När jag bänkade mig på Olympia för kvällsmatch mot fjolårets allsvenska lag AFC Eskilstuna, hade jag gott hopp om att HIF skulle fortsätta på vinnarspåret från de två inledande seriematcherna. Så fel jag hade…

”Di röe” har under våren sett ut som ett lag där självförtroendet vuxit för varje minut matcherna har spelats, såväl individuellt som i lagspelet. Detta har varit den stora skillnaden mot det HIF vi har sett de senaste två säsongerna. Med ett stabilt grundspel där alla är trygga i sina positioner, och vet exakt var, när och till vem man ska slå en passning när bollen ska spelas vidare, har man radat upp segrarna.

En faktor som alltid skapar trygghet i ett lag, är när man har en eller två riktigt bra defensiva mittfältare. Det är ofta otacksamt att vara den spelartypen och sällan få uppmärksamhet, men det är en av de viktigaste rollerna i laget.

De defensiva mittfältarna stoppar motståndarnas anfall och vänder snabbt spelet, genom att slå öppnande passningar på djupet eller kanterna till lagkamraterna, som är på väg framåt med fart. Det är då man kan skapa de bästa målchanserna när motståndarna måste hinna vända tillbaka hem och försvara.

Därför har det känts tryggt med en spelare som Muhammed Abubakari som med sin rutin har en suverän blick för spelet. Vid sin sida har han Andreas Landgren, som gör ett jättejobb i det tysta, även som backup åt mittförsvaret.

Våra tekniska irrationella offensiva mittfältare Darijan Bojanic, Max Svensson och Mamudu Moro har vunnit mycket boll, de har satt hög press på motståndarna på deras planhalva och snabbt kommit till avslut, antingen själva eller med ett pass till anfallarna. Vår isländske skyttekung Andri Bjarnason är en urstark målgörare som vårdar bollen, håller motståndarna ifrån sig och ofta gör det oväntade.

Med de starka prestationerna i vårens tidigare matcher i minnet, förvånade det mig starkt att HIF inledde matchen mot AFC väldigt avvaktande och fantasilöst. Detta var en tydlig förändring till det sämre. Man rullade boll i sidled igen som i fjol och hade inga nycklar för att komma igenom motståndarnas försvarslinje.

Bollvinnaren Muhammed Abubakari satt på bänken och lånet från Elfsborg Rasmus Rosenquist spelade från start. Det var en felsatsning. Rosenquist var mer eller mindre helt osynlig och blev lätt av med bollen mot de fysiskt starka AFC-spelarna. Andreas Landgren kämpade och slet men hade inte mycket understöd från övriga mittfältet. Moro sprang och sprang men tappade bollen i alla närkamper. Max Svensson trampade mest vatten, Bojanic såg oinspirerad ut, och Bjarnason fick inga bollar att jobba på på topp.

Mittförsvaret med Liverstam och Calle Johansson såg osäkert ut.

Hela första halvlek såg HIF tyvärr ut som de senaste årens lag. Det fina presspelet var som bortblåst och djupledsspelet existerade inte. Man stack endast upp i enstaka anfall utan spets.

I 35:e minuten tog så AFC ledningen på en vacker frispark som Kadir Hodzic vackert knorrade in från 30 meter. Det kändes rättvist då AFC var tyngre och mer beslutsamma.

HIF bytte i paus ut Max Svensson mot Mikael Dahlberg, och Rasmus Rosenquist mot Muhammed Abubakari.

Nu var det ett nytt HIF som startade andra halvlek. Man krigade och vann boll, och ställde snabbt om till anfall. Dock utan att skapa mer än några halvchanser. I 57:e minuten drog Abubakari på ett stenhårt skott i stolpen. Hade man fått 1-1 där så hade nog utgången blivit annorlunda. I stället stack AFC upp i en av få kontringar. Fredrik Liverstam missade att ta emot en enkel rullande bakåtpassning, så att Kermit Erasmus blev helt ren och enkelt kunde rulla in 0-2 vid sidan av Pär Hansson.

Sen tryckte HIF på men AFC-spelarna var stora och kraftiga, så de plockade ganska lätt bort HIF-spelarna. Närmre än två skruvade frisparkar av Bojanic, en strax utanför och en som målvakten plockade lätt, kom inte HIF.

I 84:e minuten byttes Andreas Landgren ut mot Alexander Timossi Andersson, som inte hann uträtta mycket.

Några frågor som dyker upp efter en match som denna är:

1. Hur kan man tappa tilliten till sin spelidé på en vecka ?

2. Varför kliver ingen fram när laget inte fungerar ?

3. Varför sätta den starkaste bollvinnaren på bänken mot ett fysiskt starkt lag ?

4. Har ni nu en strategi för att hitta tillbaka till det höga presspelet igen ?

Spelarpoäng har jag ingen lust att dela ut efter en blek HIF-insats. Andreas Landgren, Muhammed Abubakari, Mamado Moro och Mikael Dahlberg får godkänt för starka kämpainsatser. Kalle Johansson, Max Svensson, Rasmus Rosenquist och Adam Eriksson får underkänt.

Matchfakta:

HIF-AFC 0-2   (0-1)

Publik: 5127

Varningar: Muhammed Abubakari 67:e minuten

Byten: Max Svensson mot Mikael Dahlberg (45)

Rasmus Rosenquist mot Muhammed Abubakari (45)

Andreas Landgren mot Alexander Timossi Andersson  (84)

En tanke på “HIF-AFC Eskilstuna 0-2

  1. Bra analys. Vi tyckte många på Västra att frisparken, som AFC gjorde 1-0 på, i stället borde varit frispark till HIF.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: