Tio Goda Ting! – Avslut

Nu är det ungefär tre veckor kvar till premiären och vintern håller så långsamt på att förbytas i något som kan liknas vid vår. Jag var i London i helgen och där var det 11 grader varmt, sol allt som oftast och blommor, blommor, överallt blommor. Hemkomsten till Sverige innebar ett bryskt uppvaknande i form av mindre snöstorm. Något närmare en tidmaskin än att på ett par timmar gå från ljummen vår till blixthalka har jag ännu inte upplevt.

Medan vår buss långsamt tog sig från Skavsta till Stockholm, passerade vi ett antal bussar och långtradare som åkt i diket. Det vintriga landskapet påminde mer om Wasalopp än fotboll och det slog mig hur skönt HIF måste ha det i Sydafrika.

Helst av allt vill jag att HIF tränar försvarsspel och fasta situationer därnere. Det vet ni som läst de tidigare inläggen i Tio goda ting. Men om nu Bosse vill envisas med att enbart fokusera på anfallsspelet har jag faktiskt en liten önskan där också. Del fem i Tio goda ting ägnar jag åt avslut.

Eller snarare: Avsaknaden av skott. HIF spelar ett fint kombinationsspel och kommer ofta fram snyggt till motståndarnas straffområde. Väl där ska man bara vägga, chippa eller klacka sig igenom den alltsomoftast väl samlade försvarsmuren. När det lyckas är det fantastiskt snyggt. Men oftast blir det tvärstopp. En tjongboll senare ligger motståndarna bra till för en snabb kontring.

På något sätt är detta det bästa och sämsta med HIF: Allt skall vara så förbannat snyggt.

Det är som om varenda spelare vill överträffa Mattias Lindströms klack på mållinjen i 6-1 matchen mot Trelleborg (var det 2004?). Det är få spelare i HIF som vill dra på skott utifrån. Förra året var det nästan bara Christoffer Andersson, och i viss mån Chansa, som kunde tänka sig att försöka skjuta utanför straffområdet. Mariga var skottvillig på sin tid, så klart. När övriga HIF-are skjuter är det nästan alltid efter att alla passningsmöjligheter täckts upp så man är tvungen att skjuta. Men när då skottet kommer har allt som oftast minst en täckande motståndare redan klistrat fast sig på bollen.

Missförstå mig inte. HIF:s sätt att spela är vackert och underhållande. Det som gör mig frustrerad är att man nästan systematiskt avsagt sig ett av de vassaste anfallsvapnen vi har. Ett skott måste inte gå in direkt för att vara lyckat. En touch. En retur. Det räcker. Med ett lite mer varierat anfallsspel blir det svårare för motståndarna att försvara sig: En backlinje som måste försvara mot skott utifrån också kan inte täcka upp djupledslöpningar, läsa väggspel och blockera klackmöjligheter lika bra.

I år vill jag se HIF skjuta mer utifrån. Det kan ge oss några sunkiga strumprullare, några turliga touchar som ställer målvakten, och, för all del, en och annan snygg strut i krysset. Men framförallt: Ett mer varierat och svårläst anfallsspel som kommer att ge oss fler snygga mål. Också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *