HIF’are i exil – Paul Fried

Paul Fried är HIF’are och bor i Stockholm.

Det judiska folket skapar mycket av sin självkänsla och historia i exilen – så också min och min familjs HIF-kärlek. Allt börjar egentligen i 30-talets Göteborg, där två skånska bröder i förskingringen inte kan välja bland Alliansklubbarna och fastnar för laget från Helsingborg.

Ett bra val visar det sig: ständig toppstrid och två, tre guld att fira. Sedan får historien en annan vändning och en nedåtgående spiral och när jag dras med till Olympia av pappa och farbror i 60-talets mitt är det bara myt och nostalgi kvar. Vad jag minns som 7,8 och 9-åring är mest förtvivlade streckstrider och förstämning efter katastrofer; 1-10 mot MFF på Olympia… hur hade vi överlevt det idag?

Under hela denna tid bor vi i Malmö(!) och Halmstad. Att vara HIF;are är för mig synonymt med utanförskap och ett stolt ”trots allt”. Gamle Stig Nilsson i HBK utbrast en gång rörande oss att ”den familjen har alltid lyckats hålla på fel fotbollslag och bo i fel stad”. Själv hade han fel, men jag förstår synpunkten.
Efter snart 30 år i Stockholm är exilen liksom självklar.

Att gå till vänners och bekantas hemmamatcher för att se mitt älskade HIF – och jubla eller sörja i ensamhet är jag van vid sen alla åren på Örjans Vall. Jag brukar kunna se åtminstone 5-6 matcher live per säsong – och under sommaren blir det alltid minst ett besök på Olympia. Egentligen är det numera väldigt lätt att vara nära såväl klubb och lag som matcher. På nätet uppdaterar jag mig så gott som dagligen och jag köper i stort sett alla sändningar.

Det var verkligen annorlunda en gång, då min farbror skickade mig urklipp från HD i kuvert med snigelpost och jag en gång, en sen söndagsnatt för att få ett slutresultat tog reda på vilket nummer vår match hade på tipskupongen och sedan ringde Tipstjänst automatiska telefonsvarare för att få rätt rad – minns än idag att det hade blivit ”X”. Bättre resultatservice fanns inte i början av 80-talet.

En enda vårsäsong, -85, har jag faktiskt varit boende i Helsingborg under en praktikperiod. En sagolik tid, även om minnena från Olympia är ganska bleka. I min föreställningsvärld ska jag efter pensionen nångång på 2020-talet flytta till Nordvästskåne och inneha ett årskort. Kanske med min son Lukas på sätet bredvid. Han har haft svårt att välja mellan stockholmslagen och anger allt oftare HIF som sitt lag.

Fortsättning följer…

// Paul Fried

 

6 reaktioner på ”HIF’are i exil – Paul Fried

  1. Leif, tack för det retroaktiva rådet – det stämmer säkert, men att ringa redaktioner mitt i natten, långt efter slutsignalen? Jag tvivlar… Fram t o m Palmemordet låg i princip all nyhetsförmedling nere i Sverige till kl 5 på morgonen. Det ”hände” ingenting och folk förväntades sova.
    Min farbror och jag blev lite ”maniska” en gång och ringde vid en cupmatch var tionde minut vaktmästaren på en idrottsplats i Småland (Markaryd? Alvesta?) för att få aktuell ställning. Till slut fick vaktis nog och röt ”Det blir inga mål, ni får sluta med de här jävla dumheterna!”
    HIF gick vidare efter förlängning.

  2. HD hade folk på plats till runt ett på natten så det var aldrig några problem faktiskt.

  3. Både ja och nej. Jag frilansade då.. Men innan dess ringde jag många gånger. Ffa under 70-talet, då man var hänvisad till HD för att få reda på hur det gått i bortamatcher man inte var och såg.

  4. Underbart att läsa, från en HIF:are i exil till en annan är det skönt att veta att det finns fler där ute…sökte dig på facebook utan resultat…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *