“Och att döma utav agerandet där… Ifrån Lindegaard så är Helsingborg nöjda med en poäng…”

Niklas Jarelinds ord i 91:a minuten ifrån Olympias pressläktare är ömsom vin och ömsöm vatten. För visst bör man kanske vara nöjd, det blir lätt så när spelet har sett ut som det har gjort den senaste veckan. Samtidigt bör nästa vecka inte bara handla om att träna anfallsspel, då detta spelmoment fortfarande är lika uddlöst som baksidan på en sked, utan också att ta kontroll över Helsingborgs IF:s självbild för den börjar sakta med säkert skrivas om inne i redaktionslokalerna på Discovery, SVT och HD, istället för på Södra Stå och på din lokala Pub samtidigt som du fingrar på ett glas öl. Förlorade intäkter på grund av en Pandemi är en sak, men att låta klubbens kultur gå förlorad på grund av densamma är om möjligt ännu värre. Det finns budgetar och andra instrument för att förhindra en konkurs, men det finns ingen protes för en klubbsjäl. Efter HIF:s haveri-start på Allsvenskan finns det en risk att man tyst och försiktigt vaggas in i den av media numera satta bilden som nedflyttningskandidat, för nu finns det inte längre en kortsida som högt kan uttrycka sitt missnöje när Alex Timossi Andersson försöker hålla bollen vid hörnflaggan när man har 0-0 i 91:a mot Elfsborg på Olympia.

Det finns säkert dem som nu säger “Äh, Gnälleröv, en poäng är en poäng, den är viktig”. Visserligen sanning, men det är också sanning att HIF har en del av sin image i gnället från pensionärerna längs kortsidan som med sitt kollektiva skånska “Äeh” vid ett onödigt tillbakaspel vid mittplan kan uttrycka sitt missnöje. Samma gnäll är också anledningen till att HIF förbannar sig på att försöka spela en konstruktiv, attraktiv fotboll samtidigt som vissa lag i serien, däribland flera topplag spelar med en lågt liggande fembackslinje utan att det spelar någon roll för dess supportrar. Den dagen vi slutar gnälla, slutar HIF existera, både som klubb och som redskap i fotbollsvärldens egna identitetspolitik, Armin Gigovic kan då utan besvär gå för 15 Millar när han borde gå för 40 och Mellberg har inget problem med att spela en primitiv Championship fotboll som går ut på att spela långt på en Alhaji Gero och hoppas på det bästa samtidigt som Kalle Svensson gråter i sin himmel.

– Jag tycker att våra fans är viktigare, säger Mellberg med ett leende.” Foto: Johan Lilja

Med gnället avhandlat var det ett bättre HIF igår och en ännu bättre Mellberg som, gav SEF en avhyvling både före och efter match, lyckades med bedriften att ta ett gult kort från bänken och i intervjun med Jarelind efter matchen uttryckte en vilja att lyfta ordentligt istället för att gå på någon “Gotcha-question” om att HIF skulle vara nöjda med en poäng. För sanningen är den att i avsaknaden av publik är det Mellberg som själv måste sätta HIF:s kultur och självbild när pensionärer och kortsida inte kan göra det. Det är kanske därför det känns lite extra tryggt att Olof själv verkar inse vikten av kulturen och publiken på Olympia:

Är det ett tacksamt läge att möta Elfsborg i? De kanske underskattar er lite?

“– Jag vet inte. Vi har ju ingen publik nu och vi saknar publiken otroligt mycket. Det är en sån atmosfär och inramning på Olympia, fansen är så viktiga för oss. Hemma mot Varberg blev det en väldigt märklig känsla, förhoppningsvis har vi vant oss vid det nu. Publiken trycker ju vanligtvis på med förväntningar och förhoppningar, den hjälpen får vi inte nu. Men jag tycker inte att vi slår ur underläge mot Elfsborg, vi ska ha en bra chans”

Men är det inte samma för alla lag, att publiken är lika viktig?

“– Jag tycker att våra fans är viktigare, säger Mellberg med ett leende.”

Fotbollen har alltid varit populistisk, men i en tid då knattar går till fotbollsträning i tröjor ifrån lag som Manchester United, Real Madrid och Juventus, istället för att vilja dra på sig en lite för stor röd och blå tröja, då gäller det som att Peps Persson en gång sjöng, att ha en hög standard. För i dagens fotbollsvärld är det är bara så man kan konkurrera och vara en attraktiv fotbollsklubb. Det är därför vi gnäller på en 17-årig Casper Widell efter 0-3 hemma mot Varberg och sedan skrattar lite lätt när han en vecka senare, som siste spelare lätt gör bort sin Gulklädde motståndare med en snabb kroppsfint och lika kallt som en vinterdag i Novosibirsk spelar bollen vidare. Och skönt var väl det, att HIF verkar kunna spela fotboll igen och beröra oss i själen…

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: