AlltomHIF möter Ulrik Jansson

Vi som hängde på Olympia i mitten av 90-talet och framåt minns Ulrik Jansson som den ettriga, viljestarka kämpen på det centrala mittfältet. Mannen som pushade på och aldrig gav upp och som ofta argumenterade mot domaren.

Och det var med en viss förvåning som vi konstaterade, då vi satt oss ner i logen för intervjun, att dagens Ulrik är precis tvärtom. Han utstrålar ett lugn som nästan är på AOH's Jimmy Fors och Fredrik Ymer möter Ulrik Jansson (i mitten) på Olympia.gränsen till blyghet och tillbakadragenhet.

Ulrik kom till HIF 1994 från Öster, (det var populärt just vid den tiden att plocka in Öster-spelare; Ulrik Jansson, Peter Wibrån, Hasse Eklund bl.a.). Innan han kom till HIF hade han bland annat varit uttagen i VM-truppen 1990.

Det blev inget spel i VM men ändå totalt 6 A-landskamper. Han blev dessutom vald till ”Årets HIF:are” år 2000. 

 

Ulrik, först och främst berätta vem personen Ulrik Jansson är?
Jag är 44 år gammal, sambo med Charlotte och har två barn Julia och Leo, 9 och 12 år gamla. Vi bor i en villa på Ringstorp som vi har gjort om från scratch. Utanför planen kan jag nog vara rätt så blyg och rolig, lite ironisk för min ålder. Som liten bodde jag i Braås och flyttade sen till Växjö. Och har bott i Helsingborg sedan 1994.

Min lillebror är min chef här i Helsingborgs IF, och det är någonting som vi många gånger haft kul åt. Jag minns framför allt för några år sen då Stuart Baxter var här; Vi skulle löneförhandla och Jeppe satt i sitt bås, vi var överens men vi skulle skumma med de andra – så jag rusade ut och sa ”din jävla idiot” och slängde igen dörren. Baxter tappade hakan och bara satt och glodde, det var kul!

Det är ett par år sen du själv var aktiv som fotbollsspelare här i HIF och alla känner kanske inte till dig som spelare. Kan du inte berätta lite om din aktiva karriär?
Jag började spela i Braås Goif. Och spelade i division fem-sex när jag var 13-14 år gammal. Jag gick till Värnamo som femton-åring och efter det till Öster, det var 1986. Lämnade Öster för HIF 1994 och gjorde tio säsonger här. Slutligen avrundade jag spelarkarriären med två säsonger i Ängelholm.

Jag hade faktiskt lite anbud som sjutton-åring från Anderlecht, och Bayer Leverkusen som tjugo-åring. Men jag ville inte röra på mig, jag gillade tryggheten hemma.

Vad har du gjort sen du slutade att spela?
Arbetat som elevassistent på en skola i Laröd åt barn med speciella behov. Från och med i år är jag heltidsanställd på HIF. Men man arbetar inte bara med laget man tränar utan på Filbornaskolan också – där spelarna går.

Har du någonting som du tagit med dig från din aktiva karriär till din tränarroll?
Jag försöker att tänka mycket hur man var som spelare själv och försöker sätta mig in i situationerna som uppkommer för dem. Jag tror att man har lättare att förstå hur de känner och mår, när de är slitna. Personligen så gillas spelare som (är lite som Ulrik) lugna vid sidan om planen men när man går in på planen visar en helt annan karaktär. Det jag förändrat som tränare är att jag har slutat att gnälla på domarna.

Vad är dina ambitioner i tränarrollen, är det att fortsätta arbeta med ungdomar eller på sikt bli en etablerad A-lags tränare?
Nej, för mig är det klart att jag vill fortsätta med ungdomsfotboll.

Hur mycket tid lägger man som tränare ner på att utveckla varje enskild spelares spetskompetenser?
Vi lägger ner ganska mycket tid på det men det sker mest på våra morgonträningar där vi arbetar på specialanpassade träningar och positionsträningar. På eftermiddagarna så arbetar vi mest med laget.

Och i gengäld hur mycket arbetar man på deras svagheter?
Det gör man hela tiden. Har man till exempel en spelare med en dålig högerfot så får han i en övning bara lov att spela med den foten. 

Gör ni enskilda träningsscheman för respektive spelare anpassat för dennes individuella utveckling?
Vi i teamet, bestående av fem personer, går igenom varje enskild spelare vad denne behöver förbättras på. Sedan gör man upp en planering för de olika spelarna.

Är det tänkt att lagen på ungdomssidan skall spela precis A-laget spelar?
Ja, i alla fall U17 och U19, framförallt U19. Med U17 så började vi precis som A-laget men eftersom vi hade många duktiga innermittfältare så fick vi redigera lite till en 4-1-4-1 formation.

Vid vilken ålder börjar utgallringen av spelare i Helsingborgs IF?
Det är väl vid tolv års ålder ungefär som det börjar.

Förklara lite närmare hur hela processen kring utgallringen fungerar?
Den biten är inte jag så insatt i tyvärr, det är Jonas (sportchef Ungdom) som håller i det. Men vi för ju samtal med våra spelare som inte kommer upp till U19. Vi hjälper dem vidare till andra klubbar och hoppas att de fortsätter med fotbollen där – kanske visar de karaktär där och hittar tillbaka till HIF ändå. Det gjorde Holgersson och det har gått bra för honom.

Man vet ju att spelare ibland blommar ut först i de senare tonåren. Vad är din åsikt, hur tidigt kan man se på en spelare att det är en spelare för framtiden?
För mig så skulle jag säg i femton – sexton års ålder, då kan jag se på dem om de har potential att bli allsvenska spelare. 

När du själv kom till föreningen -94 minns du hur ungdomsverksamheten fungerade då?
Ska jag vara riktigt ärlig så hade jag ingen koll på det då, det var först när man blev äldre som man fick koll på det. Där kom väl upp någon ungdomsspelare ibland och tränade och så – men då sparkade man bara ner honom! (Ulrik skrattar) 

Hur har föreningen utvecklats på ungdomssidan under åren?
Idag är suveränt, man ser att alla engagerar sig och följer ungdomarna från A-lags tränare, sportchef och spelarna i A-truppen. 

Det är tydligt att föreningen vill mycket med ungdomarna eftersom man satsar så mycket på det. Man har ju till och med tillsatt en sportchef för ungdomssidan och det visar på en viss ambition. Varje lag har bra tränare och man har möjlighet att utveckla spelarna här. 

Slutligen, till alla ungdomsspelare som drömmer om att bli proffs, vad är dina tips till dem?
Personligen tycker jag att man ska komma upp och känna på hur det är i allsvenskan först. Det är inte så lätt att flytta som ungdomsspelare till utlandet och tro att man slår igenom där. Det är bättre att gå den långa vägen genom allsvenskan och växa som människa och spelare och sedan ta chansen!

 

**************************************************************************************************************

Text och intervju: Fredrik Ymer och Jimmy Fors
Foto: Bjarki Tordarson

 

2 kommentarer

  1. Trevlig artikel och extra kul med en himmelsblå tröja på första fotot…
    Men varför kan ni inte se lite gladare ut?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*