Den lille spelaren i rött faller som en fura mot marken. Det går en kort sekund… Och visslan kommer till slut. Markus Holgersson blir fly förbannad och springer fram till den Turkiska domaren. Det brinner hos Markus. – Liège, – 18 Augusti – 2011.

HIF har precis gjort 1-0 nere i Malmö. Skånederbyt har bjudit på fantastisk fotboll fram tills att en Supporter slängt in ett knallskott och sedan stilla börjat vandra mot Pär Hansson. Supportern lägger sin hand mot samme Hansson men det går knappt en hundradel av sekund innan han är på marken. Det brinner i ögonen på Peter Larsson och Erik Wahlstedt. – Malmö, 24 Maj – 2011.

Djurgårdaren slår ett felinriktat inlägg som tar i stolpen och ut. Domaren Bojan Pandzic låter sina läppar viras om sin pipa och blåser. Hörna. Pär Hansson, halvägs på väg för att hämta bollen för att slå sin inspark vänder sig om och tar en tjugometers löpning upp till Pandzic och låter veta att samme Pandzic lever. Det brinner i ögonen på honom. – Helsingborg, 15 Maj – 2014. 

Ett inlägg slås från Norrby-spelaren ute på vänsterkanten, Anders Lindegaard når högst till en spelare i blått till synes hoppar in i honom avsiktligt och Dansken faller handlöst till marken. HIF-spelarna slår ut med armarna. Tittar runt och väntar på signal. Det brinner inte. – Borås, 29 September – 2021. 

Nä, det brinner inte i HIF längre. Det är knastertorrt. Men ingen gnista eller fackla som kan tända fyr på fnösket. Trots att det fanns gott om bensin från de röststarka supportrarna uppe i Borås. Jag har kallats mycket under min tid som krönikör på AOH, både av spontan-läsare, Journalister men såklart också andra Supportrar. Ibland är jag populist, fundamentalist och romantiker. Ibland är jag haverist, gnällspik och hobby-expert. Gränsen är hårfin mellan att vara ärlig och skönmålande när man är supporter och skriver om mångas stora kärlek i livet, så även min. Den hårdaste kritiken kommer allt som oftast från de som älskar HIF lika mycket som jag gör och då gör den mig ingenting. För i slutet vet jag att vi båda vill samma sak. HIF:s bästa.

Kanske är det just det som gör mest ont. För nuförtiden är det väldigt sällan som jag upplever att det finns någon där nere på gräset som är den länk som brukade finnas mellan oss supportrar och spelare. Han som aldrig tog skit, gav domaren väl valda och som sprang tills tanken var tom och uret stod på 90 + 5 minuter. Han som är så lätt att falla platt för. Han som är så lätt att bli alldeles varm i hjärtat för. Han som det alltid brann hos.

När Anders Lindegaard omtumlad såg upp mot domaren, så pass yr att han frågade Domare Oppong om Kafé Olai i Helsingör stängt än? Då satt jag där, mitt i all dramatik och saknade Ardian Gashi. Käre Gashi hade aldrig accepterat den där typen av händelser utan att Oppong och nummer 13 i Norrby hade fått höra det. Det behövde inte vara avsiktligt, Ardian hade stått upp för sin målvakt ändå. Gashi sades vad som behövde sägas och alla älskade honom för det. Den stafettpinne av karaktär som vandrat från Marcus Lantz till Ardrian Gashi och sedermera Pär Hansson tappades nog tvärr bort mitt i all röra under renoveringen av Olympia. Kanske ligger den bakom någon gammal flyttlåda eller Kartong. Fram behöver den i alla fall komma för HIF saknar just nu karaktär och jävlar anamma. Varken Gashi, Lantz, Holgersson eller Hansson behövde Domarens vissla innan det brann. Igår tog det nästan 60 minuter innan det brann hos någon i en match som var den viktigaste hittils under året. Det straffade sig i slutändan. Hårt.

Nicklas ”Liatorparn” Persson slår en lyra tillbaka efter en hörna. Den når Michael Hansson som rakar in den i Sébastien Freys högra hörn. Hur det gick sedan vet alla i Helsingborg. Helsingborg – 9 Augusti – 2000. 

Joseph Baffo slår en längre boll fram till Erik Sundin som vackert tar emot bollen med klacken, löper in i straffområdet, snurrar ett helvarv och iskallt rullar in bollen i det högra hörnet. Hur det gick sedan vet alla i Helsingborg. Göteborg – 25 September – 2011. 

Wilhelm Loeper springer med bollen längs högerkanten och slår ett hårt inlägg längs marken till Rasmus Jönsson. Jönsson rakar in bollen till 2-2 i 91:a minuten. Hur det gick sedan vet ingen i Helsingborg. Än. Borås – 29 September – 2021

Nej, ingen vet än hur viktigt det där målet på tilläggstid i slutändan blir. Kanske är det målet som blir skillnaden mellan avancemang och ett adderat år i Svensk fotbolls bakgård. Himmel och Helvete. På söndag har man dejt med ödet och en chans att återigen dansa tango med Djävulen. Jag tycker fortsatt inte att det brinner hos HIF när det gäller som mest och det svider lite. Men kanske är det min uppgift att på söndag vara en del av ett Olympia som brinner istället. Vara en låga i det helvete på Olympia som kan bli för en liten gruvpojke från Sundsvall som bara ville lira lite boll en Söndags-eftermiddag. Du och jag kan gemensamt skapa Helsingborgs egna lilla häxkittel med våra stämband. Kanske tänder vi en låga hos en HIF-spelare då. Någon som vill bli nästa Lantz, Gashi, Hansson eller Holgersson. Isåfall är stafettpinnen äntligen redo att lämnas över. Vill du ha den? Då måste du brinna med oss på Söndag.

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!

 

 

   

 

Föregående inlägg Thörn: Spelarbetyg efter krysset i Borås: ”Kan bli livsviktiga i höst”
Nästa inlägg Surprise tvåmålsskytt i cupsemifinal

Kommentera

%d bloggare gillar detta: