Vilket underbart år

Så har det blivit dags att summera den allsvenska säsongen 2010 och tråkigare uppgift kan man tänka sig. Åtminstone om HIF är laget som har störst plats i ens fotbollshjärta. Vilket underbart år!

Avslutningen kunde förvisso ha blivit angenämare men en andraplats och stora silvermedaljerna är sannerligen ingen skam. Framför allt inte med tanke på de ganska lågt ställda förväntningarna inför året.

Det känns riktigt trevligt att experterna, än en gång, kunde ha så fel.

Det här året har jag haft tillfälle att se fler matcher live än på ganska länge. När HIF:s Fia Nilsson förra hösten kontaktade mig och frågade om jag kunde ställa upp som ”affischnamn” för klubbens medlemsvärvning blev jag både stolt och smickrad. Jag fick åka ner i samband med att HIF tog emot AIK för att vi skulle ta bilderna. Det blev en fantastiskt trevlig upplevelse. Jag träffade min ungdoms idoler Lasse Ahlberg och Krister Granbom (skyttekung och 1960-talets motsvarighet till Alexander Gerndt, för er ungdomar som inte vet). Jag tog med mig sonen Patrik på matchen och det var en härlig känsla, som numera ger mig associationer till HIF:s härliga kampsång.

I år har jag besökt Olympia tre gånger och dessutom var jag på plats på Grimsta när HIF mötte och besegrade BP. Två av de tre Olympia-besöken kunde ha slutat roligare. Jag är övertygad om att guldmedaljerna försvann som en följd av den pinsamma hemmaförlusten mot Gais. Och den avslutande Kalmar-matchen var sannerligen ingen rolig upplevelse.

Men desto fler högtidsstunder har det blivit framför TVn. Jag hade en inbjudan från Elfsborg att åka ner och se matchen i Borås i höstas, eftersom jag träffade ett gäng trevliga Elfsborgs-ledare förra hösten när jag spelade teater där, men vågade inte. Jag var, precis som många andra HIF-vänner, rädd för att matchen på Borås Arena skulle bli en för svår uppgift för Connys grabbar. I efterhand är jag förstås oerhört besviken att jag inte åkte ner eftersom just den segern var en av årets absoluta höjdpunkter!

Marcus Lantz utsågs inför sista omgången till Årets HIF-are och det är givetvis en välförtjänt utmärkelse eftersom Marcus gjort ett kanonjobb i år. Jag tycker dock att betyget naggas lite i kanten av att han ”förhandlade” i media om kontraktet inför nästa år. En kille som måste hyllas oförbehållsamt är målvakten Pär Hansson som gjort ett fantastiskt år och hållit fler nollor än någon av konkurrenterna, såvitt jag är rätt informerad.

Jag är också grymt imponerad av Erik Sundin som fick stå tillbaka ett par matcher när Alexander Gerndt kom. Att efter det komma in och visa att han förtjänade sin plats i startelvan är stort. Jag är också glad att Alexander motsvarade förväntningarna. Vi var några som var lite oroliga för att han skulle kunna bli en “Johan Oremo-kopia”. (Ni kanske minns Gefles förre skyttekung som gick till Djurgården och i princip varit skadad 90 procent av tiden?)

Sedan måste jag erkänna att jag inte riktigt uppfattade Rachids storhet i samband med hans korta gästspel under våren. När han sedan kom tillbaka blev jag väldigt imponerad. Honom måste HIF behålla.

May har också vuxit till sig under året och hans insats mot Kalmar visade att han blir en stor tillgång nästa år.

Om Conny Karlsson är inte mycket att säga, som inte redan är sagt.  Det enda man kan göra är att lyfta på hatten, om man hade haft någon.

Slutar säsongen med seger i cupfinalen på lördag så är det precis som i en gammal H C Andersen-saga: slutet gott allting gott.

Och ni minns väl hur det gick efter silversäsongen 1998? Ska vi få en upprepning 2011?

2 kommentarer

  1. “Och ni minns väl hur det gick efter silversäsongen 1998? Ska vi få en upprepning 2011?”

    Det får vi väll hoppas att det kan bli!!!

1 trackback/pingback

  1. HIF - - Financial Ratios

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*