En gång fanns det plats till en krokodil. En krokodil som en gång svalde en väckarklocka. Ja, mitt ibland alla vackra karaktärer i J.M Barries värld av Peter Pan, Tingeling och Wendy fanns det plats till en krokodil som skulle påminna oss om hur tiden påverkar oss alla och hur fragilt livet är. Om det finns plats nog för en krokodil inne på Jörgen Lennartssons kontor vet jag inte, men finns det ingen plats där så finns det numera plats för en sådan i hans medvetande. För nu tickar klockan. Högt. Och Obarmhärtigt.

Han hade inte mycket tid på sig att förändra saker inför matchen på Onsdagskvällen men han gjorde det ändå. På tisdagsträningen lät han göra flera. Lennartsson var själv engagerad på ett sätt som jag inte sett sedan försäsongen. Kanske för att han var övertygad om att förändringar krävdes, något som de flesta håller med honom om. Eller så var det för att han hörde Krokodilen ticka redan då. Resultatet av förändringarna blev sådär med facit i hand. Max Svensson som spetsforward gav mersmak och han visade för första gången på länge en frenesi och vilja som jag saknat. Rasmus Jönsson som vänsterytter med instruktioner att komma in i banan var dock ingen succé. Inte den här gången heller. Men det spelar ingen roll. Klockan verkar aldrig riktigt ticka färdigt för Rasmus Jönsson. Istället fortsätter man att förändra. Och Pröva. Utan att lyckas.

För i skuggan av Rasmus Jönssons eviga prövande, Anders Lindegaards entusiasm för Rembrandts och Brandur Hendrikssons Vattentrampande på mittfältet finns det andra som klockan tickar för. Som har framtiden för sig. Och vars ungdomlighet håller på att ticka bort. Spelarna som inte kan vänta en evighet. Vars tid är nu. Han som jag trodde äntligen skulle få chansen att spela mittback bredvid Charlie Weberg medan geparden från Kongo skulle få löpa loss som högerback. Men det blev ingen Casper Widell. Istället fick Noel Mbo chansen igen. Och inte heller den här gången tog han chansen. Visserligen fick Adam Kaied komma in, men det var också minuter i en roll långt ner i banan i en match där han efter ett par minuter fick uppleva att spela med decimerat manskap. Knappast några förstklassiga förutsättningar. Trots det gjorde Adam Kaied det bra. Vilka som hade rollerna högre upp i banan? Rasmus Jönsson och Viktor Lundberg.

210519 Helsingborgs tränare Jörgen Lennartsson under fotbollsmatchen i Superettan mellan Helsingborg och Norrby den 19 maj 2021 i Helsingborg.
Foto: Mathilda Ahlberg / BILDBYRÅN / COP 240 / MA0056

Jag kommer aldrig påstå att Jörgen Lennartsson ska transformera sin startelva till någon glorifierad fritidsverksamhet där ungdomar får se och lära sig att leka med vuxna, men det måste vara enormt frustrerande för talanger som Casper Widell, Adam Kaied och till viss del Kalle Joelsson när de som ska vara vuxna och som redan bör ha lärt sig att sluta leka, inte presterar. Det måste vara lätt att själv känna att klockan tickar då. Speciellt i en klubb som säger sig vilja satsa på ungdomar. Du kan tro att sådana tendenser sprider sig längre ner i leden. Varför ska stora talanger i akademin såsom Daniel Bergman, Nils Arvidsson, Anton Nilsson, Lucas Larsen, Simon Bengtsson, Amin Al Hamawi, Leo Jansson och Hampus Svärdh fortsätta spela i HIF om A-laget är en återvändsgränd? Varför ska 14-15-åriga talanger som är i valet eller kvalet av att välja HIF eller någon annan klubb i södra Sverige ens överväga HIF om det närmsta man kommer en startelva är att snacka med Lino Boriero om man är Medium, Small eller XL?

Men i skuggan av dessa ungdomars klocka, klämtar en annan. För inne på Jörgen Lennartssons kontor återfinns fortfarande en krokodil som svalt en väckarklocka. Och klockan tickar på. Högt. Och Obarmhärtigt. Snart blir krokodilens närvaro ofrånkomlig. Då börjar den riva inredningen och tugga sönder Jörgen Lennartssons skrivbord till flisor. Presterar HIF inte på Söndag ställs sportchef Andreas Granqvist inför ett tidsmässigt dilemma som jag är säker på att han inte vill ta i ens med tång. Går man in i en månadslång matchpaus med en Jörgen Lennartsson som får traggla vidare…? Eller låter man någon ny se på saken med färska ögon, sätta sin taktik, sin startelva och sina filosofier under en längre period? Var lektionen under Mellbergs regim att overksamhet och passivitet när resultaten och framför allt prestationerna inte håller måttet inte lönar sig i längden? Eller är det istället Lennartssonska klyschor som “Kontinuitet” och “Maraton, ingen sprint” som är ledorden?

Ingen vet…

Men allt jag hör är: Tick. Tack. Tick. Tack…

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Betyg efter matchen mot Norrby.
Nästa inlägg Lugnande besked om Landgren

Kommentera

%d bloggare gillar detta: