Våren är här

Våren är här! Knoppar slår ut i blad, fåglar sjunger igen och blommor har så smått börjat titta fram än här än där. Grönska. Sol. Värme. Nu mår vi alla bra! Men jag misstänk… Eller, jag vet att det inte är så. Inför kvällens stundande derby går det människor mitt i bland oss och mår dåligt. Ingen fågelsång eller blomsterprakt når in i deras hjärtan. Nej, därinne gnager en till ångest gränsande oro. Tankar som hur Marcus Lantz smalben bäst kombineras med valfri mjukdel från Figueiredo. Tankar om hur det låter när Ekstrand skallar ihop med Daniel Andersson som blir liggande. Inte så vårlikt och ganska surrealistiskt. Kort sagt: Det är derby.

Själv är jag visserligen spänd, men jag känner faktiskt mer tillförsikt än ångest (och det var länge sedan jag kände tillförsikt inför ett derby; såren efter Erich Honnecker Stadium 2003 kommer kanske aldrig att läka helt). Jag är fortfarande inte helt säker på att Conny Karlsson är rätt man att bota HIF-sjukan, men jag börjar så smått tro. HIF-sjukan kan beskrivas på många sätt, men huvudsymptomet är att HIF ofta spelar bra mot de bästa och dåligt mot de sämsta resten. Det offensiva spelet är lätt att störa medan defensiven är ihålig. Att backa hem och kontra ger sjukt bra utdelning mot oss. Och skulle vi ta en flermålsledning kan man ändå inte slappna av förrän matchen är avblåst; Till HIF sjukan hör nämligen också nämligen noll förmåga att stänga matcher. Så här har HIF uppträtt, med undantag för korta perioder, i stort sett sedan Nannes slutade. Varken Sören, Peter, Hasse, Stuart eller senast Bosse ställde rätt diagnos. Varje gång vi bytte tränare hoppades jag att få se ett mindre naivt HIF, mer LAG och mindre INDIVID. Jag hade nog börjat ge upp hoppet och ställa in mig på att HIF-supporterns eviga öde var att se enstaka höga toppar men mest djupa dalar. Men det var då Conny Karlsson kom in i vår tillvaro.

När Conny kom till HIF var han knappast supportrarnas favorit (med vissa undantag) och tycktes mest vara en budgetlösning-. Så kan det nog ha varit, för Åge var aktuell, men lär ha velat ha snuskigt mycket betalt. Men efter de första sex matcherna är det knappast någon som saknar Åge. Efter så många år har vi nästan glömt bort hur det ser ut när ett rödblått lag arbetar stenhårt i defensiven på Olympia. Att det handlar om ett lag instället för elva (iofs skickliga) individer. Vi har inte sett lika mycket kortpassningsspel, men i ärlighetens namn fick vi bara till det när motståndarna bjöd upp och det var ganska sällan. Var motståndarna smarta och backade hem, började vi att mata långbollar som mittbackarna i lugn och ro kunde nicka bort utan att direkt förta sig. Dagens HIF spelar inte lika underhållande, men är mycket svårare att möta. Vi gör inte lika många mål framåt, men släpper inte in mycket bakåt heller. Ett ynka insläppt mål på 6 matcher – låter det verkligen som HIF? Det är knappt jag vågar tro det, men HIF anno 2010 verkar har påbörjat rehabiliteringen av HIF-sjukan. En del återfall får vi kanske räkna med, men ju längre tid Conny får på sig, desto stabilare bör det bli.

För första gången på mycket länge är jag inte fylld av ångest – utan tillförsikt – inför ett derby. Våren är här. Äntligen är det derby!

2 thoughts on “Våren är här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *