“We can’t have passes like this… It should not be that Difficult!”

Han springer tvärs över Träningsplanen, gormar och pekar. Klockan 10:58 förra Onsdagen fick jag se en varelse på Olympiafältet som jag aldrig sett förut. Ett levande väsen som hittils verkat vara bannlyst från Olympia då denna varelse kunnat rubba det lokala ekosystemet. Men en Olof Mellberg som ställer krav på sin omgivning, inte bara under match, men också under träning är vad som behövs just nu.

“Come on Boys, lets play like its the match on Sunday!”

Klockan var 11:05 samma dag när jag fick se ännu en varelse jag inte sett förut. En Martin Olsson som fick en grupp att återfå fokus under en period där misstagen började visa sig bland spelare under det ack så klassiska träningsmomentet kvadraten. Förvisso hade han inte rätt matchdag i huvudet men intentionen var ändå där. Effekten blev hursomhelst den samma. En Martin Olsson som ställer krav på sin omgivning, inte bara under match, men också under träning är vad som krävs just nu.

Martin Olsson har växt ut till en klippa i försvaret. En ledar som behövs när det blåser mer än någonsin Foto: Johan Lilja

Det finns vissa supportar som även denna “dagen efter-matchdag” skriker på Olof Mellbergs avgång. Det har supportar rätt att göra. Supportrar ska aldrig vara nöjda, och detta gäller inte minst i Helsingborg, där kraven är så mycket större. Men skriker man på folks avgång måste man peka på alternativ. Och när du pekar på alternativ i nuläget får du en rädd Allsvensk tränare. Jag vill inte ha en rädd tränare. För det är inte många Allsvenska tränare som hade vågat spelat en offensiv, kreativ fotboll mot ett Malmö FF i Serieledning som bara är en Tomassonesque chipp från ett SM-Guld. Topptränarna inkluderat. HIF behöver inte en rädd tränare för att ta sig ur bottenstriden. De behöver en energisk, frentisk tränare. En som vågar. Och det gjorde Mellberg. I 65 minuter. Sedan spreds sig Exorcisten-soundtracket på Olympia. För Mellbergs offensiva själ var därefter ett minne blott. Max Von Sydow hade tydligen redan varit besök och drivit ut offensiva andar. Det var synd. För HIF spelade bra dessförinnan, ibland också mycket bra.

 

Man måste faktiskt se logiken i det ologiska från matchen igår. HIF borde inte kunna vinna mot MFF. Inte igår, inte detta året. Trots det spelade man bra. En del av det ligger i att man hittade ett grundspel som fungerade, var attraktivt och flådigt. I övrigt vet jag faktiskt inte vad folk förväntade sig från matchen igår. Har dessa isåfall ens varit här under säsongen? Att HIF skulle bjuda TV-publiken på kaffe o kaga och tre enkla poäng? Nej. Det var helt enkelt inte igår man skulle vinna. Jag fick dock hopp igår. Hopp i att man hittat ett taktiskt system som ger uttryck för den fotboll man vill spela. Hopp i att Olof Mellberg hittat en uppställning som visar att han är orädd. För borta var det taktiska system där lagets speedkulor i Alex Timossi och Max Svensson hamnar i kläm. Borta var det system där Anthony Van Den Hurk blir alldeles för isolerad. Mellbergs 4-3-3 är vägen framåt. Kompromisslöst och villkorslöst.

 

“Assyrern kom ner som vargen i veckan,

och hans kohorter glimmade i purpur och guld”

-Lord Byron

På Olympias träningsfält förra veckan lärde jag mig nånting, bortom kunskapen om nya varelser. HIF visar vilja. HIF visar glöd. Jag trodde dock aldrig på tre poäng igår. Men när jag ser Olof Mellberg gorma, när jag ser Martin Olsson skrika får jag däremot tron tillbaka. Jag har funderat en del på suporterskapet den senaste veckan. Är det som i Lord Byron beskriver i sin dikt, att förbehållningslöst kasta sig in i striden? Eller är det att vara evigt pessimistisk? Kanske är det bägge. Två samveten som slår mot varandra konstant. Men nu är faktiskt det mesta sagt. Det mesta är också gjort. I ärlighetens namn är jag helt slutkörd på att konstant tvivla, vara skeptiskt och pessimistisk. Missförstå mig rätt, jag säger inte att man ska gå in i matchen på Söndag med bilden av att man ska köra över IFK. På Söndag vill jag dock bara känna kärlekens sötma igen. Jag vill bara känna mig ung igen. Känna doften av gräset där jag var som barn, även om det bara är i huvudet. Skratta när jag ser Anthony Van Den Hurk vända bort försvarare. Förlora mig själv i spelet. Pessimisterna söker mirakel. Säger att det är det enda som får oss att hålla oss kvar. Själv vill jag bara älska igen. Det är mitt mirakel. Kompromisslöst och villkorslöst.

 

Min Twitter: AnthonyThrn

 

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: