What´s the story – morning glory…

Nedräkningen är i full gång och på lördag smäller det. Premier League drar igång och förväntningarna är som alltid högt ställda. Lika säkert som att det kommer att ätas pommes frites och förtäras öl i ofantliga mängder, kommer även höjdpunkterna/besvikelserna under drygt nio månader att vara flera till antalet.

Som vanligt är experterna någorlunda överens om att det kommer att bli en uppgörelse mellan 2-3 lag (Man Utd, Chelsea, Liverpool). Många höjer dessutom ett varnande finger för Manchester City. Bakom den absoluta toppen kommer som alltid Arsenal, Everton, Aston Villa etc.

Manchester City är ett klassiskt lag som under åren har pendlat oerhört i kvalité. Laget har faktiskt vunnit Europacupen (1970), men den senaste pokalen som erövrades kom 1976 i Ligacupen. Något som Unitedfansen genom åren har haft oerhört kul åt.

Laget stod för en imponerande insats på Wembley 1999 då man på ett par minuter vände ett underläge mot Gillingham. Det ryktas att en viss Noel Gallagher satt i bilen på väg hem när han fick höra kvitteringen på radion och då genast vände tillbaka. Om han hann tillbaka i tid för att se avgörandet vet jag ej, men året i the championship blev bara ettårigt och inför säsongen 2001 var City åter bland de stora pojkarna. Nu blev det bara en snabbvisit då man åkte ur direkt, men sedermera tog Kevin Keagan över rodret och året efter var man tillbaka i finrummet.

2003 flyttade man från klassiska Maine Road och det inte alltför glamorösa Maine Road, till Eastlands och det nybyggda City of Manchester stadium. Keagan ersattes av Stuart ”psycho” Pearce och sedermera tog Sven-Göran Eriksson över tränarsysslan.

Thailändaren Thaksin Shinawatra tog över klubben och lovade stort och brett en satsning. Klubben handlade också en del även om de stora förvärven lös med sin frånvaro, men trots en bra inledning av säsongen dalade man i slutet av serien. När det sedan avslöjades att Svennis tjänster ej längre var önskvärda, samtidigt som Shinawatra eftersöktes för misstanke om ekonomiska oegentligheter, kom det inte som någon större överraskning att klubben skulle få nya ägare. Svennis ersattes av Mark Hughes i Juni 2008 och drygt fyra månader senare presenterades Abu Dhabi Group United som nya ägare. En ägare som på allvar bevisat att man vill ge sig in i kampen om guldet.

Likheterna är inte helt obefintliga då man jämför en annan brittisk klubb som verkligen pendlat i graderna när det gäller framgångar. Jag tänker givetvis på Londonlaget Chelsea som också har en rik ägare i Roman Abramovich.

Chelseas kamp mot toppen har dock pågått betydligt längre. Från att en gång i tiden haft en stark supporterskara med arbetarbakgrund tappade man lite grann sin själ under det glada 60-talet, då poplaget Chelsea plötsligt var på allas läppar. Därefter följde ett par tunga år såväl på plan som ekonomiskt och räddningen kom 1982 när Ken Bates köpte klubben för £1.

Den stora förändringen kom först 1996 när Ruud Gullit efterträdde Glenn Hoddle som manager. Hans obrittiska syn på fotbollen, samt förmågan att attrahera duktiga utländska spelare till klubben blev ett lyckat recept. När Gullit sedan ersattes så var det av en spelare som han själv hade hämtat till klubben, Gianluca Vialli. Italienaren var högst delaktig i klubbens första europeiska titel på 27 år när de vann Cupvinnarcupen 1998.

Klubben anklagades ofta i den brittiska pressen för att inte ha några brittiska spelare i startelvan och uttrrycket ”The foreign legion” myntades. Idag används dock uttrycket allt som oftast om ett annat Londonlag.

Under 2003 tog Roman Abramovitch över rodret i Chelsea och det framgick ganska tidigt att hans ambitioner var/är höga. Man blev en verklig maktfaktor i världsfotbollen och plötsligt kunde man nu konkurrera om världsspelare.

Lönerna i klubben och ligan generellt sett ökade lavinartat, men även om framgångarna inte lät vänta på sig har det alltid funnits kritiska röster inom de egna leden. Man har idag högst biljettpriser i England, vilket har fått till följd att många ansikten på Stamford Bridge under åren har bytts ut. Inte helt oväntat är detta något som de andra lagen inte är sena att påpeka. Spurs bla sjunger ofta: Carefree wherever you may be,
We are the nouveau Chelsea FC,
So please sit down,
So my wife can see,
I’ve been coming here since 2003′”

Trots höga biljettpriser och utsålda matcher så gick man för något år sedan back en halv miljard kronor. Frågan är hur länge Mr Abramovitch känner sig road, för förr eller senare spricker bubblan.

Manchester City ägs idag av United, förvisso inte de avskydda grannarna i staden, utan av Abu Dhabi Group United. Namnet måste ändå svida till viss del hos de mest inbitna ljuslå. Förväntningarna är höga och förändringarna i truppen är inför året stora och det lär troligtvis bara bli ännu fler. Frågan är om man likt Chelsea och storebror i stan nu kommer att få en helt ny supporterskara, populäritet kostar och många är beredda att betala nästintill vad som helst för att synas.

Det verkliga hotet mot utvecklingen borde annars vara en del olika faktorer såsom service, stämning och tillgänglighet. Medan förbuden på arenorna i samband med matcherna bara blir fler, lanserar TV-bolagen inom kort ”säsongskort” för din egen klubb. Där erbjuds livematcher från egna soffan i sällskap med goda vänner till en bråkdel av kostnaden. Att man dessutom tillåts äta, dricka, röka och skrika obehindrat, samtidigt som du slipper oroa dig för avståndet från parkeringen till arenan, bråk och eventuell risk att bli utan biljett borde tilltala rätt många. I alla fall många av de som är vana från hur det gick till förr.

Personligen hoppas jag fortfarande på att City gör en Real Madrid och inom kort köper sönder ligan så att bubblan spricker och vi tillåts börja om på nytt. Utvecklingen går just nu fort men på fel håll, i alla fall enligt mig. Real förresten, ett unikum och helt annat kapitel som vi tar en annan gång.

Läste förresten en kul artikel om Bob Houghton som nu för tiden huserar i Indien där han är manager för landslaget. Han beskrev landet som en hittills outforskad marknad och även om kvalitén säkerligen ännu ej är tillräcklig borde det ändå finnas goda investeringsskäl. Undrar vilken PL-klubb som blir först med att köpa en Indisk spelare. Att han sedan får sitta på bänken mestadels gör kanske inte så mycket om man lyckas kränga ett par hundra miljoner tröjor.

Kan utvecklingen nå ända hit ?
Självklart kan den det då det inte krävs speciellt mycket kapital i jämförelse för att skapa ett stabilt lag i Skandinavien, än så länge i varje fall. Dock föga troligt då vi inte har den genuina tradition som ändå finns i England samt i en del övriga Europeiska länder.

IKEA-grundaren Kamprad är dock för snål, men å andra sidan så köpte H&M-ägaren nyligen en by i England och fortsätter vi i samma takt med att köpa kläder, så vet man aldrig hur det kan sluta.

Blow that whistle ref…..

One thought on “What´s the story – morning glory…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *