen och möts av ett uppmuntrande vrål ifrån laget, för i Allsvenskan kommer du faktiskt inte långt utan ett sådant lagmässigt och kollektivistiskt element.

200712 Helsingborgs spelare jublar med Anthony van den Hurk efter 2-0 under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Helsingborg och AIK den 12 juli 2020 i Helsingborg.
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / PA0029

Man kanske inte kan skriva en vacker och glamorös historia om varje match eftersom att det som skedde igår inte bara var logiskt utan det var också rättvist. Det fanns ingen avgörande mirakulös cykelspark i 92:a från en flygande Holländare eller för den delen någon skånepåg som behandlade bollen likt en duvunge innan han lät detta fjäderfä lätta från marken och hitta sitt näste i sin bur, utan istället var det bara så att HIF kollektivt var bättre även om stjärnorna också hade sina stunder av briljans. Men kanske ligger berättelsen från denna dag inte i scener ur matchen utan istället hur själva betydelsen av den kan vara direkt avgörande för säsongens fortlöpande. Om hur segern inte bara innebar 3 poäng utan också att HIF anno 2020 gick från ett lag till en klubb. En klubb där deras fans för första gången på länge kan känna lite självförtroende och stolthet, smälta samman med varandra och inte fundera över personers vara eller icke vara, utan snarare luta sig lite tillbaka i soffan och le lite extra på träningarna när de möts av spelare och ledare. På Onsdag väntar IFK Göteborg och inom mig väcks en något absurd känsla som nästan känns lite egendomlig. Känslan av ett litet favoritskap. IFK kommer nyss från en tuff förlängning i en Cup semifinal och igår fick man springa upp och ner på Gamla Ullevi med en man mindre under en lång period. Ska man möta IFK ska man nog göra det nu. Då finns det möjlighet för ett nytt kapitel att skrivas i det långa grekiska epos som beskriver Helsingborgs IF:s historia.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: