Jag minns vägen där jag som påg har gått…
Till platsen där jag en gång blev kär…
Där våra hjärtan klappar i takt…
Där känslorna sköljde över mig som en våg
Vi brukade gena genom Slottsvångsskolans skolgård min Pappa och jag. Där frågorna en gång handlade om varför spelarna har tejp på sig, tills både jag och diskussionerna växte upp och istället kom till att handla om vi egentligen bör köpa den där Viktor Claesson från IFK Värnamo och om Robin Simovics storlek egentligen är en fördel eller en frisparksmagnet? Vi brukade gå längs grusplanen där brorsan och jag brukade se oss själva vara Luton Shelton, Henrik Larsson och Isaac Chansa samtidigt som både dammet och bollen yrde kring våra fötter.
Igår fick pappa och jag gena genom Slottsvångsskolans skolgård igen. Grusplanen finns inte längre kvar. Känslorna gör det dock. De kommer aldrig lämna mig. Matchen igår kommer nog aldrig lämna mig heller. Intrycken blev helt enkelt för starka för att de ska kunna göra det. Men dessa skarpa intryck stod inte HIF:s spel för. Nej, snarare var det skådespelet uppe på läktaren som var behållningen och som gav de skarpaste känslorna för åskådarna. Som skapade saker man tar med sig, minns och aldrig, aldrig glömmer. Kanske är det just det som är det viktigaste i längden.
Men man får inte heller förminska det som faktiskt skedde på planen och göra någon slags “One off”- Analys av matchen och på något sätt mentalt isolerar sig från det vi alla såg under 90 minuter igår. Helsingborgaren är bättre än så och har defintivt högre krav än så. För det vi såg var inte bra. Men det udda i sammanhanget är att jag efteråt inte kan peka på en enda spelare som stod för en dålig prestation. Precis alla kämpade, slet, och ville någonting. Rasmus Jönsson sprang som om hans ben hade doppats i Ungdomens källa vid St Augustine. Eller så var det bara Adam Kaieds Ungdomliga entusiasm och intensitet som smittade av sig. Anthony Van Den Hurk verkade vilja ha huvudrollen, birollen, vara producent samt skriva manus då han kanske var den spelaren på planen som ville mest och som tog mest initiativ. Hans skådespel behöver dock jobbas på då han inte fick någon frispark och inte heller någon Oscar. Det var helt enkelt tydligt att publiken hade en effekt på aktörerna.
Det är också tydligt att Jörgen Lennartssons rädsla och ångest för att bjuda på offensiv frihet och högt bolltempo sitter som ett ankare runt anklarna på det HIF-Kollektiv som ska bärga ett avancemang. Då blir det för tungt. Just nu river ankaret en stor reva över gräset på Olympia, djup nog att dra ner hela HIF som organisation hela vägen ner till Hades och hans Underjord. Väl där nere är risken stor att man fastnar i den fotbollsanonymitet som Superettan bidrar med. För HIF är spelare för spelare såväl som åskådare för åskådare bättre än den kvalitetsstämpel som Superettan har. För att undvika att man fastnar i denna division krävs helt enkelt ett bättre och mer liberalt anfallsspel. Det är ingen omöjlighet att få till ett sådant. Men det måste helt enkelt ske.
Fast igår hade det å andra sidan inte spelat någon roll om HIF för 90 minuter hade fyllts av den kollektiva offensiva själ som en gång fanns i Pep Guardiolas Barcelona. Det hade inte spelat någon roll om Anthony Van Den Hurk hade bjudit på en klackspark som liknat den som Zlatan en gång gjorde i Porto 2004. Det hade inte heller spelat någon roll om Adam Kaied hade glömt bort att han heter just Adam Kaied och mötte Akropolis för att istället tro att han hette Maradona och att det var Peter Beardsley och Terry Butcher han ställts emot. För allt det där kan du se på TV. Utan det finaste igår var allt det där du aldrig kan se och uppleva på TV. Sorlet av debatter och diskussioner innan matchstart. Gubben som med Helsingborgsdialekt ställer sig upp från sin stol och gapar “Föer Fan Har du svalt visslan ellor?!“. Eller den lille sonen vars händer är så små att de klamrar sig fast kring pappans finger medans de stapplar upp för trappan och han för första gången få se, höra och lukta på Olympia och som nu för alltid kommer minnas alla intryck. Och jag minns fortfarande…
Jag minns läktarna där luften aldrig tar slut…
Jag minns gräset som aldrig slutar växa…
Jag minns kärleken som aldrig glöms bort
Och Jag minns vägen där jag som vuxen fortsätter gå…
Lämna ett svar