HIF slog Helsingör med 2-1 under Måndagen. Det här tar jag med mig:

 

  • The Jenga Tower…

Visst, det nya spelsystemet är vägen fram. Samtidigt bygger spelsystemet extremt mycket på rörelse och bolltempo. Tappar man där så faller man tillbaka till det som var HIF:s signum under våren. Etablerade anfall som sällan leder någon vart. Viktor Lundberg är en spelskicklig och teknisk spelare, men när han som idag ser trött och initiativfattig ut, då tappar man mycket. Innermittfältet hade förvisso ibland ett par fina tendenser men över 90 minuter bör man kunna få mer mer i form av offensiv fördelningspolitik.

  • The Comeback kid…

Charlie Weberg är just nu en av HIF:s bästa spelare. Det är andra matchen i rad som han är mer eller mindre felfri. En ledare, han styr och ställer, smart i sitt positionsspel, stark, tekniken… Och sen den där vänsterfoten som gud med sina egna fingrar verkar ha skulpterat. Hans samarbete med Ravy Tsouka bör noteras, studeras och sedan förevigas som kompendium för framtida HIF-generationer att försöka efterleva. Charlie Weberg sitter på utgående kontrakt och ett HIF-avtal bör förberedas snarast. Helst igår.

  • “Yeah?” “No.”

Adam Kaied som högerytter var tyvärr ingen höjdare. Han har en fin teknik och jobbade hårt men det var ganska tydligt att han var ovan i sin roll. Kom sällan loss från sin kant, fick inte mycket att stämma i passningsspelet. Vem som helst kan dock se att Adam Kaied har kvalitéer som ser spännande ut. Bra på små ytor, en formåga att utmana och visar ibland upp en god spelförståelse. Men han ska spela på mitten och inte på en kant.

  • He’ll get there…

Anthony Van Den Hurk ser ut att vänja sig i sin roll bakom Max Svensson allt mer. Stark, rör sig över stora ytor och har ett fantastiskt sinne för mål. Han behöver dock få gensvar på sina offensiva löpningar på ett bättre sätt men Anthony Van Den Hurk kan knappast servera sig själv, utan det är något man måste traggla vidare med.

  • Untie the knots…

Efter att ha sett två matcher med HIF:s nya spelsystem är känslan att man har mycket gott. Två anfallare som ger positiva tendenser, en försvarslinje som känns trygg och stabil. HIF:s innermittfält med Brandur Hendriksson och Rasmus Jönsson har gjort det godkänt men det är också här man har sin utvecklingspotential. De offensiva tendeserna sker ibland men är för få. Benjamin Acquah bryter mönster men känns opolerad defensivt. Adam Kaied känns som ett spännande namn för framtiden men klarar han av att axla en Rasmus Jönsson roll hux flux i 90 minuter? Är Brandur Hendriksson och Rasmus Jönsson på mitten tillräckligt spetsigt för en Superetta eller bara trubbigt?

  • The Debate that never was…

Jag trodde efter uppehållet att en av de stora debatterna skulle handla om vem av Assad Al Hamlawi och Max Svensson som skulle få rollen bredvid Anthony Van Den Hurk. Den debatten dog ganska fort med tanke på vilket stim Max Svensson just nu är i. Däremot stod Assad Al Hamlawi inte för en dålig insats idag. Assad kämpar hårt, vinner nickdueller och är jobbig för en försvarslinje men Max Svensson är helt enkelt bara bara bättre just nu och har en spetskvalité i sin speed som är svår att välja bort.

Föregående inlägg HIF-Helsingör: “Seger i genrepet”
Nästa inlägg Wede lämnar Örgryte

Kommentera

%d bloggare gillar detta: