Ny Skribent på Allt Om HIF!

Emil Carlsvärd

Eftersom jag föddes -94 har jag inte direkt några minnen från gamla Olympia eller återkomsten till Allsvenskan med Henrik Larsson och Masse Magnusson i spetsen som så många andra. Tyvärr var jag även för liten för att minnas guldet 1999 och CL-äventyret året därpå. Istället är Henkes återkomst -06 och hans fantastiska år därefter, matcher mot lag som Heerenveen, Sarajevo och Hannover, och ”Fem-i-rad” några av de minnen som står mig närmast.

20 år gammal, född i Helsingborg och uppväxt i Ödåkra. Säsongskortsinnehavare på sektion 37, men snart går flyttlasset till nya södra stå. Anser att fotboll ska upplevas live och på en gräsmatta, inte plast.

Att följa HIF har gått i generna i denna familj så valet av lag som liten var ingen konstighet. Mina första egna minnen av HIF är åren 2002-2003 när pappa tog med mig och brorsan på våra första matcher. Conny Rosén, Jozo Matovac, Martin Fribrock, Lars Bakkerud och Álvaro Santos var några av dem första HIF-spelarna man fick skönja för sitt öga. Peter Graulund var annars en stor favorit, med sin ettriga spelstil.

Álvaro har jag många minnen ifrån. Bland de första ploppar en händelse från 2003 upp. Valter Tomaz Júniors tackling orsakade en skada på främre korsbandet som höll Santos borta från fotbollsplanen väldigt länge. Alla hans många mål han åstadkom innan flytten till FCK är en annan godbit. Men framförallt minns jag den personliga träffen jag och min bror fick med Álvaro och resten av laget 2003 som kunde genomföras tack vare att min morbrors dåvarande sambo jobbade inom HIF. Vi fick alla i lagets autografer på det årets matchtröja, vi fick en rundtur i Olympias katakomber och vi fick stå på Olympias innerplan. En häftig upplevelse.

På senare år har jag fått möjlighet att träffa Álvaro på ett personligt plan igen och lära känna honom. Det har varit väldigt trevliga möten där jag fått höra intressanta historier om HIF och hans karriär.

2011 var ett fantastiskt år. Skånes Stolthet vann allt som går att vinna inom svensk fotboll. Guldfirandet blev dock inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den 25e september efter GAIS- matchen så firades guldet på Olympias innerplan. Fansen och spelarna tillsammans. Men jag och mina polare var inte där, utan vi stannade kvar i Göteborg och tog en fika med några vänner därifrån i tron om att guldet inte skulle säkras den dagen. Jag ångrar denna fika än idag. Tur nog kom det ju ett guldfirande till efter säsongen…

Vi ses på Olympia och på arenorna runt om i landet!

Emil.Carlsvärd.BBL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *