| Allt Om HIF |

Konsten att bli besviken – och överleva

Jag är övertygad om att fotbollssupportrar lider av bipolärt syndrom. Supportrar i allmänhet, och HIF:s diton i synnerhet, passar så väl in på denna åkomma att den egentligen borde heta supportersyndrom. Matcherna mot TFF och Häcken är bra exempel. Inför matchen mot TFF låg HIF i serieledning och det var riktigt gott att vara HIF:are. Två matcher senare, dvs efter en förlust och en oavgjord match, var det goda humöret som helt bortblåst och på bloggar och forum lanserades olika syndabockar för den katastrof som tydligen måste ha inträffat. Hade jag inte vetat att vi fortfarande låg kvar i toppstriden hade jag trott att vi var på väg att dras in i någon sorts bottenstrid.

Missförstå mig inte, att tappa 2-0 till 2-2 mot TFF – hemma och sedan följa upp med 0-3 mot Häcken borta är inga feel-good resultat direkt. Klart man blir besviken. Jag också. Det fanns en tid när varje förlust, särskilt sådana som 0-3 mot Häcken, hängde en kvarnsten i en prydlig snara om min hals. Sedan var det bara att hoppas att HIF hunnit segra innan jag hunnit släpa mig till närmaste vattendrag. Nu brukade det inte dröja alltför länge innan HIF levererade en seger, inte sällan efter sprudlande vackert spel. Och så förvandlades kvarnstenen om min hals till en megafon så att jag kunde basunera ut min glädje till omgivningen. Som tur är brukar inte HIF ha särskilt långa perioder utan segrar. Så min kvarnsten var visserligen tung men mestadels torr. Men 2005 (eller om det var 2004, mitt minne är som en guldfisks ibland) var det allt tur att vattnet vid Rydebäck är långgrunt. Det var året det dröjde 9 eller 10 matcher innan årets första seger behagade infinna sig och min dåvarande alldeles för polärt negativa tillvaro kunde återställas till sin vanliga bipolära status.

Det var faktiskt i golfen jag hittade lösningen. Jag var en humörspelare. Det vill säga: Dåligt spel var lika med dåligt humör. Det gick så långt att jag funderade på att sluta spela helt. Varför spela när man är småförbannad åtta av tio rundor, skitförbannad en och sedan gränslöst lycklig en enda futtig runda? Då insåg jag (förmodligen sist av alla i omgivningen) till slut vad mitt problem var: Mina förväntningar. De var åt helvete för höga. Varje gång jag fick till den där drömrundan, när ALLT stämde, höjdes mina förväntningar omedelbart till denna nivå. Mitt problem var alltså att jag nu inbillade mig att min lägstanivå på något magiskt sätt hade höjts till denna nya högstanivå. Ni fattar. Som tur är gjorde jag också det till slut.

Jag spelar inte mycket golf nuförtiden. Däremot har jag nästan dagligen glädje av insikten om hur mina förväntningar styr mina känslor. Det är teoretiskt möjligt att HIF skulle gå igenom serien obesegrade, med propagandaspel i varje match. Visst. Å andra sidan har HIF inte slutat på topp-3 på många år. Redan innan första matchen för året vet vi alla att det kommer att finnas ett antal matcher som får bokföras i förlustkolumnen. I år också.

För egen del gör det fortfarande ont när HIF förlorar, men efter intensiv självterapi har jag botat det värsta av mitt bipolära syndrom. Det är bra för mig – och min omgivning. I min nya – kvarnstensfria – tillvaro tycker jag själv att jag tar förluster och motgångar strålande bra. Men något säger mig att det inte är så. Inte minst det faktum att min sambo kan avgöra hur matchen gått bara genom att titta på mig. Min sambo är inte ett dugg fotbollsintresserad, men hon vill väldigt gärna att HIF skall vinna – för då är jag “harmonisk”.

I alla fall till nästa match.

4 comments

  1. “Min sambo är inte ett dugg fotbollsintresserad, men hon vill väldigt gärna att HIF skall vinna – för då är jag “harmonisk”.”

    – Den kan säkert många skriva under på… 😉

  2. Själv kör jag Silent Treatment mot alla i min omgivning. 2h från GBG kan då bli väldigt tråkig för alla inblandade. Men vad göra? Man är inte mer än inbiten…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: