| Allt Om HIF |

“Skruva den som Ulrik” – del 14

För 10 år sedan bestämde sig Robert Schuller, hängiven och engagerad HIF:are, tillika tidigare AOH-medarbetare, för att följa HIF under en hel säsong, borta som hemmamatcher. Detta resulterade i en otroligt intressant och fängslande berättelse.

To be or not be casual (2003-07-17).
Så har det då till slut blivit för mycket – skiten slog i takfläkten och bägaren rann över. Det tycks i många fall och speciellt i Helsingborg finnas en vision om hur man skall se ut, reagera och agera när man går på fotboll. Mycket tycks uppbyggt via myten om sk casualstil och jag vet inte riktigt varför denna känsla är så uppenbar just här i Helsingborg.

Robert_Schuller
Robert Schuller – Författare till “Skruva den som Ulrik”

T ex har jag under 25 år följt engelsk fotboll intensivt och trots att jag tom bott däröver under en period hade jag framtill för något år sedan aldrig träffat på en Millwall supporter, dvs fram till jag blev involverad i supporterkretsar i Helsingborg. Millwall är (like it or not) ett lag som är mer känt för sina åskådares bråk och huliganism än själva lagets meriter på plan.

Under tidigt 80-tal i England grundades vad som kom att kallas Soccercasuals. I samband med 70-talets slut så blev övergången från punkmodet nästintill en tillbakagång till 60-talets modsmode och det hade återigen blivit accepterat att tillhöra medelklassen och att vara välklädd. Ett mode som snabbt spred sig runt hela Storbritannien men hela Casualscenen och firmorna som är en del av den bör egentligen betraktas som en subkultur.

Därför nöjer jag mig med att konstatera att båda är alldeles för stora områden att belysa i denna bok, dessutom finns det klart mer kompetenta författare att läsa om man nu är intresserad av dessa ämnen. Mentaliteten hos firmorna finns tyvärr även hos gemene man och speciellt när det gäller fotboll.

Det är vi mot dem – alla som inte är med oss är emot oss – men varför egentligen? Varför stå och skrika ”hata Göteborg” när man i verkliga fallet besöker staden två dagar i veckan med sitt jobb och då stormtrivs med alla ”goa gubbar”.

Varför startas alla ”hata” ramsor av personer som sen står och håller käften under resten av matchen? Varför har så få mod att stå upp för sig själva och säga till när det är nog? Vad är t ex så hemskt med en person som har för många souvenirer på sig?

Är det negativt att denna person stött klubben ekonomiskt med sina inköp samt är stolt över att bära klubbens färger? På vilka grunder skulle denna supporter ha mindre koll än exempelvis en minderårig kille iklädd Stone Island?
Tjurskit – jag köper det inte!

Helsingborg – utan konkurrens Sveriges (Världens?) tystaste sittplatspublik har naturligtvis inte många beundrare bland supportrarna på Södra ståplats. De mest bittra och negativa på sittplats sitter hellre och förbannar sig över patrasket på ståplats än att stödja det egna laget. Motsvarande personer på ståplats stödjer förvisso laget verbalt men dömer samtidigt hela sittplatspubliken som oengagerade och hopplösa individer.

Det är egentligen detta jag ställer mig mest frågande till – bristen på acceptans från andra grupper än den man själv tillhör.

Allt för få stirrar framåt i sin egen tunnel med förhoppning om att finna ljuset och vägen ut. Visst till slut så tar tunneln slut men då kan det också vara för sent och på vägen kan man ha missat många utgångar. I klartext menar jag som så att om man inte uppmärksammar andra idéer än just sina egna upptäcker man sällan något nytt. När jag står på Olympia och skriker mig hes så gör jag det för lagets skull.

Självklart är det min förhoppning att en vacker dag få uppleva att mina alter egos som idag befinner sig på diverse sektioner på Olympia, skall se och höra mig och i samförstånd visa samma engagemang.

Ibland känns vägen dit väldigt lång.

***

Det finns många diskussioner kring läktarkultur och det finns väl egentligen inget rätt eller fel.

Många klubbar har anammat den tyska/spanska/italienska läktarkulturen med inslag av trummor, megafoner och klackledare som manar på den övriga massan. Jag som är uppväxt med tipsextra och väl förtrogen med brittisk fotboll är dock glad att jag tillhör supporterskaran som stödjer Helsingborgs IF. ”Vi kommer aldrig att bli störst men vi skall bli bäst” är ett motto som jag definitivt känner mig tillfreds med även om jag uppenbarligen har åsikter på hur man skall nå dit.

Det finns idag en bra grund för ett bra stöd, organisationen som helhet inom supporterklubben är sund och styrelsen betecknas som kompetent. Detta är något som bekräftas inte minst av den ständigt ökande samarbetsvilligheten från moderföreningen. Om man delar upp den nuvarande supporterklubben i tre olika delar (medlemmar, resor, läktare) så finner man ganska snabbt att framgång nåtts långt mer i vissa fall än i andra.

Medlemmar:
Medlemsantalet har ökat för varje år sedan starten 1998 och i år är prognosen att vi ökar antalet medlemmar med ca 20-25%. Detta är en fullgod siffra, dock är det mindre positivt att det än idag är lika få personer som sköter driften av föreningens lokal, ekonomi, marknadsföring, resor etc.

Detta är ett problem som vi delar med många ideella föreningar men problemet lär bli än mer uppenbart i takt med att medlemsantalet ökar.

Resor:
Efter att föregående år blivit varse om att resverksamheten blivit för stor, har vi i år inlett ett samarbete med moderföreningen och detta tycks ha blivit en lyckad lösning. Även om antalet resenärer i jämförelse med de största klubbarna fortfarande är lågt så ökar vi trots alla skriverier om moderföreningens dåliga ekonomi, samt lagets ibland ojämna resultat, även här.

Läktare:
Detta är fn enligt min mening föreningens akilleshäl. Allt vi gör och inte gör på läktaren syns, bedöms och skrivs om i diverse medier och supporterkretsar. Det mesta som skrivs om supporterklubben idag är positivt, undantaget då det gäller tidningar i 040-området där vi inte ens behöver medverka för att hängas ut. Effekten av detta blev en bojkott mot en av dessa tidningar.

Annars är det väl just här som verksamhetens utveckling skiljer sig mot resten av motsvarande föreningar i Sverige, istället försöker man skapa något unikt men Helsingborgarna har återigen visat sig svårflörtade. Det förefaller som vissa är av uppfattningen att psykning av motståndarna är lika viktigt som stödet till det egna laget. Detta är en uppfattning som jag inte helt sympatiserar med, även om en viss del hör till får det aldrig ta överhanden. Skulle man skaffa sig ett rykte om att störa mer än att stötta ligger häri dessutom en stor fara att man isolerar sig från övriga delar av publiken.

Personligen välkomnar jag vissa samarrangemang med andra sektioner även om det anses banalt, faktum kvarstår att sådant skapar en positivare bild av oss, samt ger en samhörighetskänsla med samtliga HIF:are. Vidare ser jag gärna att fler individer tar egna initiativ på läktaren och på så sätt decentraliserar den del som idag många omedvetet styrs utav.

På så sätt hade klacken utvecklats åt flera håll samtidigt och kanske importerat vissa inslag som idag troligen hade ratats. Jag pratar inte om trummor eller andra instrument utan snarare om människors individuella förmåga att utveckla en grupp som helhet. Med fler positiva inslag på läktaren är jag övertygad om att antalet i klacken inom en snar framtid mångdubblats.

 

I nästa avsnitt: […Andra halvlek och nästintill kristen fanatism på Olympia när frälsaren Alvaro Santos äntrade plan till förmån för Martin Fribrock…]

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: