HIF:s kultur avgjorde matchen igår. Någon annan kanske istället menar på att det var just de karaktärsdrag som brukar finnas hos topplag som till slut avgjorde. Lite tur, lite mer spets och lite mer kyla. Kanske. Men frågan är om det inte går lite djupare än så.

***

Han blir arg på Dennis Olsson. Gestikulerar och vill få det till att det var hans fel. Men de flesta inne på Olympiafältet ser istället en Emil Hellman som spelar knackigt. Han hamnar ofta under press, slår bort passningar och kommer sällan loss offensivt. Han gjorde ingen bra match mot Landskrona Bois U21-lag förra tisdagen. Just där och då var det nog få som trodde att Emil Hellman skulle klara 90 minuter mot Landskrona Bois A-lag.

Han började skakigt. Gick bort sig i markeringen och såg allmänt skärrad ut. Men resterande 80 minuter var han stabil. Tog sitt defensiva ansvar och följde även upp någon gång i ett anfall. Han kombinerade även flera gånger fint med Rasmus Jönsson och Adam Kaied. Ingen krävde mer av honom. Kanske krävde han mer av sig själv. Det kan bara han svara på. Svaret är nog förmodligen ett “Ja”. Mentaliteten brukar helt enkelt vara sådan när man kommer till HIF som 14-årig grabb och spelar Skånederby i A-laget sex år senare.

***

Han var bara en talang i mängden där ute på Olympiafältet i Februari. Många hade sett Simon Bengtsson och imponerats av 16-åringens tillslag, snabbhet och löpstyrka. Många hade sett Lucas Larsen hoppa högst på Olympiafältet. Kanske var vi även ett par som såg Daniel Bergmans spelskicklighet. En gång var det Adam Kaieds tur. Han ville mycket med bollen. Tyvärr ville ofta bollen inte samma sak. Någon träning senare var det däremot som om både Gud och Kaied hade bestämt sig. Han var överallt. Tekniken, förmågan att få med sig bollen, envisheten och arbetsrytmen. Det var svårt att hålla sig för skratt uppe på läktaren. Precis allt såg ut som en lek. Trots att det för Adam Kaied var dödligt allvar.

Pojken Adam Kaied från Närlunda kom till HIF som 10-åring. Igår spelade han en avgörande roll i ett derby. Igen. För andra gången inom loppet av en månad. Han är kaxig, avig och är jobbig att möta. Han vill göra det avgörande. Hans mentala läggning ligger i ständig utveckling. Att utvecklas, lära sig och bli bättre. Och utvecklas gör Adam Kaied. För varje match, vecka och dag. En dag vill han vinna Champions League med Barcelona. En gång gjorde en annan spelare från Närlunda, med liknande hårsvall just den resan. Om Adam Kaied kommer uppnå samma saker i sin karriär som Henrik Larsson vet jag såklart inte. Men jag vågar inte satsa emot honom.

***

Året är 2019. Charlie Webergs namn möts med skepsis. För vek, tunn i duellerna och osäker. Han hade visserligen redan då en fin passningsfot men den användes alldeles för sällan. Vi var nog få som trodde att det skulle bli något av Charlie Weberg utifrån ett HIF-perspektiv. Även undertecknad ska tillräknas de som avfärdat Charlie Weberg.

Igår var Charlie Weberg bäst på plan. Något han även har varit tidigare under säsongen. Han vågade sätta emot i duellerna, styrde tempot, startade anfall på anfall med sin gudabenådade vänsterfot och var placeringssäker. Han kom tillbaka från ett lån i GAIS inför säsongen och har gång på gång visat vilka enorma steg han har tagit från spelaren han var och verkar dessutom fortsatt ta steg för steg till den spelaren han vill vara. Han kom till HIF som 12-åring och det var tydligt att han ville någonting när han kom tillbaka. Det var därför inte särskilt märkligt att han också ville vara sitt bästa fotbollsjag i en av matcherna som betydde mest.

***

Tre spelare med unika men liknande rödblåa historier. Då har jag inte ens nämnt Kalle Joelsson eller de äldre spelarna som också passerat igenom HIF:s akademi. Jag har heller inte nämnt Wilhelm Loeper som med sin egna unika derby-glöd verkar bli mer Rödblå för varje dag som går. Så pass mycket att han ironiskt nog var tvungen att bli tillbakahållen av klubbikonen Andreas Granqvist efter slutsignalen. Så ja, du kan kalla det för tur, topplagsmentalitet eller vadsomhelst. Personligen vill jag dock hävda att det var mentaliteten och kulturen i HIF som var den avgörande skillnaden. Ribban är hög här. Kraven är höga här. Supportrarna visade allvarhetsgraden inför matchen. Spelarna visade allvarhetsgraden under matchen. Mentaliteten som finns i och runt HIF gjorde att spelarna visade sig utifrån sitt bästa jag.

Om HIF spelade bra? Nja. Men man var individuellt sett bättre och vann också rättvist trots att man borde ha fått mer utväxling på sina chanser. Taktiskt visade dock matchen bortom den individuella skickligheten ett par saker. För att göra mål på omställningar är visserligen sin sak. Att göra mål på etablerat anfallsspel verkar däremot för tillfället vara HIF:s kryptonit. Bolltempot blir lågt, man blir enkelspåriga och Loepers inläggsfot behandlas som universallösning. Anfallsparet Anthony Van Den Hurk och Rasmus Karjalainen bör med Superettan-mått mätt vara högsta klass men verkar just nu vara fast längst bak i ekonomiklass. Det är trångt, det är jobbigt och inte särskilt bekvämt. Det finns därför som sagt saker att jobba på. Därför kommer ett uppehåll nu lägligt. Tiden talar för HIF. Men också för Emil Hellman, Charlie Weberg och Adam Kaied.

Därmed också framtiden…

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

Föregående inlägg Thörn: Spelarbetyg efter derbyvinsten. “Spelade som han kunde gå på vatten”
Nästa inlägg Abubakari matchhjälte för sitt Mariehamn

Kommentera

%d bloggare gillar detta: