“Från denna dag och intill världens ända,

utan att därvid man skall minnas oss,

vi få, vi lyckligt få, vi bröder alla

ty den i dag som spiller sitt blod med mig,

skall bli min bror, hur ringa han än vore”

 

Det där är från William Shakespeares pjäs Henrik V. Monologen är ifrån när Kung Henrik försöker gjuta mod i sina män som är numerärt underlägsna sitt Franska motstånd. Det som skedde igår på Olympia var inte bara omoraliskt utan också oförsvarligt och direkt felaktigt. Men i slutändan var det som HIF genomförde under 90 minuter på Olympia, likt Kung Henrik den femtes ord, också en direkt krigsförklaring. En krigsförklaring mot ett förbund, en liga och tillslut allt och alla som inte står på HIF:s sida. För när omvärlden kastade handsken mot HIF, tog samma lag inte bara upp handsken utan kastade den tillbaka i ansiktet, höjde flaggan och stred för vad som är rätt när omständigheterna var fel. Kanske var det också denna utmaning som slutligen krävdes för att få detta lag att komma ihop och bli just det, ett lag. Men Krigsförklaringen som HIF deklarerade igår får inte bara vara i 90 minuter. Utan nu måste kriget fortsätta.

 

Helsingborg har en lång historia av krig och konflikter. Hennes strategiska läge har gett folk vid flera historiska tidpunkter anledning att försöka ta henne med våld. I en tid där den som är Helsingborgs kanske mest kände general och som också stoppat en sådan invasion, står under ett skynke för att restaureras har jag själv ställ mig många frågor kring HIF:s egna Härförare, Olof Mellberg. Speciellt när denne med intensitet i blicken inspekterar sina män på träningsplanen och vankar fram och tillbaka. Om han tycker sig ha för stor status för HIF? Om han istället vill leda lag på de brittiska öarna? Eller om han är för liten för HIF? Om han förstår kulturen här? Eller om han helt enkelt saknar erfarenheten som krävs? Igår tog Olof Mellberg äntligen rollen som HIF:s Överbefälhavare när dem som mest behövde det. Den som stod upp när det blåser. Den som tar strider mot media, mot förbundet och motståndare. För visst är det svårt att inte omfamna honom och ta honom till sitt hjärta när han kallar Djurgårdare för fjantar.

 

Han fick dessutom till ett HIF som tidvis denna säsong sett ut som en ö av missanpassade leksaker, en ö där högerbackar blir mittbackar, centralmittfältare blir yttrar och Yttrar blir till Anfallare att se ut som ett inspirerat och organiserat lag igen. Ett lag som är villigt att tillsammans kämpa mot orättvisor och orättfärdigheter. Ett lag där en Rasmus Jönsson äntligen visade att pågen i mannen från Viken kan komma fram om man använder honom rätt, det vill säga i en roll där han får mycket boll. Man fick även se ett nytt Lejon i backlinjen, Kebba Ceesay som med sin stora lejonman visade att HIF:s backlinje i höst kan bli riktigt stabil på sikt samtidigt som Joseph “Simba” Ceesay visade sina offensiva framtassar. Och då har vi inte ens sett HIF:s egna “Olsen Brothers” tillsammans än. Visst, det ser fortfarande inte helt perfekt ut. Misstag skedde här och var, inte minst vid Djurgårdens ledningsmål. Men på sikt och om stjärnorna fortsätter glänsa kan vi tillsammans med dessa bröder flyga på kärlekens vingar i höst och reda ut den här Dantes inferno-säsongen en gång för alla.

200830 Helsingborgs Anthony van den Hurk jublar tillsammans med Rasmus Jönsson efter 2-1 under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Helsingborg och Djurgården den 30 augusti 2020 i Helsingborg.
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / PA0048

 

Jag skäms lite för hur jag mådde under den här helgen. När beskeden kom ett efter annat om insjuknade spelare hade jag tankar på att ge upp. Att det var det här som slutligen fick Helsingborgs IF, utpumpat och hängandes vid repen desperat få coachen att kasta in handduken. Säga att vi hade kul de här 113 åren men att dansen, musiken och festen nu är över. För det är så obeskrivligt plågsamt att följa detta laget ibland. Att konstant få slag i magen av Gud däruppe. Men på samma sätt som det är plågsamt kommer det också dagar ibland som får oss att förstå varför vi skriker och svär men också varför vi älskar och skrattar. Ibland blir sådana dagar bättre när man har upplevt hur smärtsamt saker och ting kan vara. Vi har bråkat med varandra och osämja mellan oss har spridits då och då. Igår var vi däremot enade. Azelius tyckte att saker och ting var upp mot väggarna förjävliga, Läkaren höll med och bojkottade matchen, HIF supportrar debatterade tillsammans mot Patrik Ekwall och resten av journalist-etablissemanget på Twitter och frågade om dessa tappat sin logik och sans helt i all sus och dus. Sist men inte minst så visade laget också enighet och gemensamhet med både saken och deras följare. Till slut stod jag där efter matchen med en känsla av villkorslöshet. Borta var uppgivenheten, kvar var tillhörigheten. Jag var redo att likt Don Quixote skrika efter min väpnare, min sköld och mitt vapen. Men striden är inte färdig oavsett hur glad man kan bli över en insats som den igår. Tvärtom har detta krig bara börjat eftersom att HIF fortfarande har en lång väg att vandra till att klara till allsvenskt kontrakt 2021. Skillnaden från Lördagen till idag är att jag numera är fylld av en känsla av hopp. Hopp över att vi är enade tillsammans nu. Hopp över att ingen av oss har gett upp riktigt än. Och Hopp kommer man långt på. Det vet både du, jag och Henrik Den Femte.

 

Min Twitter: AnthonyThrn

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: