Det är dagen efter. Man vaknar med en bitter eftersmak i munnen och inser att HIF, ännu en gång, levererat som sämst – när man som mest behövde det. I förlusten, mot Varberg, blev det kanske än tydligare än tidigare under säsongen. HIF saknar verkligen en karaktärsspelare. En pådrivare. En spelare som, oavsett resultat och insats, ständigt eldar på sina medspelare, spänner ut bröstet, och spelar för klubbmärket. I går blev det extremt tydligt att klubben saknar en “Gashi”
Jag vet att jag mesta får påhopp när jag ger mig på att försöka hitta synergier av HIF, och Malmös, nuvarande säsonger. Men trots att det skiljer sådär 500 miljoner i kassan, och nio tabellplaceringar, så vill jag ändå tror att respektive klubbars misslyckade säsonger strandar i samma problem. Avsaknaden av karaktärsspelare…I Malmös fall vågar jag påstå att det dog med Rosenberg. En spelare som alla andra Allsvenska avskydde men hade älskat att ha i sin egen klubb. Att man, trots miljoner på banken, saknar en ledare blir extra tydligt när man, gång på gång, går på pumpen i årets Europapspel och dessutom lär missa möjligheten, till Europa, 2023. För HIFs del ser det något annorlunda ut. Vi spelar för vår överlevnad och våra unga spelare hade verkligen behövt någon att hålla i handen under denna säsongen. En Granen, en Lindström, en Holgersson men, kanske mest av allt, en Gashi…
Alexander Faltsetas har, bortsett från gårdagen, känts som den typ av spelare som skulle kunnat axla rollen som en ny Gashi. Tyvärr har mittfältaren, trots sin enorma rutin och spelstil, knappast åldern för sig. Abbe Khalili är kanske ännu mer en spelare som kan, och borde, kunna växa ut till desamma. Där har vi dessutom anknytningen till såväl stad som klubb vilket borde, per automatik, rendera i någon form av pulshöjning, i hjärtat, för att mana på sina lagkamrater. Efter gårdagens match var dessutom mittfältaren som längst dröjde sig kvar vid den uppretade supporterskaran, på Södra Stå, utan att vika av en tum. Han ville ta ansvar men i Abbes fall (och egentligen även i Faltsetas) så faller en del av känslan med vetskapen att de båda mittfältsgeneralerna, vid en degradering, knappats kommer stanna kvar för att åter försöka ta klubben tillbaka till Allsvenskan. Och vem kan egentligen skuldbelägga dem för det? Faltsetas har ett år kvar på sitt Allsvenska kontrakt med, de troliga svenska mästarna, Häcken och kan få en sista chans att lira i Europa. Vad gäller Abbe å glömmer man lätt bort att han “bara” är 30 år gammal och tydligt aviserat att han gärna tar en vända till som utlandsproffs. Med andra ord så faller mycket på sin orimlighet i det fallet att HIF, må gud förbjuda, lirar Superettanboll kommande säsong.
Andreas Landgren kunde varit ett alternativ om nu inte skador ställt till de under de senaste säsongerna. I nuläget vet vi ju inte ens om han kommer tillbaka på planen igen. Rasmus Jönsson borde även han vara ett alternativ. Dock har Rasse famlat i mörkret sedan Thailandsäventyret och frågan är om vi någonsin får se den Jönsson som vi lärde oss älska under hans första, och även andra, period i klubben. Man hade ju hoppats på tredje gången gillt men hur länge ska vi vänta på att anfallaren åter skall skämma bort HIF-publiken igen men de fantastiska fotbollskonster som numera verkar vara djupt begraven i den 32-åriga kroppen?
Men visst har vi redan spelare i truppen som skulle kunna bli den fanbärare som vi saknat sedan Granen bytte ut fotbollsskorna mot ett par sneakers. Thomas Rogne har tydligt visat att han gärna visar var skorna skall stå och när han väl spelare så levererar HIF en stabilitet som tydligt saknades igår. Norrmannen är dock lite av den tystlåtna försvararen som snarare låter spelet tala. Brandur Hendriksson kunde även han växt ut till en pådrivare men även utan skadebekymmerna har mittfältarens form varit lika upp och ner som HIFs resa mellan Superettan och Allsvenskan. Wilhelm Loepers glöd går inte att ta miste på och efter säsongen, i S1, var förväntningarna skyhöga på yttermittfältaren. Precis som Brandur så slog skadan till och numera glimtar 24 åringen till som hastigast och humörsvängningarna blir emellanåt snarare en belastning istället för en fördel. Å andra sidan har ju Loeper framtiden för sig…
Istället skulle jag vilja lägga all min tro, och förhoppning, till den 26-åriga högerback som HIF hittade på andra sidan sundet. Vi talar givetvis om Philip Reinhold som, oförtrutet, glidtacklat, löper, försvarar, anfaller och jobbar som ett djur i 90 minuter. När det var som tyngst igår var det enbart dansken som visade känslor genom att både försöka pusha lagkamrater och samtidigt jobba igång publiken. Han spelar på gränsen och är inte alls rädda för att trycka till en motståndare. Samtidigt är han, mer eller mindre, klinisk i sitt försvarsspel och även en viktigt faktor i våra offensiva försöka från hans kant. När han anlände, i somras, lyfte supportrarna knappt på ögonbrynet och menade att hur fan kan vi värva en högerback från Helsingör. Jag kan hålla med om att hans cv, vid första anblicken, inte imponerar men när jag ser över dagens trupp, och ser till vad Rejnhold, har uträttat under sin höst i klubben så är detta så nära ett “Gashi-embryo” som man kan komma.
Oavsett i vilken division som vårt kära HIF spelar den kommande säsongen så hoppas jag att man lyckas behålla 26-åringen. Det är kring den typen av spelare som klubben måste bygga framöver. Spelare som har framtiden för sig och även om man inte har rötter i staden så finns ett jävla anamma att aldrig ge upp. Att ständigt pusha och verkligen göra allt i sin makt för att laget ska nå framgång.
Djurgården har sin Magnus Eriksson, AIK sin Sebastian Larsson, Göteborg sin Sebastian Eriksson och Sundsvall sin Pontus Engblom. Var finns vår “Gashi” när man som mest behöver honom?
Fyra cupfinaler kvar – finns du där så kliv fram…
Lämna ett svar