Igår kväll strax efter klockan 19 grät Rio-Kalle uppe i sin himmel. Det var ingen ensam tår som sakta fann sin väg nerför ansiktet på samma sätt som när vi ser ledsna små hemlösa valpar titta in i kameran när du tittar på TV en Lördagkväll. Utan Rio Kalle var fullkomligt bortom sig. Tårarna rann som floder nerför hans kinder. Tårarna blev till ett monsunregn över Oympias gröna gräs. Folk sprang högre upp på läktarna för att ta skydd. HIF spelade inte bra. Falkenberg tryckte ner HIF. Kom till chanser. Rio Kalle var inte nöjd. Och ingen annan för den delen heller.

 

Olympia är ett kärleksnäste. Men även den mest luddiga relationsexperten som fått chansen i TV4:s Nyhetsmorgon vet om att förhållanden ibland behöver tid för att utvecklas. Lära känna varanda. Få saker att stämma. Det gäller även på Olympia och till slut fick HIF också till det. Första kyssen av kärlek kom när Wilhelm Loeper slog ett inlägg värt ett grovhångel efter 20 minuter. 20 minuter senare fick vi ett till. Men det är inte bara HIF:s spel som just nu behöver en tid innan det säger “klick”. Benjamin Acquah som vänsterytter verkar också behöva lite mer tid innan allt klaffar. Men hans fina initiativ med bollen, hans kvickhet och hans oförutsägbarhet gav tillräckligt mycket av kärleksfulla inviter för att han ska få en dejt till med ödet på Lördag mot Trelleborg. Den offensiva Relationen mellan Rasmus Karjalainen och Anthony Van Den Hurk behöver nog också den tiden. Men känslan är även här att där finns mer att hämta och att Karjalainen behöver just elementet tid för att acklamatisera sig. Den tiden förtjänar han.

 

Men ibland händer det även att kosmos står rätt. Som att gud med sina fingar fick ödet att spela just i dina händer. Att Amors pilar får dig på hundradelen av en sekund att bli totalt sårbar och tillgiven någon. En del kallar detta Kärlek vid första ögonkastet. Cynikerna säger att några sådana ögonblick inte finns och det hela handlar om en biologisk reaktion på våra intryck. Men om Kärlek vid första ögonkastet existerar som koncept så skedde det igår. För Kärleksförhållandet mellan Anthony Van Den Hurk, HIF och staden Helsingborg kan mycket väl bli en kärlekshistoria vi minns länge. Jag är visserligen medveten om att Van Den Hurk har spelat här i lite mer än ett år nu men det är svårt att bli kär i någon när den ena parten har blivit tvångsförvisad till TV-apparater och knackiga Discovery+ Streams. Det var aldrig menat att kärlek skulle upplevas så. Jag är även fullt medveten om att Van Den Hurk om ett halvår eller ett år kan lämna klubben för en partner med en fetare plånbok och varmare breddgrader men är det så har jag inget emot att just nu leva i fantasin. Efter ett par års ökenvandring resultatmässigt, besvikelse och frustration så har jag faktiskt inget emot att vara lite naiv för stunden. Du bör även själv ta honom till ditt hjärta och njuta för stunden av hans offensiva briljans, för känslan just nu är att en hel del klubbar måste finna honom attraktiv. Just nu är känslan att Van Den Hurk kan bli exakt hur stor som helst i HIF-kretsar. Det enda som står emellan är att det aldrig blir någon kontraktsförlängning. Men kärleken har stött på större hinder än så.

 

Efter Van Den Hurks genialitet slutade både Rio Kalles tårar och regnet på Oympia. Men Rio Kalle var stundtals fortfarande upprörd och därför var både de gråa molnen av oro samt hans mullrande kvar över Olympia. För trots att någon kanske tror att jag med ovanstående rader av romantik vill ge intrycket att jag är blind för att se skönhetsfläckarna är sådant inte fallet. Jörgen Lennartsson har fortsatta problem med ett par saker. Balansen är ett. När HIF trycker på offensivt lämnar man ytor större än Gobiöknen mellan sin backlinje och innermittfält. Sådana ytor smakar mumma för lag som vill vara låga och kontra på HIF. Det vill säga alla lag i Superettan. Hade Falkenberg varit ett lag med självförtroende och finess (Läs Värnamo) hade matchen igår inte slutat 4-0. Det blir så när man har ett så offensivt framtungt innermittfält. Passiviteten är även det ett problemen. Om det blir så mot Trelleborg vet jag inte, men just nu är känslan att det kommer bli en betydligt svårare uppgift än den igår. Men det är inte det jag minns av igår.

 

För till slut log ändå jag, Anthony Van Den Hurk, Rio Kalle och resten av Olympia. Och Idag minns jag hur mitt hjärta bankade. Jag minns hur Olympias hjärta bankade. Jag minns ljudet vi stod där och skapade. Det som inte slutade. Inte ens när himlen blev grå.

 

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

Föregående inlägg Thörn: Betyg Efter Falkenberg. “HIF:s mest kompletta striker sedan Finnbogason”
Nästa inlägg Träningsrapport 28/7: “Akademi-spelarna vill som vanligt imponera”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: