Över en tredjedel av Allsvenskan har spelats hitills och när vi gemensamt tar oss en titt i tabellen gör vi det med en känsla av besvikelse. Här är mina fyra tankar om det som varit, det som är och det som ska bli… 

Who’s Your Daddy?

Foto: Johan Lilja

Backlinjen är tunn men stabil i detta nu, men det beror till stor del på att Martin Olsson har varit briljant som Mittback. Adam Eriksson har länge varit det svarta fåret i Helsingborgs IF, tunn i defensiven och markeringsspelet samt extremt styltig framåt med sina långa ben och konstiga balans. Dock måste jag säga att Adam varit väldigt stabil i sin roll hitills under säsongen. Inte alls lika virrig i defensiven som han brukar och har visat sig ganska användbar i offensiven på sin kant, även om hans inlägg behöver övas på. Ravy Tsouka dock… Tja vad ska man säga. Det råder ingen tvekan om att han stått för både märkliga som tveksamma ingripanden. Samtidigt är det faktiskt så att han är både värvad och skapt för att spela högerback och inte mittback. Snabb längs linjen, uthållig och med ett helt okej huvudspel. Man kan inte klandra honom helt för att Granqvist gick sönder. Att man inte var mer förberedd på att Granqvist kanske inte håller är ett mysterium. Det är också där jag tror den stora frågan med backlinjen ligger. Vem som ska spela mittback bredvid Martin Olsson? Jag vet att Mellberg tycker om Casper Widell väldigt mycket och att han velat testa Widell för att spela fler matcher än dem han spelat men att han inte har hållit med sin skadeproblematik. Själv är jag osäker. Det finns en vacker historia i alla gånger jag sett Mellberg prata med Widell individuellt på träningarna och att han blir en ny Granqvist, men under match ser han stressad och nervös ut. Om man väljer att spela med Widell måste ett större ansvar ligga på Olsson att både agera pappa i försvaret och vara en viktig kugge i att starta anfall. Klarar han det? Att göra det mot Elfsborg är en sak, men att göra det mot offensiva kraftverk som Malmö och Hammarby är en helt annan.

 

Join Or Die…

Foto: United States Library of Congress’s Prints and Photographs division

 

Benjamin Franklins Politiska teckning användes flitigt av Amerikanska Kolonisatörer för att visa vikten av att vara enade i kampen mot den Brittiska kronan. Bristen på enighet och symbios genom lagets delar är kanske den enskilt största anledningen till varför HIF ligger där dem ligger. En del av ansvaret ligger på Mellberg och en del ligger på Adil Kizil. Tyvärr är det så att båda två gick in i säsongen med antagandet att man skulle spela 4-3-3. Truppen har byggs utifrån den förutsättningen och när man efter ett par omgångar insåg att man var tvungen att byta spelsystem blev truppen helt obalanserad. Den Taktikmässiga omställningen från att ha 3 centrala mittfältare till 2 har inneburit i att man helt plötsligt har alldeles för många Centermittfältare än vad man behöver: Brandur Hendriksson, Mix Diskerud, Mohammed Abubakari, Armin Gigovic och då nämner jag inte ens Jakob Voelkerling Persson och Andreas Landgren som också är på ingång efter sina skador. Det är sant att Mohammed Abubakari är skadad igen och att vattnet i Öresund med andra ord fortfarande är blått, men det gör inte problemet mindre. Det finns dessutom en Moment-22 Problematik med Armin Gigovic som är större än honom själv, nämligen att han måste spela för att kunna behålla sin “Golden Boy”- Status inom svensk fotboll och för att HIF ska få sina slantar, men för att kunna spela måste han göra det på en position som är ovan för honom själv. Att Gigovic spelade Högermittfältare var som att låta en Sibirisk Tiger tas ifrån dess tänder och sedan släppas lös, det var smärtsamt att se. Armin blir bättre ju mer boll han får, vilket vi också ser när han får hämta boll i sin förklädda högerbacksroll som bara finns på taktik-kortet. Istället ser Yttermittfältet extremt tunt ut, med i princip bara Max Svensson och Alex Timossi som kan spela som Yttrar då man senast idag gjorde sig av med Filip Sjöberg och tack vare att Timossi stundtals haft skadekänningar har Armin återigen spelat Högermitt ibland. En stor nyckel till att HIF kommer på banan igen ligger att få lagdelarna i balans och arbetar i symbios.

 

Desert Shield to Desert Storm…

Foto: Stock/Allmän

Det har inte undgått någon att HIF:s Kollektiva offensiva spel har varit historiskt dåligt. Man kan fundera en hel om varför. En del har med att vissa stjärnor helt enkelt inte levererar. En stor del tror jag ligger i att den taktiska härdsmältan och utklassningsförlusterna i början gjorde att man helt enkelt la om prioriteringar och att man inte helt har acklimatiserat  sig i hur lagets delar ska röra sig i offensiv tredjedel efter att man numera har en ganska solid defensiv. Att man inte riktigt har kommit underfund med och varit införstådda i om man ska löpa på första stolpen eller försöka hålla sig på bortre, speciellt då en stor del av det offensiva spelet har sitt embryo i löpningar på kanten och sedan inlägg. Det är också så att Anthony Van Den Hurk känns på tok för ensam och isolerad som anfallare. Han är förvisso van vid att spela som ensam anfallare i Holland, men det i en liga där spelet inte alls har lika stort fokus på kollektivt försvarsspel utan där spelet mer än ofta svänger fram och tillbaka. Det kan finnas ett värde i att ha två mer utpräglade anfallare, där en av dem ligger lite bakom Van Den Hurk eftersom att han numera i princip alltid är markerad och därmed ett enkelt byte för de flesta allsvenska försvarslinjer, speciellt när inläggen har varit av minst sagt varierande kvalité.

 

Pojken, Mannen och Sparven…

Foto: Wolfgang Wander

En annan stor del till att HIF:s offensiva spel havererat är att två av klubbens kulturbärare, från två olika generationer helt enkelt inte levererat på det sättet som klubben förväntat sig och trott de skulle göra. De två spelarna är Pojken Max Svensson och Mannen Rasmus Jönsson. Anledningarna är till stor del skilda och av olika stor betydelse, men i slutändan landar du i precis samma analys och facit. De har inte varit tillräckligt bra. Det här skulle vara Max Svenssons före och efter år, året där åskådarna, experter och fansen skulle kunna säga “Det här var den säsongen Max visade en liga, agenter och scouter vem han egentligen var”. Istället går de nu runt kring gator och torg och frågar sig själva “Vem kan vara så rutten att begå identitetsstöld på en så ung påg?”. Nog är det så att Max har varit offer för den rörelse som inneburit att han gått från okänd till ökänd bland Allsvenskans försvarslinjer, då de flesta dels vet om att HIF vill anfalla genom Maxs fart på kanten. Stäng ner hans speed och mycket är vunnet. En bi-effekt av detta har inneburit att Max Svenssons självförtroende blivit lidande. En gång i tiden hade han en tanke i huvudet när han fick bollen, att löpa med den mot mål. Numera har han fyra. “Klarar jag av att utmana denna högerback?… Ska jag inte vända hem?… Är jag snabb nog?… Ska jag inte passa Mix?…”. Tyvärr blir det väldigt svårt att spela fotboll då. Ett annat sorgebarn som numera har växt upp är Rasmus Jönsson. Det är svårt att inte bli lite sentimental när Rasmus har bollen nuförtiden. Alla vill att han helt plötsligt ska bli någon reinkarnerad och rutinerad version av sitt briljanta själv från 2010-11. Tyvärr är det nog så att något sådant aldrig kommer att ske. Samtidigt tycker jag att han stundtals varit felanvänd. Rasmus ska inte vara någon ytter i en trea bakom Van Den Hurk, utan om man ska få ut det mesta av Rasmus ska du spela honom som Anfallare, helst med så mycket boll som möjligt. Där är och förblir Rasmus absoluta bästa position, och något sådan lär vi inte se honom i, så länge Mellberg envisas med att spela med en mer utpräglad ensam anfallare.

Det är nu drygt 48 år sedan en sparv från Minsk hänförde en hel idrottsvärld när Olga Korbut 17 år gammal briljerade på barren i München. I skuggan av HIF:s svaga inledning på säsongen pratas det om en annan sparv i från öster, Tim Sparv. Mycket kan sägas om Tim Sparv. Det är en otroligt intelligent spelare, enormt kunnig i sin roll, och hur han ska använda sina egenskaper samt väldigt spelskicklig. Har under sin tid i Midtjylland varit en av lagets viktigaste spelare, både på och utanför planen då han hängivit sig totalt till Midtjyllands approach med att använda statistiska verktyg för att få det mesta utav laget. Dock finns det däremot ett par nackdelar, han har inte sin fördel i det tekniska, han har haft sina skadeproblem, han gör inga stora siffror i form av poäng och han är på ålderns höst. Det största av dem alla är dock att han främst har använts som defensiv mittfältare under sin tid i Danmark. Det är knappast där HIF:s problem ligger. Det är mycket möjligt att planen är att flytta upp någon annan högre upp i banan och få igång anfallsspelet på det sättet. Själv är jag dock tveksam då detta redan har provats innan, utan Tim Sparv. Dessutom lär man få ta upp en fight med AIK om man verkligen vill ha honom.

Oavsett om du tycker jag har fel eller rätt, eller bara är allmänt dum i huvudet finns jag som vanligt på det smått dekadenta forumet Twitter med handlen: @AnthonyThrn

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: