Detta är intervjuserie med, och om, supportrar. Jag vill med denna idé, att göra en intervjuserie om och med HIFare i alla åldrar, lyfta fram det som enligt mig är det viktigaste som den svenska fotbollen har – sina supportrar!

Först och främst, kan du berätta lite om dig själv?

Jag är född och uppvuxen i Helsingborg och bodde där fram till 2006. Sedan dess har jag hunnit med att bo i städer som Malmö och London för att till sist landa i Stockholm 2011. Här arbetar jag som frilansande journalist och redaktör och skriver framförallt om tech, men även om politik och samhälle. Förutom fotboll i allmänhet och HIF i synnerhet lägger jag mycket tid och pengar på musik, öl och sneakers.

Varför började du följa HIF?

Det var pappa som tog med mig och mina två yngre syskon i slutet på 80-talet. Vi stod alltid längst nere, precis vid planen och såg matcherna. Eftersom vi var barn och korta skjutsades vi allra längst fram så att vi kunde se. Det var mycket glädje kring att gå på match och jag hörde ofta min pappa och hans vuxenkompisar stoltsera om HIF:s publiksiffror och att Helsingborg minsann var en fotbollsstad av rang. Det var med andra ord svårt att inte fastna.

Vad skulle du säga att du är för typ av supporter?

Jag följer HIF passionerat genom både glädje och sorg och påverkas starkt av hur det går för laget och klubben. Men med det sagt finns det mycket jag ogillar i det som förknippas med supporterkultur. Jag är starkt emot all form av våld och anser även att en del uppseendeväckande ord som skriks från läktarna inte hör hemma på matcher. Att det dessutom finns dem som anser att det är uppåt väggarna att HIF spelar med regnbågsfärgad kaptensbindel tycker jag är löjeväckande. Fotboll ska vara till för alla och går det att symbolisera med en tygremsa kring armen är det utmärkt i mina ögon. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är problemet här. Sådana åsikter kämpar jag starkt emot.

Vad är supporterskap för dig?

För mig är supporterskap ett känslomässigt engagemang som grundar sig i kärlek och värme. Precis som en familjemedlem eller en nära vän stöttar man i ur och skur. Och det fina är att man aldrig är ensam. Supporterskap är nämligen också gemenskap och solidaritet.

När du går på Olympia, från vilken sektion ser du matchen? Går du med någon speciell person eller personer eller varierar det?

Jag står i regel alltid på Södra, mot 37:an. Där har jag alltid stått och där trivs jag. Eftersom jag bor i Stockholm kan jag tyvärr inte gå på alla matcher, men de gånger jag går är det med mina två kompisar Martin och Max. Då kommer jag ner från Stockholm, Max kommer upp från Malmö och så möter vi upp Martin som bor i Helsingborg. Det är fint och har blivit lite av en tradition.

Vilket är ditt bästa HIF-minne?

Jag måste ändå säga guldmatchen i Göteborg -99. Extra fint var att Malmö åkte ur det året också. Dessutom hade jag valt bort att åka upp till Göteborg året dessförinnan, när vi inte klarade av att ta guldet, så jag var extra nöjd att jag hade valt ”rätt” år.

Vilket är ditt sämsta HIF-minne?

Jag var ju inte på matchen mot Djurgården 2014 så jag får säga när vi åkte ur 2016 mot Halmstad. Hela situationen blev otroligt ångestfylld när HBK gjorde två snabba mål mot slutet. Detta sedan kryddat med folk som skulle in på planen och larva sig. Usch, det är jobbigt att bara tänka på det. Det var första gången jag grät tårar som inte var av glädje i samband med HIF.

Vilken är din favoritspelare i HIF? Både historiskt och i dagens trupp?

Oj, vad svårt. Men historiskt måste det nog ändå bli Alvaro. Jag vet inte hur någon skulle kunna mäta sig med honom och vad han gjort för klubben. Smeknamnet Gud är nästan en underdrift. I dagens trupp svarar jag Max Svensson. Jag ser otrolig potential i honom och jag tror på en lång och framgångsrik karriär för pågen.

Kommentera