Vi kan, vi vill…vi kan, vi…äääh

Förluster är aldrig roliga, men vissa är mindre tunga än andra. Att bli slagen av ett bättre lag är knappast roligt, men inte något att gräva ner sig över alltför länge. Bara att bryta ihop och gå vidare som det lär ha uttryckts, när sportradion intervjuade någon tränare i Norrbotten efter en 1-8 förlust. Så illa som 1-8 blev det nu inte. 1-3 är i sig inget katastrofresultat. Det är däremot sättet vi förlorade på.

Någon individuell spelarkritik tänker jag inte komma med. Även om jag personligen satt och saknade Skulasson igår, skulle det inte hjälpt. Det var inte enstaka spelare som förlorade matchen igår, det var hela laget som svek. De svek sig själva. De svek laget. De svek föreningen de representerar. Och de svek supportrarna. Sådant gör ont.

Följande skrev jag före matchen mot Hammarby:
Till viss del beror alla svaga insatser mot bottenlag och nykomlingar på att HIF:s spel fungerar bäst mot lag som vill spela fotboll och inte bara backar hem och kontrar. Men en lika viktig förklaring är att HIF är ett lag som spelar på inspiration och inte motivation. Om inspirationen tryter finns det ingen motivation att falla tillbaka som drivkraft. Det är därför vi får se HIF bestiga de riktigt höga topparna (toppmatcherna i Allsvenskan och UEFA) och sedan ändå tvingas se dem falla ner i någon bråddjup dal någon match senare. Nykomlingar, plastgräs, Svenska cupen och, som vanligt, bottenlag är rena kryptoniten för HIF:s inspiration. Men ge HIF ett kokande Ali Sami Yen så blir Danne och de andra plötsligt stålmän.

Var fanns motivationen igår? Var fanns stoltheten? Viljan? Vi såg inspiration i slutet av första och de första 15 i andra. Det kunde och borde räckt till ett par mål till. Men i övrigt? Som Erik Edman uttryckte det: Har man ingen bra dag kan man i alla fall springa skiten ur sig.

Jag kan förstå de som känner sig svikna. De som satt av tid och pengar. De som sjungit sig hesa före och under match. De som rest en bit för att komma till Olympia. Själv gick jag upp kl 04.00 och tog tåget från Stockholm ner till Helsingborg bara för att kunna se HIF spela. Varför skall jag anstränga mig om inte spelarna gör detsamma? Varför?

Till nästa match vill jag se ett HIF som löper utan boll, som ligger tätt på motståndarna och som håller ihop lagdelarna. Ett HIF som kämpar. Det betyder kanske inte att vi vinner. Det betyder kanske inte att det blir vacker fotboll. Men det betyder definitivt att vi kan känna stolthet och respekt igen.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*