En gång kallade de oss favoriter. Sa att vi hade en av de bästa trupperna i Superettan detta året. Sa att Superettan i övrigt var så pass svag att HIF hade stor chans att gå upp. Sen såg vi. Såg hur rädda vi var. Hur rädda vi var för att göra bort oss. Hur rädda vi var för att förlora. HIF är favoriter till gå upp men spelar som att de riskerar att åka ut. En stor del av det ansvaret ligger på Jörgen Lennartsson. För han verkar skrajast av alla. Så pass skraj att han inte vågar ropa på Alhaji Gero i avbytarbåset förräns matchuret stod på 80. Så pass skraj att han ropar ner samme Gero längre ner i banan när Brage själva hade en hyperfarlig fast situation i form av en frispark i Brages egna straffområde i matchminut 91. Ja, Jag förstår också att det finns ett mervärde i att riskminimera så pass nära slutet, men som matchen såg ut var situationen närmast löjeväckande talande för den Lennartssonska mentaliteten i en högre filosofisk mening. Man är favorit. Men har en taktisk sinnesförfattning som liknar en nedflyttningskandidat.

 

Men om det bara är inställningen, HIF:s taktiska konstitution eller mentalitet är jag inte heller beredd att trycka på den stora röda panik-knappen heller. För man saknade sin motivations-megafon från Påarp igår. Han som brukar stå i backlinjen och inte acceptera att personer inte springer på bollar, inte accepterar att spelare skiter i att löpa linan ut och som med sin vokala förmåga självmant kan ge energi och motivation till ett lysrör som förlorat sin belysningsförmåga. Man saknade sitt ånglok från Curacao. Han som kan stångas, briljera och excellera. Hade dessa två beståndsdelar adderats till den Rödblåa-cocktailen igår, finns det stor anledning att tro att resultatet hade blivit annorlunda och att vi, efter att ha njutit av cocktailen under 90 minuter fått berusa oss själva med 3 poäng. Men att Jörgen Lennartsson är såpass beroende av dessa två spelare är ett underbetyg eftersom han befogar över en Superettan trupp som är hela tre gånger så dyr som det Degerfors-lag som uppnådde uppflyttning förra året. Då ska man också kunna hitta vägar fram offensivt och motivationsmässigt, utan dessa två.

 

Jag sitter i Olympias katakomber och väntar. Ibland får man nämligen göra det. Medan jag väntar kommer han nerför trappan, studsar fram och ler mot mig samtidigt som han utbrister kaxigt: “Jag hoppas du skriver bra om mig nu”. Adam Kaieds självförtroende, pubertala infall och ungdomliga immunitet mot omvärldens krav och förväntningar hade behövts igår. Istället frös han fast på HIF:s avbytarbänk. Lejonungen som redan har sin lejonman blev inburad av Jörgen Lennartssons rädsla för att förlora. Istället lät han Wilhelm Loeper springa på, Rasmus Jönsson fortsatte att i New Age-anda leta efter sig själv och du kan redan nu ringa in till Efterlyst och lämna tips rörande Viktor Lundbergs försvinnande på Domnarvsvallen.

 

Nä, HIF:s poängtapp uppe i Borlänge berodde inte enbart på spelarna som återfanns på planen, utan berodde också på att man har spelare som aldrig fick chansen att påverka utfallet. Antingen på grund av skador eller Jörgen Lennartssons rädsla. Synd på så rara ärtor.

En gång kallade de oss Favoriter. Det börjar bli dags att visa det…

 

 

 

Föregående inlägg Thörn: Betyg efter matchen mot Brage.
Nästa inlägg Voelkerling Persson missar resten av säsongen

En tanke på “Thörn: “De kallar oss favoriter”

  1. Du kanske har rätt. Men att hänga ut Lennartsson helt håller jag inte med om. Spelarna har ett eget huvud och vilja och det MÅSTE dom visa. chanse med ett instick eller djupledsboll. Sällan man ser att det spelas på det viset. Landgren gör det oväntade ibland när han kommer med upp. Det måste spelarna själv klara av och den friheten har dom.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: