Reflektion från pressläktaren

HTFF- HIF som det stod på resultattavlan på Söderstadion i första halvlek, eller HTFF- HeIF som det stod i andra i Svenska Cupen blev en enkel match för ett koncentrerat HIF-lag. Inte ens HeIF-provokationen eller det 20-tal Bajare som försökte provocera vår 30-man/kvinnstarka klack kunde störa i det försommarvackra vädret.

Det var imponerande att se hur enkelt HIF idag avväpnade HTFF. Inte förrän matchen var klar tilläts HTFF sticka upp och innan deras 1-3 som var en extrem bjudning från Joel Ekstrand hade Oscar i målet fått röra bollen vid tre tillfällen. Alltså insparkar inräknat. Målet HIF släpper in är ett typiskt Joelproblem. Han spelar ibland lite för nonchalant och det straffar sig, som idag.

Rasmus gör en bra match och är dessutom inblandad i alla tre HIF-målen. Vid ettan jobbar han fram bollen till Makondele som får årets felträff, men som Rasmus sa efter matchen: Det behöver inte vara så hårt. Så sant så sant.

2-0-målet är en ren och skär delikatess. Marcus Holgersson, planens gigant, spelar fram Mattias Lindström genom en genomskärare, Matte slår in bollen i straffområdet där Rasmus retfullt enkelt rullar in bollen i bortre hörnet. Här märktes att passningstempot skiljer sig från allsvenskan och division I.

3-0-målet var om möjligt ännu mer elegant. Matte Lindström slår en hörna längs marken, Makondele klackar fram  bollen till Rasmus som klackar bollen vidare in i  mål.

Med kvarten kvar ökade Tidaholm takten. Eller så slog HIF av på densamma. Joel Ekstrand blir lite stressad på vänsterkanten och vänder hem och slår en alldeles för lös hemåtpass som istället hamnar hos en helt fri Christer Gustafsson som gör 3-1 i mer eller mindre tom kasse. Synd om Oscar som faktiskt borde ha fått lämna Söderstadion med sin andra raka nolla på denna arena. (Förra gången var den beryktade 2-0-segern 2007, den där Simon Helg gjorde debut och matchen fick avbrytas av inkastade tändare och smällare..)

Nåväl, det var nöjda HIF:are som gick av planen. Och vi på läktarna var också nöjda. HIF gjorde ett mycket stabilt intryck och  inhopparna(Bergholtz, Eiswohld och Liverstam) visade på vilken bredd vi faktiskt har. Lägg därtill May som byttes ut och haltade ut från omklädningsrummet. Lantz konstaterade att man inte tränar längre i hans ålder, vilket väl egentligen passade bättre in på förra året?

Noterbart är att jag har sett ett antal matcher live i fjol och i år. Under flera av dessa, Väsby, AIK, Elfsborg och nu HTFF har Rasmus Jönsson gjort två eller fler mål…

Det kanske är mitt fel att han inte leder skytteligan i år? Rasmus var själv inne på den tanken och Frederik tyckte att jag skulle åka på fler matcher… Kanske får ta och göra detta…

I morgon blir det Conny – dagen efter.

Nej, förresten, jag kan ju inte undanhålla er det kanske vackraste anfallet av dem alla. Liverstam (hoppade in som högerback när Stoffe gick ut och Conny “rockerade” mer än någonsin. Liverstam högerback, Holgersson högermitt och Matte Lindström över på vänsterkanten där han av någon oförklarlig anledning blev utbuad) bröt tio meter in på HTFF:s planhalva   och slog en perfekt passning till Johan Eiswohld som i sin tur slog ett helt perfekt inlägg till en framstormande Renè Makondele som från två meters håll lyckades få bollen 12 meter över målet.

Lindström sammanfattar: De tar slut efter vårt 1-0-mål och vi tar en stabil seger.

Bäst idag: Marcus Holgersson som går från klarhet till klarhet.

4 thoughts on “Reflektion från pressläktaren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *