Rapport från 22:an – Cupfinalen

HIF kom till ett höstvackert Olympia för att sätta pricken över i:et på en perfekt säsong. Kalmar kom till ett höstvackert Olympia för att… åka hem igen. De knappt 10000 på läktarna fick se en utklassning av Guds nåde och aldrig har vinnarna av idrottssveriges mest glömda turnering varit mer överlägsna eller välförtjänta.

På förhand talades det om ett mätt HIF – ett guldlag som redan tagit semester och gick in till cupfinalen utan motivation eller hunger. Efter 10 minuter hade de mätta mästarna skapat 4 hörnor och skapat en ordentligt tryck mot Kalmarförsvaret. Vid den sjätte hörnan fick Alvaro Santos ostört nicka in ledningsmålet och resten av matchen blev en uppvisning från hemmalagets sida. Inte ens Erik Israelssons panna kunde satte käpparna i hjulet på det HIF som rullat över allt och alla i svensk fotboll under säsongen.

Svenska cupen är som en fest där ingen egentligen vill bli bjuden, utan bara kommer dit om de är tvungen. Idag satte HIF Kalmar vid barnbordet och öppnade presenterna själva. Pär Hanssons lugn och backlinjens stabilitet kombinerat med mittfältets kreativitet fick Kalmar snabbt att bli tillbakapressade och osäkra. HIF kunde då spela ut hela sitt register och bjuda hemmapubliken på en sista vacker föreställning. Hade världen varit rättvis hade di röe fått matchen till tennissiffror, men vad gör det en kväll som denna? Enkelheten i Santos nick, kylan i Mahlangus avslut och läckerheten i Anderssons straffchipp kommer sitta kvar och värma upp en kall skånevinter. Länge.

Nu kan vi summera säsongen 2011 som den bästa i klubbens historia. Landets samtliga fotbollspokaler står nu fint på Olympia och flera lyckade spelarförsäljningar har gett mångmiljonklirr i kassan. Flera spelare, så som Mahlangu och Hansson, har blommat ut och kommit upp i en klass som är för bra för Allsvenskan samtidigt som spelargruppen har åstadkommit något som ett svenskt lag aldrig har uppnått och förmodligen aldrig kommer att göra. Det som började med en lång bilresa till Mjällby på min 18-årsdag avslutas idag på bästa sätt. Lagets prestation är fullkomligt imponerande på alla plan och det råder ingen tvekan om att det har varit värt varenda krona och tunga förluster åren igenom för att få uppleva denna magiska och historiska säsong. Tack!

Slutsignalen ljuder, Pär Hansson lyfter pokalen och de två guldgossarna på mittfältet dansar segerdags framför 37:an. I den mörka helsingborgsnatten avverkas fyrverkerierna varandra – som en salut för en perfekt säsong, men också ett startskott för nya äventyr. Framför mig på planen ser jag 11 man som aldrig verkar bli mätta eller nöjda. Det kan räcka oerhört långt ut i Europa nästa år.

 

Säsongens lirare: Gör sten-sax-påse med mig själv men kommer aldrig fram till ett bra val. Därför delas priset av de starkast lysande stjärnorna under säsongen: May Mahlangu och Pär Hansson.

Säsongens match: På hemmaplan: 7-3 mot Trelleborg. På bortaplan: 3-1 mot GAIS.

Säsongens ögonblick: Den sekunden då Radiosporten meddelar att Malmö har kvitterat mot AIK och guldet är HIFs. Vrålet i bilen och segerdansen på Mcdonalds i Mellbystrand mynnande senare ut i ett guldeufori som står som den härligaste upplevelsen i mitt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: