Vi står utanför trappan upp till Södra stå, SR:s utsände och jag. Vi har stått och snick-snackat han och jag och såklart skrattat lite lätt. Men till slut tystnar skratten och han lutar på huvudet.

” – Så Anthony… Varför blev det HIF?

* * *

Hon möter mig med ett leende nere i den mixade zonen inuti Olympias katakomber, sätter ner sin väska och nickar lite lätt för att indikera att hon är redo för att svara på frågor. Stephanie Petersson har nyss varit med om att slå Hittarp med 6-0 inne på Olympia i en historisk vinst för det som är HIF:s nyuppstartade damlag. Det blir de gamla vanliga frågorna… Om vad hon tyckte om spelet, hennes ledarroll och om konsten att behålla en standard. Sen så var det den där frågan om upplevelsen. Hon fnurar lite lätt på frågan och svarar att det kom en tår när hon gick in till ”På gator röda och blå” eftersom hon brukade gå på HIF med sin Pappa. Cyniker som jag är ville jag tro att hon ville erbjuda mig en fin rubrik. Jag tänker inte mer på det, utan går istället hem i junivärmen och någon timme efter intervjun publiceras hennes ord på AOH. Det är först då jag inser hur uppriktig och ärlig Stephanie hade varit. För det är då som kommentarerna rullar in. Det är då som hennes ord får en helt annan vikt och betydelse. Om hur hennes pappa hade varit så, så stolt över henne. Om hur han alldeles säkert tittade ner på Olympia och från himlen såg henne i den där röda tröjan. Och mitt i allt publiceras en video genom HIF:s sociala kanaler där man ser hur en ensam tår ringlar ner för hennes kind när hon beträder Olympias gräs.

I skrivande stund har jag sett 10 matcher med HIF:s damlag. I alla 10 har jag aldrig och då menar jag aldrig sett Petersson stå för en dålig match. Hon har varit sämre än hennes högsta nivå någon gång men dålig? Glöm det. Hon springer solen svart. Hon spelar som om hjärtat var utanför bröstet. Alltid. Oavsett.

Jag vill berätta om detta för att jag vill att folk ska få veta. Jag vill berätta om detta eftersom jag var väldigt ledsen under helgen. Jag vill berätta om detta för att det i Stephanies tårar visar varför HIF är så gudgivet vackert.

 

Efter matchen mot Sundsvall skrev jag att jag tyckte att Jörgen Lennartsson bör avgå om han inte lyckas nå avancemang. En del tyckte att jag överdrev. Ledordet i mångas argument var långsiktighet. Jag håller med om att långsiktighet är vägen fram för HIF. Jag håller inte med om att Jörgen Lennartsson står för den långsiktigheten. Det är skillnad på långsiktighet och långsiktighet. Långsiktighet hade varit att stå för ett spel som är uppfriskande, inspirerande och som folk köper in i. Långsiktighet innebär inte fegspel och Elvamanna-försvar. Långsiktighet innebär inte att låta din kanske största talang sedan Armin Gigovic i Casper Widell stå utanför startelvan när man utåt pratar varmt om sin akademi och ungdomsfotboll. Långsiktighet innebär inte att låta Viktor Lundberg utan lokal förankring eller potential komma in istället för den 22-årige Påarps-sonen Dennis Olsson när man säger sig vill bli bättre på att förbättra relationen med klubbar lokalt och växa i symbios med regionen. Hade premisserna varit annorlunda hade jag också varit ”all in” för Jörgen Lennartsson, även om det betytt ett år till i Superettan. Men det som man står för i nuläget är att trampa vatten och kalla det för långsiktighet. Därför hänger mitt stöd för Jörgen Lennartsson på ett avancemang. Annars är det dags att gå vidare.

 

”Är det du som är Anthony?”

Där stod hon med sin signerade boll och sin Pappa vid Olympiafältets stängsel. Hon berättar att hon brukar lyssna på Podden. Hennes Pappa berättar att hon fastnade för HIF när Henke Larsson åkte ut till Hässleholm för att spela träningsmatch mot IFK Göteborg. HIF förlorade den matchen också. 0-2. En otroligt märklig match att bli kär i HIF för tyckte jag då. Men det visar också någonting. Det finns barn och ungdomar som fortfarande blir olyckligt förälskade i HIF. Det gör mig varm. Det gör mig rörd.

Jag vet om att det gör ont för tillfället. Det gör ont att se 18-åringen Victor Blixt slängas runt som en vante på Olympias gröna gräs under sin hemmadebut utan att se någon spelare stå upp för sin yngling. Det gör ont att släppa in mål sent. Framför allt gör det ont att se att ingen spelare spelar som en supporter skulle gjort. Det gör ont och se att ingen vill spela som Stephanie Petersson.

Men nästa gång du står på Olympias läktare. Titta då inte bara ner på planen. Ta en stund och se dig omkring på läktaren också. För där finns människor som är precis som du. Som har en historia. En anledning till varför de är lika kära som du. De som alltid kommer tillbaka. Det är förevigt där som HIF:s själ är. Ingen annan stans.

 

” – Så Anthony… Varför blev det HIF?”

För att det var till Olympia jag gick som liten med min pappa. För att det var där jag skrattade och blev glad. För att vi gick igår igen. För att det är där som det gör ont. Fortfarande.

 

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

 

Föregående inlägg Armin Gigovic med i veckans lag
Nästa inlägg Träningsrapport 5/10: ”Hyfsat högt tempo”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: