Marthina Elmqvist: ”Jag är den typen som jublar när det går bra och som tar ett djupt andetag och hejar lite extra när det går dåligt”

Detta är intervjuserie med, och om, supportrar. Jag vill med denna idé, att göra en intervjuserie om och med HIFare i alla åldrar, lyfta fram det som enligt mig är det viktigaste som den svenska fotbollen har – sina supportrar!

Först och främst, kan du berätta lite om dig själv?

Jag är 38 år, uppväxt i Hittarp. Exil-HIF:are sedan 2000 och nu boende i Malmö tillsammans med min partner (som hejar på Djurgården) och vår katt som sannolikt endast hejar på sig själv. Jobbar som litterär agent i Köpenhamn och är kanske vid sidan av Björn Ranelid ett exempel på att ett intresse för både fotboll och litteratur visst kan gå hand i hand.

Varför började du följa HIF?

Runt 1993, lagom till att HIF efter 24 år återvände till Allsvenskan och jag gick i 7:an på Magnus Stenbockskolan, ingen förlust att det inte är en skola längre, började jag spela fotboll tillsammans med några klasskompisar i Stattena IF, motivationen till det var att det fanns så snygga killar i klubben som man gärna ville gå på klubbdisco med. Samtidigt började vi gå på Olympia kolla på HIFs matcher, då vi ofta blev bjudna av våra tränare och i samma veva kom både Henke Larsson och Ola Nilsson och ”frilansade” lite på skolans fritidsgård och i vår undervisning, högst oklart kring det upplägget. Så när VM -94 var ett faktum var jag hooked och väldigt stolt över Rolles och Henkes insatser.

Vad skulle du säga att du är för typ av supporter?

Jag är den typen som jublar när det går bra och som tar ett djupt andetag och hejar lite extra när det går dåligt. Jag är den som gärna gratulerar en motståndare till en fin match även efter förlust eftersom sportsligt beteende är vad jag gärna ser på plan och därför vill leva som jag lär. Jag älskar när fotboll är kärlek både på och av plan.

Vad är supporterskap för dig?

De senare åren har jag fått anledning att fundera kring just detta. Framför allt kring hur mycket hat, aggression och orimligt beteende som finns i supporterkulturen över lag. Det är motsatsen till min inställning. När det går bra för laget är det ljuvligt roligt att få fira och heja på, när det går dåligt är det läge att stötta och heja extra mycket. Ska man framföra kritik ska den vara konstruktiv. Men, jag antar att det kanske är för mycket begärt när känslorna tar över? För mig, som lever mitt liv i en rivalstad, tillsammans med en man som hejar på ett annat lag och flera nära vänner som också har olika hjärtelag blir det självklart att vara en respektfull supporter. Det är en inställning som ganska ofta möts av spott och spe, men det gör mig bara starkare i min övertygelse.  ”Haters gonna hate” som Taylor Swift skulle uttrycka det.

När du går på Olympia, från vilken sektion ser du matchen? Går du med någon speciell person eller personer eller varierar det?

När jag började gå var det otänkbart med något annat än ståplats lång fram i klacken. Men nu är det sittplats som gäller, där man kan njuta av en öl och lyssna på gubbhyllans alla insiktsfulla kommentarer som hur spelet bäst ska spelas. Även om jag har svårt att sitta still när det bränner till på plan och jag några gånger säkert skymmer sikten för dem som sitter bakom. Jag har ett litet gäng kompisar i Malmö som jag gärna går på söndagsmatcher mer. Eller med min HIF-syster Anna-Sofia som är mycket mer ride or die-supporter än jag. Jag borde gå oftar med min kära far, det måste det bli ändring på nu när vi gör allsvensk premiär igen och han slipper ha splittrad lojalitet mellan HIF och Varbergs Bois.

Vilket är ditt bästa HIF-minne?

Det är megasvårt att välja. Första matchen på Olympia är ju personligt speciell. När Henke kom tillbaka ”hem” från Barcelona var också en sådan där perfekt match och dag och publiken var ljuvlig och kärleken flödade. Guldfesten 2011 och banketten på Parapeten var såklart ett privilegium att få vara en del av.

Vilket är ditt sämsta HIF-minne?

Det som först kommer till mig är läktarskandalen 2016 när ”HIF-supportrar” attackerade Jordan Larsson efter match. Jag har nog aldrig blivit så arg och skämts så mycket över vår supporterkultur som då. Den tragiska händelsen 2014 när en DIF-supporter miste livet på väg till matchen mot HIF är också något som jag tungt bär med mig. Det är inte det som fotboll och supporterskap ska förknippas med.

Vilken är din favoritspelare i HIF? Både historiskt och i dagens trupp?

Alla som känner mig vet att ”Henke” är och förblir min stora kärlek. I dagens trupp är det väldigt svårt att inte välja Andreas Granqvist. Båda dessa två har ju representerat HIF på ett föredömligt sätt och gjort mig stolt över att bära mina blå/röda halsduk – även i Malmö.

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *